Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Regeringen ger intryck av att dölja något

Foto: Lisa Mattisson

Regeringens nya besked om säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen har lett till fler nya frågor än den besvarat. Fortfarande har regeringen inte förklarat varför en myndighetschef fick bryta mot flera lagar utan att någon ingrep. Säkerhetspolisen och regeringskansliet verkar ha suttit på läktaren och sett på när det skedde.

Affären runt Transportstyrelsen har flutit ut i ett gytter av datum, personer och olika möten och informationsvägar. Två ministrar har fått gå, statsministerns högra hand har hastigt och uppseendeväckande lämnat sitt jobb.

Det senare skedde efter ett extrainsatt regeringssammanträde en söndagskväll. Det är mycket ovanligt, precis som att spindeln i statsministerns nät plötsligt vandrar ut från regeringskansliet när det bara är ett år kvar till valet och en ny misstroendeförklaring hänger över regeringen.

Läs också: Mötet som ingen vill prata om

Alla signaler visar alltså att det har hänt något mycket allvarligt.

Men trots spaltmeter och långa sändningstider är kärnfrågorna om vad som hänt lika obesvarade som när hela skandalen briserade i juli.

En myndighetschef har brutit mot tre lagar. Hon har kunnat göra det utan att någon ingripit för att stoppa lagbrottet. Säkerhetspolisen lät det ske, liksom myndighetens styrelse och regeringskansliet.

Transportstyrelsens outsourcing till icke säkerhetsklassade personal i utlandet hade kunnat stoppas helt eller delvis innan den började genomföras i december 2015.

Ändå har debatten handlat mest om vem som inte informerade vem under 2016.

Det möte som skedde i september 2015, där inrikesministerns dåvarande statssekreterare Ann Linde deltog, hade kunnat leda till att regeringen granskade Transportstyrelsens förestående outsourcing närmare och krävde ett stopp. Men så blev det inte.

Säkerhetspolisen skrev en skarp varning till Transportstyrelsen i november, och krävde ett stopp för hela eller delar av utflyttningen av dataregistret. Det hade varit logiskt av Säpo att vända sig till regeringen igen när Transportstyrelsen inte lyssnade. Kanske gjorde Säkerhetspolisen också det. Säpo vägrar svara på några fler frågor om ärendet. Regeringen vägrar också att berätta hur kontakterna med Säpo varit.

Men det är rimligt att anta att det hölls fler möten där Säpo och regeringskansliet diskuterade detta hösten 2015.

Ändå har statsministern aldrig uttryckt någon önskan om att få bli informerad innan brotten genomfördes. Han sade i veckan att han hade velat bli informerad om säkerhetsproblemen på Transportstyrelsen i månadsskiftet januari/februari 2016. Det var då brottsutredningen inleddes och brottet var begånget.

Hade inte statsministern velat stoppa lagbrotten? Priset hade kunnat bli högt i ekonomiska termer. Vägtrafikregistret innehåller inte bara bland det hemligaste som finns i Sverige: bilder på de personer med fingerade identiteter som i största hemlighet rekryterar och leder arbetet med hemliga agenter. Det är en mycket liten del som måste pusslas ihop med annan information för att kunna röja personerna. Registret innehåller väldigt mycket mer som är vitalt för ekonomin för företag, privatpersoner och staten.

Bilhandlare, åkerier, privatbilister, försäkringsbolag, taxiförare är några som är beroende av att Transportstyrelsens service fungerar. Under 2015 genomfördes en och en halv miljon slagningar och transaktioner om dagen, bland annat cirka 10.000 ägarbyten på bilar. Skatter och avgifter ger statskassan cirka 18 miljarder kronor om året. Polisen använder också registret, 2015 gjordes nästan 37 miljoner sökningar. Detta ville Transportstyrelsens nu straffade generaldirektör Maria Ågren inte äventyra.

Frågan är om regeringen skulle ha velat att hon hösten 2015 stoppat outsourcingen, och accepterat sämre service. Hade oppositionen gjort det?

Den andra kärnfrågan som fortfarande inte är besvarad är hur mycket det som hänt skadat Sverige.

När skandalen uppdagades tonade både den dåvarande inrikesministern Andres Ygeman och den dåvarande infrastrukturministern Anna Johansson ner skadan.

”Den mängd uppgifter som kan ha röjts är ändå begränsad”, sade Anna Johansson.

Sedan gick statsminister Stefan Löfven ut och kallade det som hänt för ett haveri.

Det som skadats är bland det mest hemliga som finns i Sverige. Det har sannolikt diskuterats i en mycket liten krets. Men regeringens taffliga hantering av skandalen har sannolikt också skadat.

Den hade varit i ett betydligt bättre läge om oppositionsledaren informerats under sekretess när Transportstyrelsens generaldirektör delgavs misstanke om brott.

När skadan inte är känd och det är oklart om någon försökte eller ville stoppa myndighetschefens lagbrott är det svårt att analysera vilket ansvarsutkrävande som är rimligt efter skandalen.

Hur högt bör det politiska priset för misstagen rimligen vara? Räcker det att två ministrar och statsministerns högra hand gått? Eller borde fler ministrar eller hela regeringen avgå?

Smusslandet och bristen på svar öppnar för starkare kritik mot regeringen. Den fortsätter ge intryck av att dölja någonting.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.