Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Socialdemokratisk kris när partiet förlorar både sitt projekt och sin skicklighet att regera

Foto: Christine Olsson/TT

Socialdemokraterna har inte haft något stort reformprojekt sedan millennieskiftet. S har ändå överlevt som största parti, genom sitt rykte som regeringsskickligt. Det anseendet sätter regeringen Löfven i  gungning.

Socialdemokraterna har haft en lång och kronisk kris. Partiet blomstrade under efterkrigstiden genom att ta in en allt större del av den växande ekonomin i statskassan och genomföra stora reformer för pengarna. Semester, pension, miljonprogram för bostäder, utbyggd barnomsorg, barnbidrag, föräldrapenning, sjukförsäkring, listan kan göras lång. Slutpunkten sattes av maxtaxan för barnomsorg, som utlovades i valrörelsen 1998 och genomfördes 2001. Sedan dess har S inte haft något stort reformprojekt.

Partiets egen valanalys från förra året pekar på partiets problem: ”I  grunden tolkar vi det som en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar – hot och möjligheter – dagens människor möter.”

Trots detta har de svenska socialdemokraterna med europeiska mått mätt klarat sig rätt bra. 1990-talskrisen visade att partiet kan regera och skapa ordning i  statsfinanserna. Partiet har levt på sin regeringsskicklighet, trots flera kriser.

Nu är S åter i regeringshögkvarteret Rosenbad och bilden av regeringsskicklighet skakar i  grunden. Krishanteringen har inte lyckats. Regeringen har tvärvänt från EU:s mest generösa invandringspolitik till en politik med syftet att skrämma migranter från att söka sig hit och att pressa grannländer till att stänga sina gränser. Detta har inte förklarats ordentligt för väljarna. Utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) har kallat politiken för skit och statsminister Stefan Löfven har inte lyckats ge en mer begriplig bild till sina väljare.

”Jag tänker inte hålla på och vela utifrån opinionssiffror, utan nu kör vi den politiken”, sade Löfven i en DN-intervju i oktober och påminde om S-kongressens beslut 2013 och det partiet gick till val på. Jobb och skola.

Socialdemokraternas ordförande vill inte se det stora projektet som finns framför hans ögon: ett svar på globaliseringen, en politik för att bättre kunna hantera invandring och integration. För Stefan Löfven är det ingen politisk dygd att kunna gripa en fråga i  flykten.

I stället håller S kursen från kongressen 2013. Men vare sig skolpolitiken eller jobbpolitiken är som den var då. Flyktingkrisen har ändrat förutsättningarna radikalt.

Det krävs ideologiska vägval och idogt politiskt hantverk för att klara krisen. S gick till val på att Sverige var på väg att gå sönder på grund av ökade klyftor. Vad ska partiet göra för att förhindra att klyftorna ökar än mer med många utblottade nyanlända i landet? Hur länge ska signalpolitiken fortsätta och vad ska komma efter? Hur ska det nya stora bostadsprojektet bli billigt att bo i men samtidigt mindre segregerat än miljonprogrammet på 70-talet? S behöver ge svar.

Ska partiet undvika att sätta bottenrekord i nästa riksdagsval krävs dessutom skickligare regerande. Det låter lätt, men det är förstås en mycket svår situation att styra i. Stefan Löven raljerade i valrörelsen 2014 över att Fredrik Reinfeldt ledde en ”klen minoritetsregering”. Frågan är vad Löfvens regering då bör kallas, med sitt betydligt svagare stöd i riksdagen.

Stefan Löfven regerar i strid mot tyngdlagen, med en riksdagsmajoritet till höger om sig. Dessutom har han en flyktingkris, en terrorkris som hotar att blossa upp igen, ett allt mer spänt säkerhetspolitiskt läge i Östersjön och Arktis och växande personalbrist i skolan och socialtjänsten.

Professorn i statsvetenskap, Jonas Hinnfors, har pekat på motsättningen att Socialdemokraterna å ena sidan framhöll hela valrörelsen att den borgerliga politiken förstör samhället och å andra sidan ville samarbeta över blockgränsen.

Denna motsättning syns fortfarande, nästan dagligdags, i regeringspolitiken. Regeringen vill samarbeta med de borgerliga om skatter, bostäder, energipolitik och integration men fortsätter att slunga invektiv om vilka oansvariga skattesänkare de borgerliga egentligen är.

Det finns ett val i politiken mellan en hög konfliktnivå mellan de politiska huvudalternativen och samarbete över blockgränsen. Konflikt är normalt i en vital demokrati. Oppositionen och regeringen är menade att fajtas. Brett samarbete växer däremot ofta ur kriser. Det är oklart vilket läge Socialdemokraterna egentligen anser att Sverige befinner sig i. Är det tid för ideologisk konflikt eller för samarbete?

Finns det då ingen tröst för socialdemokratin efter en vecka av idel krisdiskussioner? Jo, den regerar fortfarande. Och regeringen Reinfeldt låg faktiskt lika illa till vid motsvarande period, om man tar hänsyn till valresultaten. Då fick det Sveriges mest rutinerade valforskare att utbrista att Alliansregeringen var rökt. Sedan regerade Fredrik Reinfeldt i 6,5 år till.