På håll ser fågelkolonin på Norrören ut som den brukar. När båten glider in mot stranden fylls himlen snabbt med tusentals skränande skrattmåsar och en och annan gråtrut.
Men bakom kulissen, dold av det rådande landstigningsförbudet, pågår något som får fågelkännare att återigen slå larm. På klipporna runt ön ligger döda fåglar, i många bon ligger små döda dunbollar liksom nedsjunkna i underlaget, i and-
ra bon finns medtagna ungar. En utmattad unge har hamnat vid sidan av och tappat både näbb och de små vingarna i marken. Före kvällen kommer den att vara död.
– Jag känner stor sorg när jag går i land och blir vittne till hur fåglar kravlar omkring i dödskamp, säger Le Carlsson, besiktningsman vid länsstyrelsen i Blekinge.
Han var en av de första som lade märke till att något var fel i Östersjöns fågelkolonier. Fåglar drabbades av kramper, hade svårt att vika ihop sina vingar och gick vingligt. Under de drygt tio år som gått sedan dess har han räknat drygt 23 000 döda fåglar bara i Blekinge skärgård.
– Bara på den här ön har jag hittat över tusen döda fåglar, och det kommer att vara likadant den här säsongen, säger Le Carlsson.
DN följer med honom i land på Norrören för att döda fåglar ska räknas och märkas. Det räcker med att gå 20 meter för att hitta lika många döda fåglar. Det finns också andra tecken på att något är fel: ett bo är placerat på en klippa direkt vid vattenytan, vid minsta våg kommer det att sköljas bort.
Andra bon är slarvigt byggda, och en massa ägg ligger vid sidan av redena. I många bon ser vi inte ens några ägg, i stället ruvar fåglarna på stenar. Om man lägger en sådan sten mot kinden blir den alldeles varm. De i vanliga fall så aggresiva skrattmåsarna gör inga allvarliga försök att skrämma bort oss inkräktare. Det gör inte heller öns gråtrutar.
– Vi borde ha haft mittbena och fått huvudet pepprat med skit, i stället slår de sig ner bara 30 meter härifrån.
Utanför ön simmar en hel grupp vuxna knölsvanar, så här års brukar de annars bilda familj och föda upp ungar. Ingenstans på de fjärdar vi passerar ser vi heller skymten av några ejdrar med ungar.
– Normalt borde vi ha sett åtminstone 50 ådor med ungar, men under de veckor jag varit här i vår har jag inte sett en enda ejderunge, säger Per-Åke Hägerroth, forskare vid avdelningen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Tillsammans med sina kolleger är han på plats i Ronneby för att ta nya prover av sjuka fåglar och studier av den miljö de lever i. Samma forskargrupp rönte stor internationell uppmärksamhet när de för två år sedan slog fast att fåglarna dör av B-vitaminbrist, eller tiamin.
Hos vissa fåglar leder bristen till en fruktansvärd sjukdom, med kramper, hjärnskador och förlamning som följd. Enligt forskarna bidrar den också till att fåglarna misslyckas med sin häckning. De lägger färre ägg, och ungarna har mindre chans att överleva.
Sjukdomen är inte okänd. Den drabbade Östersjölaxen redan på sjuttiotalet, och döptes därför till M74. Så småningom kom forskarna på att sjukdomen gick att bota om laxen badades i tiamin. Precis som laxyngel föds även fågelungar med en så kallad gulesäck som ska ge näring de första dagarna i livet.
– De fågelungar vi ser dö här följer precis samma mönster, och de vuxna fåglarna får liknande symtom som hos laxen. Att fåglar dör i en vinterstorm kan man förstå, men att de dör i mitten av maj när alla förhållanden ska vara optimala och de har ungar i boet, det är så fel det kan bli, säger Per-Åke Hägerroth.
För att inte störa fåglarna för mycket varar vårt besök knappt tio minuter. Det är ett hastigt strandhugg, men bilderna stannar kvar på näthinnan länge.