Åklagaren slår ned på skillnader mellan föräldrarnas berättelser. Mamman säger att bara sonen och Abbas fanns i mordlägenheten och att hon gick in och försökte skilja dem åt. Sedan gick hon därifrån. Maken däremot, som ska höras i rätten senare, har i polisförhör sagt att han fanns i hallen, såg sin fru komma in och att hon sedan blev kvar där.
– Jag minns inte. Jag hade ju tagit sömntabletter, svarade mamman gång på gång på åklagarens frågor.
Det brännsår hon hade på handen efter mordet förklarar hon med att hon bränt sig i samband med brödbak eller matlagning några dagar tidigare. Men enligt läkarutlåtande stämmer skadan mer överens med om man fått stänk av het vätska, till exempel olja, på handen. Någon förklaring till detta hade mamman inte.
Mamman, med slöjan bakåtstruken, berättar flytande med pauser för tolkens översättning. Men hennes ansikte uttrycker smärta. När hon berättar om mordkvällen har mamman svårt att berätta och gör pauser med gråten i halsen. Hon förnekar att hon blandat sömnmedel i saft och säger att såväl hon själv som pappan och dottern druckit av saften.
Hon uppger att hon var på väg att somna när hon hörde oljud från lägenheten vägg i vägg, som familjen också hade. Hon gick dit och fann då, uppger hon, att hennes son och Abbas bråkade och hon såg en kniv eller annat tillhygge. Enligt hennes berättelse var hon själv inte delaktig i dådet.
– Om du har något att berätta om det här mordet som du inte berättat förut, så är det ett bra tillfälle nu, försökte åklagaren Kerstin Eriksson.
Men mamman vidhöll att sonen varit gärningsman. Hon sade också att dottern inte var tvingad att bära slöja, utan kunde umgås med kompisar, välja kläder och hade viss frihet att träffa pojkvänner.
Morgonen inleddes med förhör med den 23-årige sonen, som straffats för mordet men beviljats resning sedan han numera anklagar sin föräldrar för det. Precis som under tisdagen fick föräldrarna lyssna i angränsande rum medan sonen hördes.
Pappans advokat Claes Möllersten fortsatte med frågor kring detaljer i sonens berättelse och konfronterade honom med punkter där han sagt annorlunda under polisförhör. Flera gånger fick han 23-åringen att bli osäker.
– Jag försöker minnas. Det är fem år sedan, svarade han.
Sonen verkade besvärad av frågorna och bytte ideligen position med ben och fötter, det enda man ser av honom utanför den skärm som döljer honom för åhörarnas blickar.
– Vi ska tala lite grann om relationerna inom familjen, inledde mammans advokat, Carl Olf Wirell, sitt förhör med sonen.
Han frågade vad sonen tycker om sin far och svaret blev en lång tystnad.
– Hatar du honom? frågade Wirell, och fick svaret att hat är ett för stort ord.
Wirell ville veta om det kan bli bra igen mellan sonen och föräldrarna och fick svaret att det i så fall skulle kräva mycket bearbetning.
Sedan ställde Wirell den raka frågan:
– Vem dödade Abbas?
Och 23-åringen svarade att det var hans far och att han själv inte hade hjälpt till.
Men Wirell konfronterade honom då med uppgifter från 23-åringens båda småsyskon och en kusin, som sett och hört saker som tyder på att också 23-åringen tagit aktiv del. Denne hade ingen förklaring.
Förhandlingarna efter lunch inleddes med att rättens ordförande, hovrättslagman Jan Carrick, manade parterna att hålla lite snabbare förhör, eftersom tidsschemat för rättegången redan spräckts ordentligt.
Därefter vidtog förhör med den 47-årige pappan, som pratade tyst och mumlande, mestadels vänd mot tolken. Hans berättelse är mycket detaljerad. Han bekräftar vad han sade till sin dotter efter det att hon rymt och varit hos pojkvännen.
– Förr var du som en briljant för mig, nu är du som en rostig järnbit, sade jag, berättade pappan.
När det gäller våldet mot Abbas Rezai vidhåller pappan att han själv var på toaletten när sonen och Abbas började bråka. Han ska ha sett hur sonen gick till attack med kniven och dödade den andre. Till skillnad från vad mamman själv uppgav så hävdar pappan att hon också var närvarande i hallen när dödshuggen utdelades.
Pappan sade också att sonen är mycket orolig inför att utvisas till Afghanistan. Han nämnde att sonen numera har en relation med en svensk kvinna och har ett litet barn med henne. Han menade att sonen gör allt för att få utvisningen hävd.