Mikael Rying drar en parallell till "Kejsarens nya kläder" när han ska beskriva hur vi tar itu med problemet med våldsamma män som förgriper sig på sina kvinnor.
- Alla ser vad problemet är, men ingen låtsas om det, säger han. Vi skickar de här männen in och ut på kåken, och däremellan återfaller de i brott. Fängelsestraffet biter inte på dem. Det som styr dem är ett, enligt min mening, sjukligt behov av att upprätthålla kontrollen över kvinnan.
I sin forskning om dödligt våld mot kvinnor de senaste tio åren har Mikael Rying konstaterat att 80-90 procent av gärningsmännen var psykiskt sjuka eller störda. När det gäller mindre allvarliga brott är det inte särskilt vanligt att man tittar på psykisk status, enligt honom, men han är övertygad om att det finns ett tydligt samband även där.
- Det här vill man inte prata så mycket om, säger han. Från vissa håll vill man gärna få det att framstå som att det är vilka män som helst som slår. Om vi i stället accepterade uppfattningen att det ligger en psykisk störning i botten skulle vi se att det finns preventiva åtgärder att sätta in. Det här beteendet går inte att straffa bort, det måste behandlas.
Hans Åberg, psykolog och psykoterapeut vid mansmottagningen mot våld i Uppsala, ser en överrepresentation av psykiska problem, arbetslöshet, alkoholproblem och låg social status hos männen som söker hjälp på mottagningen. Men det är inte svaret på varför män slår kvinnor, enligt honom.
- Männen slår för att de vill uppnå ett syfte, till exempel att ta sig ur vanmakt för att få kontroll eller för att stävja någonting de tycker är svårt eller fel, säger han.
Att ta till våld är ett mönster som går att ändra, enligt honom.
- Det är fullt möjligt att med psykologisk behandling förändra ett våldsamt beteende, säger han. Öppnar man en mottagning och säger att här jobbar vi med mäns våld, då kommer männen.
Mansmottagningen i Uppsala var nyligen med och arrangerade Sveriges första nationella konferens om det professionella behandlingsarbetet med mäns våld i nära relationer. Både jämställdhetsminister Jens Orback och folkhälsominister Morgan Johansson stod på talarlistan.
"Fram till dessa dagar har rättsliga sanktioner mot männen varit det enda politiska kravet för att öka kvinnofriden", skrev arrangörerna. "Den allmänna synen på våld mot kvinnor verkar inte rymma möjligheten att män kan upphöra med våldet. Alltför lite uppmärksamhet riktas mot männens möjligheter till förändring. Mycket få resurser avsätts till detta."
Medan 100 miljoner kronor har öronmärkts i årets budget för att förbättra situationen för kvinnojourerna runt om i landet har endast 3 miljoner satsats på ökad behandling för män som brukar våld. De professionella kriscentrum för män som finns har länge arbetat med knappa resurser.
Varje gång DN ringer Manscentrum i Stockholm svarar en inspelad röst att samtliga rådgivare är fullbokade och därför varken kan ta emot samtal eller ringa tillbaka. Till slut åker vi dit och ringer på dörren. Rådgivaren och terapeuten Ulf Calvert öppnar. Han sitter upptagen med en klient men offrar lunchen efteråt.
- Resurserna är skrattretande små. Vi är tre anställda som ska täcka ett upptagningsområde på 1,7 miljoner invånare. När vi får fullt tvingas vi stänga i två veckor för att beta av innan vi kan ta in några nya igen, säger han.
Män som söker hjälp för våldsamhet och aggressivitet är den näst största klientgruppen på Manscentrum. De kommer från många olika yrkesgrupper och samhällsskikt. Några rör sig i kretsar där våld är accepterat och några framstår som känslomässigt störda, men inte alla. Resultaten för de män som väljer att delta i gruppterapin beskrivs som mycket goda.