Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Fast i misären. Kan EU:s kommissionär hjälpa flyktingarna?

Foto: Anders Hansson

När Grekland byggde stängsel mot Turkiet ändrade flykting­smugglarna sin rutt. Förra sommaren kom plötsligt tusentals syriska ­flyktingar till det fattiga Bulgarien. Smugglarna sa: Bulgarien är porten till Västeuropa, till länder som Tyskland och Sverige. Men EU:s lagar förbjuder flyktingarna att åka vidare. Nu är de fast i ett land som inte vill ha dem. I dag fortsätter DN:s serie drömmen om Sverige.

Eskilstuna, tänker den 43-åriga tvåbarnsmamman Jihan Khalil. Där är det bra. Där finns mina mostrar. En av dem kör buss.

– Vi måste komma till Eskilstuna. Till Sverige. Se hur det är här! Skulle ni kunna leva här?

Vi går omkring i den före detta skolan i industriområdet Voenna Rampa, i de trasiga lokaler som sedan i höstas fungerat som nödboende åt syriska flyktingar. FN har dömt ut boendet i Sofias utkant som ohygieniskt, överbefolkat och ”i akut behov av tillsyn” – men man behöver inte läsa FN-rapporter för att upptäcka nöden i Voenna Rampa.

Det knastrar av glas under fötterna. Alla fönster på bottenvåningen är trasiga. Små barn leker i smutsen, bland fimparna, i glaskrosset. Det stinker piss och skit. En kvinna diskar i rinnande gult vatten en meter från de nedsölade toaletterna, tre hål i golvet som delas av tvåhundra människor.

En äldre kvinna gråter, drar i våra kläder.

– Hjälp oss, snälla.

De syriska flyktingarna flockas så fort de får syn på oss.

– Sverige, Sverige! ropar de.

Barn, kvinnor och män från Aleppo, från Damaskus, från Qamishli. Människor som flytt dödandet och tortyren och våldtäkterna och bomberna i det som är det syriska inbördeskriget.

– Ta oss härifrån! Till Sverige! Till Tyskland, till Danmark!

Rösterna spricker.

Det skulle inte bli så här. Bulgarien? Få av dem visste ens vad det var för ett land. Smugglarna från Turkiet som visade vägen in i Bulgarien talade om Europa, om Sverige, om Tyskland. Bulgarien skulle bara vara porten till Västeuropa och dess löften om skola för barnen och möjlighet till utbildning och jobb.

– Smugglaren sa att vi behövde stanna två månader i Bulgarien för att få vara papper, sedan kunde vi resa vidare till Sverige, berättar ­Jihan Khalil, tvåbarnsmamman med mostrar i Eskilstuna.

För snart ett år sedan dödades ­Jihans man i ett bombanfall i hemstaden Qamishli. Familjen förlorade sitt hem. I krigets spår blev kvinnor i staden våldtagna av soldater. Jihan kände sig ensam och utsatt. Tillsammans med sina barn och sin mamma flydde hon Syrien.

I arton timmar vandrade Jihan genom skogen i gränsområdet med sin sexårige son Mustafa och elvaåriga dotter Sande samt modern. Det var i september förra året. En bit in i Bulgarien greps de av polisen, misstänkta för olaglig invandring. Först låstes de in, sedan flyttades de till några gamla militärbaracker nära gränsen. Där fanns ingen mat och ingen el. Ibland kom rasistiska partier och demonstrerade utanför grindarna, mot syrierna.

– Håll Bulgarien rent! skrek demonstranterna.

En parlamentsledamot kallade de syriska flyktingarna för ”vidriga, äckliga primater”.

Jihan Khalil tänkte: detta är tillfälligt. I hennes huvud var slutdestinationen självklar: Eskilstuna, Sverige.

Där finns mina mostrar, tänkte Jihan. Jag måste ta mig till mina mostrar i Eskilstuna.

Bulgarien är EU:s fattigaste land. Bruttonationalprodukten (BNP) per person nådde förra året 7 411 dollar. Det är just över Iraks nivå, men inte lika högt som Vitrysslands eller Botswanas BNP. Sveriges BNP per person var samma år 57 297 dollar.

Många bulgarer lever i fattigdom. På landsbygden är häst och vagn fortfarande ett vanligt transportmedel. Den som kör längs landsvägarna ser många herdar som med stavar vallar kor och getter.

Tillväxten i Bulgarien hämmas av att stora företag tvekar att investera. Korruption och organiserad brottslighet är stora problem.

Till detta land, medlem i EU sedan 2007, kom under bara några månader i höstas tusentals syriska flyktingar. Orsaken: flyktingsmugglare i Turkiet hade hittat en ny väg in i Europa.

Tidigare tog många som drömde om trygghet i Europa sig in via Grekland. Längs den knappt 12,5 kilometer långa grek-turkiska landgränsen, norr om Evros-floden som annars utgör gräns mellan länderna, hade det gått att smyga sig in. Men Grekland och EU var angelägna om att täppa till hålet. I början av 2013 stod ett högt stängsel med taggtråd färdigt, bekostat av den grekiska staten. Smugglarna på den turkiska sidan tvingades hitta nya vägar.

De fann Bulgarien. På busstationen i turkiska Edirne betalade människor från Syrien, Afghani­stan och en del afrikanska länder smugglare mellan 250 och 1 000 dollar för att på natten bli skjutsade ut på landet, ofta till ett skogigt område nära gränsen. Smugglarna pekade västerut: Gå ditåt, så är ni i Europa om några timmar.

Under juli, augusti och september vandrade runt 8 000 männi­skor olagligt över gränsen. Bland de fotvandrande migranterna fanns några afghaner och en och annan afrikan – men de flesta var syrier. Många var barn. När bulgariska polisen grep de uttröttade flyktingarna visste myndigheterna inte vad de skulle göra med dem.

Ytterst få flyktingar hade tidigare sökt sig till Bulgarien. Nu kom tusentals. Som en nödlösning hystes de in i gamla militärbaracker utanför staden Harmanli, tre mil från gränsen. Barackerna räckte inte. Många saknade tak över huvudet mitt i vintern. Det fanns inte mat. Det fanns inte toaletter. Sjukdomar började sprida sig.

FN:s flyktingorgan UNHCR, som annars sällan brukar behöva hjälpa EU-länder, ryckte ut. Den 2 januari i år gick FN hårt åt Bulgarien och uppmanade andra EU-länder att inte skicka tillbaka asylsökande dit.

– Asylsökande i Bulgarien löper verklig risk för omänsklig och förnedrande behandling, sade en tales­person för UNHCR som slog fast att flyktingar i Bulgarien ofta saknar tillgång till mat och sjukvård.

Amnesty International, Helsingforskommittén och flera andra människorättsorganisationer kritiserade Bulgarien i ännu hårdare ordalag än FN.

Samtidigt blossade en stor inrikes­politisk debatt upp i Bulgarien. Många politiker kunde inte riktigt bestämma sig för hur de skulle se på flyktingarna. Visst var det hemskt i Syrien, det visste alla – men måste de tvunget komma just till Bulgarien?

De ledande politikerna enades om att följa grannlandet Greklands exempel. De beslöt att bygga ett eget stängsel längs en särskilt svårbevakad sträcka av gränsen mot Turkiet, den sträcka där 85 procent av flyktingarna hade tagit sig in.

Barriären, som byggs nu, blir 33 kilometer lång och ska bestå av täta rullar av kraftig ståltråd försedd med rakbladsvassa knivar. Totalt beräknas 600 kilometer rakbladstråd gå åt till stängslet.

Enligt regeringen ska barriären vara färdig i maj – men de gräns­poliser vi talar med tror att det dröjer till hösten. George Kalajdjiev, chef för gränsstationen i Svilengrad, ser fram emot stängslet.

– Det kommer att styra flödet till Grekland igen, säger gränspolis­chefen. Han nickar söderut och ler.

Några tusen meter över Frankrike, i Air Bulgarias flygplan på väg från Bryssel till Sofia, gör EU-kommissionär Cecilia Malmström klart att hon ogillar bygget av rakbladsstängslet i Bulgarien.

– Vi från EU betalar inte för det. Visst ger vi pengar till gränskontroll, utbildar gränspoliser och så. Men vi vägrar betala för murar och stängsel.

Det handlar delvis om signaler och symbolik, menar Cecilia Malmström. Hennes EU ska stå för öppenhet, inte för murar. Hon tar upp ett annat EU-stängsel: Spaniens barriär runt enklaven Melilla i Marocko. Knivbladsstängslet som sattes upp i november förra året har inte hållit migranterna borta, desperationen och drömmen om ett bättre liv i Europa är alltför stark. Men numera får de djupa skärsår i händer och på kroppen när de klättrar in.

– Jag har kritiserat det spans­ka gallret och dess knivar. Det är människor med verkliga behov, fattiga som hoppas på ett bättre liv. Man kan inte möta dem med knivar. Det är inte det EU jag vill se, säger Cecilia Malmström medan flygvärdinnan kommer med en fiskrätt.

Hon rör inte fisken (”jag åt innan”). I stället tar hon fram en tjock bunt papper om Bulgarien och börjar läsa.

Som EU-kommissionär med ansvar för inrikesfrågor har Cecilia Malmström asyl- och migrationsfrågor på sitt bord – men även gränskontrollen. Hon ska se till att EU:s yttre gräns upprätthålls, och samtidigt stå för en human och rättssäker hantering av människor som söker skydd i Europa.

Det är tydligt vad hon brinner mest för. Europeiska politiker som vill hålla flyktingar borta himlar med ögonen när Cecilia Malmström talar med passion om Europas ansvar för att ge människor skydd, om att öppna fler lagliga vägar till Europa. Holländske Geert Wilders, känd för att misstänkliggöra muslimer, kallar folkpartisten Malmström för ”vänsterhippie”. På nätet skriver anonyma rasister om Malmström som ”folkförrädare” och ”negerälskare”.

– Tyvärr blir retoriken om invandrare värre och värre. Mittenpartier i flera europeiska länder glider, debatten förskjuts. Här sticker Sverige ut. Visst finns främlingsfientlighet – men i stort är rågången kristallklar. De etablerade partierna har inte glidit. Det anses inte okej i Sverige att utmåla invandrare som bördor och problem, och det ska vi vara glada för.

När nyhetsbyrån AP i höstas meddelade att man tänkte sluta kalla migranter för ”illegala” blev den amerikanska miljardären Donald Trump arg. På Twitter frågade han irriterat vad man då skulle kalla dem som korsar gränser utan tillstånd. EU-kommissionären Cecilia Malmström skickade ett förslag till Trump: ”Vad sägs om människor?”

Hon vill, likt nyhetsbyrån AP, rensa bort ordet ”illegala” om invandrare som tar sig in i EU utan tillstånd.

– Det står i EU:s officiella dokument, från ministerrådet, att vi ska ”slåss mot illegala” och sånt. Men ingen människa är illegal. Ord är viktiga, de skickar signaler om hur vi ser på människor.

Just nu fylls hennes inbox av tusentals hatmejl från Spanien. Bakgrunden: Cecilia Malmström uttryckte nyligen oro över en händelse där spansk polis sköt med gummikulor mot 200 människor som försökte simma till halvön Ceuta, en spansk enklav på Nord­afrikas kust. Femton människor dog i vattnet efter skottlossningen.

När Cecilia Malmström krävde att Spanien skulle utreda vad som hänt väckte hon det spanska polisfackets vrede. De tyckte att hon lade skuld på dem. Ingen träffades av gummikulorna, menade poliserna.

Cecilia Malmström hamnade på spanska tidningars förstasidor. Med ett blekt leende säger kommissionären att hon blev ”den mest hatade personen i Spanien”.

– Jag lade inte skuld på någon, slog inte fast att de här dödsfallen var kopplade till skotten. Jag sade bara att jag ansåg att man skulle utreda vad som hänt. Men det räckte för att piska upp den här vreden.

Cecilia Malmström beslöt att åka till Bulgarien strax efter FN:s larm i januari om de usla förhållandena för asylsökande. Hennes medarbetare har redan varit i landet flera gånger. Nu, på planet från hemstaden Bryssel mot Sofia, läser hon rapporterna från Bulgarien med ett bekymrat ansiktsuttryck.

En av hennes medarbetare frågar hur läget är.

– Sådär, ärligt talat. Det här är fjärde resan den här veckan, svarar Cecilia Malmström.

Resorna sliter, att vara borta från familjen sliter. Det ständiga arbetet i motvind kan också kännas utmattande. På en kontinent full av anti-invandringsröster åker Malmström runt som en flyktinglobbyist och missionerar om fler lagliga vägar in i Europa.

Några dagar tidigare var hon i Estland, ett land som knappt tar emot några flyktingar.

– De senaste sju åren har de haft 430 asylsökande – det är ju vad som kommer till Sverige varje vecka, säger Cecilia Malmström.

Hon lobbade hårt för att Estland ska ta emot kvotflyktingar via UNHCR – och fick ett halvt ja. Estland överväger nu det.

– Jag lyckades kanske tjata till mig lite platser, säger hon och ler.

Är det så du gör – åker från land till land och försöker få dem att ta kvotflyktingar?

– Ja!

Hur gör du när du övertalar?

– Tjötar. Övertalar. Pekar på att andra länder klarar det. Varje gång jag träffar ministrar tar jag upp detta. Om Tyskland kan ta tiotusen kvotflyktingar borde varje europeiskt land klara av åtminstone några hundra.

Solen har gått ner utanför flygplansfönstren. Piloten har börjat inflygningen mot Sofia. Bulgariens inrikesminister är på väg till flygplatsen i en svart Mercedes för att möta EU-kommissionären med kindpussar i flygplatsens särskilda vip-rum.

De närmaste dagarna ska hon besöka flyktingförläggningarna i Voenna Rampa och Harmanli.

– Ofta städar de och fejar och fixar innan jag ska komma. Jag får se en putsad fasad.

Hur vet du det?

– Det berättar ju flyktingarna. ”Här verkar ganska okej”, kan jag säga och så säger de ”Du skulle ha sett i går, då var det fullt av råttor och ingen mat. Men nu har de städat upp.” Jag brukar alltid prata med dem. Det väntar sig ofta inte värdlandet. De tror att man ska nöja sig med att låta förvarens chefer berätta.

Egentligen skulle Cecilia Malmström ha åkt helikopter från Sofia till gränsstaden Harmanli, där hundratals syriska flyktingar är inhysta i en gammal militärförläggning. Men vädret, med åskskurar, är för dåligt. Det blir i stället kortege i hög fart längs motorvägen för kommissionären och hennes ledsagare från bulgariska inrikesministeriet. Blåljus, Mercedesbilar, mörka rutor. I tre timmar.

Längs motorvägen sitter stora reklamtavlor för Ataka, ett rasistiskt parti vars medlemmar flera gånger attackerat och misshandlat romer och muslimer. Med sin hakkorsliknande symbol, sin ledarkult och de enorma affischerna i svart, rött och vitt knyter Ataka an till fascistisk europeisk 1900-talsestetik.

Ataka har tre mandat i Europaparlamentet. I bulgariska valet i höstas fick Ataka 7,3 procent av rösterna och utövar makt genom sin vågmästarroll. Partiet har en egen tv-kanal, Alfa, där partiet sprider hat och misstro mot muslimer. Ataka har hetsat mot de syriska flyktingarna och ordnat flera aktioner utanför flyktingförläggningar.

– Det är en invasion. Vårt land är inte redo för syrierna. De har ett annat sätt att tänka och de är våldsamma. Det finns terrorister bland dem, säger Demitsa Dagzheva, parlamentsledamot och ledare för Atakas ungdomsrörelse, till DN.

Nu sitter Cecilia Malmström i en Mercedes på väg mot turkiska gränsen och susar förbi Ataka-skylt efter Ataka-skylt. Några andra politiska reklamskyltar ser hon inte längs motorvägen.

Cecilia Malmström suckar. Hon känner igen budskapet från andra europeiska länder.

– Vi är ju inte invaderade av Syrienflyktingar, som det ibland kan låta i debatten. Det finns inget gigantiskt flyktingtryck mot EU, säger hon.

I Bulgarien är Cecilia Malmströms viktigaste budskap till både regeringen och flyktingarna: ni måste börja vänja er vid varandra. De flesta politiker i Bulgarien hoppas att flyktingvågen förra året ska vara en engångsföreteelse.

– Många i Bulgarien tror att det är över nu. Men vi räknar med att det kommer en ny våg. De måste införa en integrationspolitik. I dag finns det nästan ingenting.

Och liksom Bulgarien inte vill ha flyktingarna från Syrien, så vill inte flyktingarna ha Bulgarien. Få vill ge upp sina drömmar om Sverige, om Tyskland. När Cecilia Malmström kliver ur Mercedesbilen utanför flyktingboendet i Harmanli har hundratals människor samlats. Flyktingarna bär på plakat och ropar i talkörer:

– Öppna gränsen! Ge oss pass till Europa!

Det som hindrar flyktingarna från att lämna Bulgarien och åka vidare i EU är bestämmelserna i Dublinförordningen. Om man redan sökt asyl i ett EU-land kan man inte resa vidare och få uppehållstillstånd i ett annat. Och när de syriska flyktingarna greps av bulgarisk gränspolis hade de inget annat val än att söka asyl – annars hade de blivit deporterade tillbaka till Turkiet.

Nu är de fast i ett land där deras barn inte ens kan gå i skola. För att få börja i skolan måste barnen klara ett test i bulgariska – men det finns ingen undervisning i bulgariska för nybörjare.

– Det är tre år sedan mina småsyskon gick i skola nu. När kriget bröt ut i Syrien upphörde skolorna där att fungera. Vi talar om en hel generation som inte lär sig att läsa och skriva ordentligt, säger 21-åriga Sahar Ibrahim.

Hon vandrade över gränsen tillsammans med sin mamma och flera småsyskon. Familjen betalade en smugglare 4 000 dollar för att släppa av dem några kilometer från gränsen.

– Vi vill till Hässleholm. Jag har en syster där, säger Sahar Ibrahim.

Cecilia Malmström lyssnar. Hon säger att Bulgarien måste bygga upp ett system så att de syriska barnen kan slussas in i skolorna.

– Ni ska alla lära er bulgariska. Många av er har bra utbildning från Syrien. Ni kan verkligen bidra med något här, säger EU-kommissionären.

Flyktingarna skakar på huvudet. Bulgarien är fattigt, påminner de.

– Vi gillar bulgarerna. Men det finns inte jobb här. Många bulgarer lämnar själva landet. För en del är det till och med bättre att tigga på gatorna i Sverige än att bo här, säger Sahar Ibrahim.

Cecilia Malmström går från rum till rum på förläggningen, hör samma sak hela tiden: snälla ge oss en framtid. Hon upprepar, alltmer mekaniskt: er framtid finns här, i Bulgarien. Plötsligt står en gråtande tolvårig flicka framför henne. Maria Mohamed tar tag i EU-kommissionärens händer.

– Snälla, låt oss åka till Västeuropa. Jag vill gå i skolan, säger flickan.

Cecilia Malmström kramar tillbaka. De håller i varandras händer en lång stund.

– Så klart att du ska gå i skola. Det ska vi se till. Du ska lära dig bulgariska och andra saker.

– Jag vill till Danmark. Vi har släktingar där, säger Maria Mohamed.

– Ni har familj i Danmark? Då kan det vara möjligt att ansöka om familjeåterförening. Men ni måste stanna här ett tag.

Maria Mohamed tittar på Cecilia Malmström genom tårarna som fortsätter rinna. Hon utbrister.

– Men vi får ju inte gå i skolan här! Och folk gillar inte oss här!

En enkätundersökning som bulgariska Amnesty presenterade i november tycks ge Maria Mohamed rätt. Tre av fyra bulgarer uppgav att de inte skulle acceptera att flyktingar bosatte sig i deras stad eller by.

De negativa attityderna visar sig även på den korta presskonferens som hålls för lokala medier vid Malmströms besök. En reporter från den statliga radion frågar om inte de asylsökande som bor i centret borde låsas in.

– Människor i staden Harmanli protesterar mot flyktingarna. De anser att centret inte får växa, säger reportern.

Cecilia Malmström svarar kort: inlåsning av asylsökande är uteslutet. Europeisk lag förbjuder det. När hon går ut mot de svarta kortegebilarna hörs åter talkörerna från flyktingarna: Öppna gränsen! Ge oss pass!

– Jag kan inte hjälpa er att åka till Västeuropa. Det är europeisk lag som hindrar det. Jag kan inte ändra lagen, säger Cecilia Malmström till några syrier som samlas runt henne.

När kortegen ska lämna flyktingförläggningen kör bilarna en lång omväg, flera mil ut på landet. Vad står på? undrar Cecilia Malmström och hennes medarbetare. De får svaret att den bulgariska säkerhetstjänsten beordrat förändringen av rutten.

En av inrikesministerns sakkunniga säger:

– Det satt 400 flyktingar som blockerade vägen. En del hade stora stenar. Polisen misstänkte att de tänkte kasta på kortegen.

Under besöket i Bulgarien är det tydligt att Cecilia Malmström aktivt undviker formuleringar som beskriver flyktingar som bördor – även när det är hennes egna medarbetare som skrivit dem.

Vid hennes tal på en juridikkonferens i Sofia ser jag en förhands­kopia av hennes talmanus (som delvis formulerats av medarbetare). Enligt manuset ska Cecilia Malmström säga att Bulgarien och andra länder ”konfronteras med mycket högt invandringstryck”.

Men Malmström går ifrån den skrivna texten när hon talar:

– …länder som handskas med en stor grupp människor som kommer, säger hon i stället.

I sitt tal lyfter hon fram att flyktingarna är ”desperata människor som gör livsfarliga resor för att söka skydd”.

Det är också tydligt att hon påverkas av sina möten med flyktingar. Efter att ha gått omkring i glaskrosset på Voenna Rampa, den flyktingförläggning som inleder detta reportage, ser Cecilia Malmström sammanbiten ut.

– Det här var för jävligt, säger hon när går genom svängdörrarna till hotellet i centrala Sofia.

Hon tillägger snabbt:

– Fast jag har sett värre.

Var?

– I Grekland. Och på Malta. Här är ju inte de asylsökande inlåsta i alla fall. Det är de i Grekland och på Malta. Som djur.

Kan man vara stolt över hur EU hanterar situationen med flyktingkrisen i Syrienkrigets spår?

– Klart man inte kan. Syriens grannländer tar emot tre miljoner flyktingar – vi i EU tar patetiskt få kvotflyktingar.

Du säger att det är viktigt att inte finansiera stängsel och murar. Men EU-pengar – även svenska skattemedel – går till högteknologiska gränsövervakningssystem med värmekameror, som används för att hålla flyktingar borta. Vad är det egentligen för skillnad mellan murar och sådana system?

Cecilia Malmström svarar inte direkt. I stället ger hon sig in i ett resonemang om vikten av gränskontroll, att det är EU-länders skyldighet bevaka sin gräns, att det krävs för att få vara med i Schengensamarbetet. Att det finns en EU-fond för gränskontroll där man kan söka pengar: border fund.

Sedan säger hon:

– Vår vägran att finansiera murar och staket har väl huvudsakligen en symbolisk betydelse.

Vad tycker du om uttrycket ”Fästning Europa”?

– Det är inte ett sådant EU vi ska ha. Men tyvärr är det väldigt många politiker som förespråkar det, som enbart vill lägga tonvikt på hårdare gränskontroll. Det är jättetråkigt.

Hon tar debatten efter Lampedusakatastrofen som exempel på hur vindarna blåser. Över 300 flyktingar dog i oktober förra året när en överfull båt började brinna och sjönk alldeles utanför den italiens­ka ön.

– Efter det sade alla att det var en skam för Europa. Men snart hamnade huvudfokus på mer gränskontroll – inte på hur vi kan avlasta Syriens grannländer och hitta fler vägar in i Europa.

Många gånger har hon upprepat att det behövs fler lagliga vägar in i Europa. Men vilka skulle de egentligen vara?

– Det enda som fungerar nu är ju kvotflyktingar.

I systemet med kvotflyktingar förbinder sig olika länder att ta emot ett visst antal flyktingar: en kvot. FN:s flyktingorgan UNHCR hjälper till att välja ut flyktingarna, ofta från grannländerna till en konflikthärd. De som väljs ut får en laglig fristad i länder som Sverige, Tyskland eller Kanada. De slipper betala tusentals dollar till opålitliga smugglare, slipper den livsfarliga båtfärden över Medelhavet.

– Risken att drunkna är 16–17 procent för en migrant som försöker ta sig över Medelhavet. Vi vet det här. Det är fruktansvärt, säger Cecilia Malmström.

I jämförelse med de totalt nästan tio miljoner människor som är på flykt undan Syrienkriget är kvotflyktingarna få. Det handlar om några tiotusental. Just nu leder svenska Migrationsverket en UNHCR-kampanj som går ut på att övertala länder att ta emot fler kvotflyktingar.

Cecilia Malmström nämner även så kallade humanitära visum som ytterligare en möjlighet för asyl­sökande att lagligt komma till EU.

– Humanitära visum skulle ambassaderna kunna utfärda i morgon, om de ville. Och det görs också, i särskilt ömmande fall, fast i hemlighet. Länderna vill inte tala öppet om det, säger Cecilia Malmström.

EU-kommissionärens besök är en stor nyhetshändelse i Bulgarien. När hon träffar premiärminister Plamen Oresharski samlas ett femtiotal journalister i regeringskansliet för att gå på presskonferensen efteråt.

De syriska flyktingarna är en het potatis. Så het att premiärministern inte vill svara på några frågor om dem. Plamen Oresharski sätter sig framför reportrarna och läser upp ett uttalande om att Bulgarien inte varit redo för ”vågen av flyktingar” och att landet behöver få mer pengar från EU. Sedan klipper han direkt med en tydlig gest: inga frågor!

Cecilia Malmström är förvånad efter presskonferensen:

– Jösses! Det var en intressant mediepolicy: Inga frågor! Jag skulle just säga ”jag ser fram emot era frågor”.

En del av hennes budskap om att Bulgarien måste vänja sig vid de syriska flyktingarna tycks ändå gå fram. Det sista kommissionären gör innan hon flyger tillbaka till Bryssel är att äta en lång lunch med inrikesminister Tsvetlin Yovchev.

Han är en av de drivande politikerna bakom det pågående bygget av rakbladsstängslet vid den turkiska gränsen. Han har inte hymlat med att han vill hålla nere antalet flyktingar till Bulgarien.

Dagen efter lunchen med Cecilia Malmström hörs delvis nya tongångar från inrikesministern:

– Vi måste börja kommunicera med dessa människor. De måste lära sig bulgariska. Sedan kan vi ta dem från flyktingförläggningarna, integrera dem och uppmuntra dem att hitta arbeten, säger han till den bulgariska pressen.

Flyktingarna i den trasiga gamla skolan i Voenna Rampa har inga egna rum. De delar på gamla klassrum, lever tätt, 15 till 25 människor i varje sal. Alla hör allt som försiggår. Vissa familjer har försökt göra egna små kyffen, avskärmade med filtar, kartong eller plywoodskivor.

Doften av otvättade människokroppar ligger extra tung i vissa salar. Duscharna är få. Flyktingarna sover på madrasser på golvet, eller på grå tjocka filtar som lagts på hög. Filtarna är smutsiga. Löss och vägglöss sprider sig.

– Mina barn har fått löss, säger Jihan Khalil, den 43-åriga hårfrisörskan som drömmer om Eskilstuna.

Hon och andra flyktingar talar om det destruktiva klimat som uppstår i ett överbefolkat flyktingboende, om grälen som hörs varje morgon, om barn som röker och far illa.

Vi berättar för Jihan Khalil att EU gett åtta miljoner euro till Bulgarien för att rusta upp flyktingboendena och förbättra mottagandet. FN ser en del positiva tecken: det är inte längre FN som står för maten som delas ut på flyktingboenden, utan bulgariska staten. Bulgarien tycks numera ta problemen på något större allvar.

Jihan Khalil nickar. I en annan del av den gamla skolan pågår renoveringsarbeten. Det målas och hamras och fixas, det har hon sett. När Cecilia Malmström var här visades en framtida sovsal för flyktingar upp: den var ljus och hade våningssängar.

– Men egentligen är inte lössen, misären och smutsen här det verkliga problemet. Det är att det inte finns något nästa steg. Det finns inga jobb, ingen framtid för oss här. Ändå är vi fast här i Bulgarien, säger Jihan Khalil.

Hon fick aldrig tillfälle att prata med Cecilia Malmström under EU-kommissionärens korta besök i Voenna Rampa. Så många andra trängde sig fram, det blev nästan panik. Jihan ville inte lämna barnen i folkmassan.

– Jag vet att hon är svensk. Kanske hade hon kunnat hjälpa mig komma till Sverige, säger Jihan Khalil.

Hon och andra flyktingar berättar att de omedelbart märkte korruptionen i Bulgarien. När de var nyanlända i höstas internerades de i ett läger i Harmanli nära gränsen.

– Det var hemskt där. Det fanns ingen el och ingen mat. Vi blev lurade att betala 700 dollar till en advokat. Annars skulle vi inte få lämna lägret, berättar Jihan Khalil.

Egentligen fanns inte avgiften. Den var bara ett påhitt för att skinna redan utsatta människor på pengar. Senare fick flyktingarna höra att advokaten hade en uppgörelse med chefen för lägret i Harmanli.

– Chefen fick 500 dollar under bordet. Advokaten behöll 200 dollar, säger en syrisk man som jobbar för en hjälporganisation.

Mannen vågar inte säga sitt namn. Hjälporganisationen han arbetar för är beroende av samarbete med bulgariska myndigheter. Efter att mannen tidigare har berättat om oegentligheter för journalister har han uppmanats att tiga.

– Men det är svårt att hålla tyst. Så många redan plågade syrier lider här.

Jihan Khalil hade egentligen inte råd att betala den påhittade avgiften på 700 dollar. Men hennes barn undrade när de skulle få mat. Hon sålde sina sista smycken och betalade. Nu har hon inga pengar kvar. Den bulgariska staten ger henne och andra registrerade flyktingar 33 euro i månaden.

Hennes sexåring Mustafa fingrar på en bit bröd han just fått av bulgariska statens matutdelare. Elvaåringen Sande skriver sitt namn om och om igen i ett skrivhäfte, varvar arabiska bokstäver med latinska. Det är tre år sedan hon sist gick i skolan.

– Om jag haft pengar hade jag kanske kunnat betala en smugglare som kunde ta oss till Eskilstuna, säger Jihan Khalil.

Fast risken är att svenska myndigheter i så fall hade skickat dig och barnen tillbaka till Bulgarien, förklarar vi. Sådana är reglerna i EU.

Jihan Khalil säger inget. Hon har skräck och desperation i blicken. Mustafa och Sande tittar på sin mamma, och sedan på oss.

De vet inte att en ledande Ataka-representant i centrala Sofia några timmar senare ska svartmåla dem, säga att de är terrorister, att de är lögnare. När DN träffar parlamentsledamot Demitsa Dagzheva skrattar hon högt åt alla invändningar och FN-rapporter.

– Syrierna är muslimer! Deras heliga bok tillåter dem att ljuga och lura oss ickemuslimer.

I själva verket blir syrier rika i Bulgarien, försäkrar Demitsa Dagzheva. De får 1 500 euro av staten varje månad. Regeringen håller tyst om det. Bara Atakas egen tv-kanal rapporterar sanningen.

– Det är därför syrierna kommer hit. De lever gott på oss bulgarer.

Nästa avsnitt: Turkiet stoppar ­flyktingarna innan de når gränsen till Bulgarien – med svensk hjälp.