År 2007 förlorade 57 personer rätten till assistans via Försäkringskassan. Året därpå hade siffran stigit till 100 och i fjol uppgick antalet till 146 personer som plötsligt fick vända sig till kommunen för stöd.
Den snabba ökningen av antalet indragningar har gjort att oron spridit sig bland funktionshindrade. I januari startade Assistansuppropet, en protest vars medlemsgrupp på Facebook nu vuxit till nästan 11.000 medlemmar.
Syftet är att visa på det man anser vara omänskligt i Försäkringskassans system. Dels vill man förhindra att fler personer får sin assistansersättning indragen, dels vill man stoppa den annalkande förändring i kartläggningen av den enskildes behov som väntas komma i mars 2011.
– Det som sker är skrämmande och förödande. Redan nu ställs oerhört integritetskränkande frågor under ansökningsprocessen – och de kommer bara att bli värre om förändringarna genomförs, säger Veronica Hedenmark, en av grundarna till Assistansuppropet.
Vad är det då som har hänt? Veronica Hedenmark säger att hon inte förstår; lagen från 1993 är ännu densamma som innan den kraftiga ökningen av underkända ansökningar började noteras 2007.
Enligt Magnus Lievfendahl, ansvarig vid Försäkringskassan, ligger förklaringen i en förändrad rättspraxis. Visserligen presenterades 2008 en utredning (SOU 2008:77) som föreslog åtgärder med ”kostnadsdämpande effekter” – dessa har dock ännu inte beslutats om.
– Man har valt att satsa på de förslag som rör tryggheten för den funktionshindrade, säger han.
I stället, menar han, har vägledande domar i regeringsrätten tydliggjort vad termen ”grundläggande behov” innebär. Sedan 2007 räknas enbart ”integritetskänsliga delar” hit och det är efter en bedömning av dessa – behovet måste överstiga 20 timmar i veckan – som beslut fattas.
För att en förändring ska till måste lagen skrivas om, menar Försäkringskassan. Något som äldre- och folkhälsominister Maria Larsson i nuläget inte ser något behov av.
– I den nu aktuella lagrådsremissen görs bedömningen att det i dag finns ett adekvat lagstöd när det gäller beslut om grundläggande behov inom personlig assistans, har hon exempelvis sagt till Independent Living Institute.
Magnus Lievfendahl menar att Försäkringskassan därför inte har något val:
– När rättspraxis förändras måste vi följa det. Handläggarna har fått del av de nya riktlinjerna via de vägledningar vi skrivit till dem, säger han.
Veronica Hedenmark menar att hans svar är en grov förenkling av verkligheten; Försäkringskassan hade kunnat välja en annan väg.
Hon påminner om att ingen egentligen vill vara i behov av personlig assistans. Dessutom är reformen relativt billig för staten. Kostnaden för en timme uppgår till 252 kronor, motsvarande siffra för hemtjänst ligger avsevärt högre.
– Man gör det alltså dyrare för staten samtidigt som man försämrar livskvaliteten för de allra mest utsatta, säger hon.
Magnus Lievfendahl förstår oron men påminner om att det totala antalet assistansberättigade ökar.
– Vi inser att det blir väldigt stora konsekvenser för individen. Men vi har ett skyddsnät där flera personer ansvarar. Kommunen är en part som tar över.