Efter nio månaders hundraprocentig föräldraledighet och några månader in på hämtapådagis-livet gjorde jag några intervjuer för Expressen för att i någon mån reda ut varför jag levde som jag gjorde. Fanns det någon djupare politisk förklaring till min hets hem klockan tre? Till min fullständiga anpassning till dagis? Till min generations klockartro på kommunal barnomsorg?
Det samtal som förklarade mest hade jag med Camilla Odhnoff nere i Lund. Hon var ansvarig för familjepolitiken under Tage Erlander 1967 till 1974 och gav startsignal till två reformer som kom att revolutionera svenskt familjeliv för decennier framöver - föräldraförsäkringen och dagis. Trodde jag i alla fall. Hon blev närmast förbannad när jag gav henne kredd för att svenska kvinnor erövrade ekonomisk frihet så snabbt och bestämt.
- Äsch, sa hon, det där är bara borgerlig propaganda. Det var inte dagis som fick ut kvinnor på arbetsmarknaden, de fanns ju redan där. Om det är någon reform som betytt något så är det Erlanders skolreformer på 40-talet som gav flickor helt nya möjligheter.
Det viktiga, inskärpte Odhnoff, var att unga kvinnor redan arbetade, de hade ju skaffat sig högre utbildning, och att det inte fanns någon bra lösning för barnen. De togs om hand av mormödrar och släkt och grannar och enstaka barnkrubbor, var med på jobbet eller var i värsta fall ensamma hemma som Bertil i "Nils Karlsson Pyssling". Det var ingen familjesocialistisk utopi vi siktade på, det var ett praktiskt och socialt problem som måste lösas, varken mer eller mindre, och dagis var en bra lösning som visat sin styrka under lång tid nu.
Det kan man säga. 80 procent av alla barn, eller 415.000 stycken, mellan ett och fem år är i dag inskrivna på dagis. Mina barn går där. Alla mina grannars barn går där. Alla mina vänners barn går där. De stora efterkrigstida socialdemokratiska familjepolitiska reformerna är i dag blytung svensk vardag, en norm och en infrastruktur som alla barnfamiljer måste förhålla sig till och som de flesta faktiskt bejakar och uppskattar. Dagis får höga betyg i kommunernas enkätundersökningar och dagispersonalen anses utföra ett kvalificerat och viktigt arbete.
Men så mycket ideologi handlade det inte om, i alla fall inte enligt den ansvarige ministern. De politiska institutioner som har absolut störst makt över min vardag har ingen djupare politisk förklaring än livet självt. Och just det har visat sig extremt framgångsrikt.
Begreppet "folkhemmet" är tungt ideologiskt överlastat och har därför haft svårt att överleva nya tider och nya berättelser. Men politiken bakom var däremot mycket handfast och pragmatisk, och det praktiska utfallet är fortfarande urstarkt, beständigt och åtnjuter reformistisk omsorg. Systembolaget var ett sätt att hantera det omfattande fylleriproblemet. ATP var ett sätt att sprida rekordårens tillväxt till fattigpensionärerna som dittills varit helt utestängda. Den allmänna sjukförsäkringen bringade ordning i det myller av privata och kollektiva sjukkassor som byggdes upp under slutet av 1800-talet och som blev otympliga och irrationella på en modern arbetsmarknad. Bostadspolitiken byggde bort lungsoten och sanerade de osannolikt skitiga svenska städerna. De höga a-kassenivåerna hanterade de sociala chockerna efter den mycket snabba ekonomiska omvandlingen efter kriget.
Det var praktiska och sociala problem som måste lösas.
Nyare statsvetenskaplig forskning har också visat att de socialdemokratiska lösningarna ofta gjordes i stabilt samförstånd med oppositionen. Högern var med på det mesta, liksom folkpartiet och bondeförbundet. ATP-striden har i efterhand blivit en symbol för blockkonfrontationen, men dess symbolik bygger mest på att frågan bröt mönstret av samförstånd.
Mot den bakgrunden gör nog både högern och vänstern klokt i att betrakta folkhemmet som en mindre ideologisk konstruktion och mer som en praktisk. Det var inte en svensk stamgemenskap som byggde välfärdsstaten, det var inte en nationalsocialistisk lightversion, det var inte en unik moral hos arbetarklassen eller en konspiration för att säkra ett evigt maktinnehav åt den nya s-adeln. Det var i stället den ena pragmatiska reformen efter den andra vars enda egentliga mandat var att lösa mycket verkliga problem i svensk vardag under snabb omvandling, och den pragmatismen är fortfarande i allra högsta grad vital och framtidsinriktad.
Ett bevis för det är bland annat att folkhemmet, eller socialstaten som den kallas i Tyskland, eller den socialdemokratiska hegemonin som den kallas av svensk borgerlighet, har visat en paradoxal styrka i mötet med internationaliseringen. Under lång tid sa man att UTLANDET - EU, valutamarknaden, invandringen och Wall Street - till slut skulle slå ut de svenska särlösningarna. Men så blev det inte. Den gamla välfärdsstatens principer är intakta. Skattetrycket ligger tryggt kring 50 procent. Utbildning och sjukvård är gratis och av hög kvalitet. Åmanlagarna från 70-talet ligger fast. Trygghetssystemen har reviderats på marginalen men är fortfarande stora, breda och mycket starkt folkligt förankrade.
Om man vill kan man också tolka 90-talskrisen som ett styrkebevis för folkhemmet. Den har ju av många utnämnts till det stora rivningsraseriet, men om man ser till det praktiska utfallet var trygghetssystemen centrala för att klara den extremt snabba ekonomiska omvandlingen. En tredjedel av industrijobben försvann på bara några år och om Sverige inte hade haft starka a-kassor, kommunal vidareutbildning och en snabb statlig högskoleexpansion hade den sociala nöden satt absolut stopp för moderniseringen. Sverige avverkade i rekordfart en lång rad av de reformer som de flesta EU-länder fortfarande inte vågar ta i.
Folkhemmet hade också samma sociala roll i flyktingkrisen som följde krigen i Iran/Irak/Libanon på 80-talet och Balkan på 90-talet. De svenska arbetsgivarna var mycket tveksamma till att rekrytera ur det nya arbetskraftstillskottet och svenskarna i allmänhet var lika tveksamma till att knyta sociala band till nysvenskarna från Teheran, Beirut och Pristina.
Helt nödvändiga akuta praktiska problem som hyggliga bostäder, försörjning och utbildning löstes i stället av socialstaten. Och det verkar som om det fungerade. Utan att för ett ögonblick förringa de många problem som fortfarande måste ha en lösning kan man konstatera att Sverige inte har någon omfattande extrem islamism, att svenska förorter inte brinner på somrarna, att förvärvsfrekvensen hos utomeuropeiska invandrare är starkt uppåtgående och att studenterna på de naturvetenskapliga fakulteterna oftare har balkanklingande efternamn än spelarna i det svenska fotbollslandslaget.
De politiska reaktionerna på 90-talets omvandlingar har också lagt en solid grund för framtida folkhemsbygge. I valen 1994 - med galopperande arbetslöshet, budgetunderskott och flyktinginvandring - sa valmanskåren ja till det parti som lovade sanering av statsfinanser och bibehållen stark socialstat, nej till det enda parti som på allvar försökte slå mynt av invandringen och senare på hösten ja till medlemskap i Europeiska unionen.
Det var ett mycket nyktert besked som satte tonen för Göran Perssons tolv år långa epok och som tvingade borgerligheten att göra om sig i grunden. Det är självklart för tidigt att kunna sammanfatta Persson-åren, men min gissning är att han kommer att gå till historien som en ledare som återförde socialdemokratin till den pragmatiska folkhemsreformismen, med en stark stat och ett starkt näringsliv, och som smulade sönder de sista resterna av borgerligt motstånd mot välfärdsstaten.
Moderaternas omvandling och bejakande av det socialdemokratiska projektet är nämligen inte bara ett pr-jippo utan en organisk och levd erfarenhet. Det unga ledarskikt som nu styr moderaterna har växt upp under de absolut mest folkhemska åren med snabb offentlig expansion. De har lärt sig simma i de kommunala varmbadhusen, spelat basket i kommunala gymnastikhallar och gitarr i de kommunala musikskolorna. De har gått på skolteater, haft skolkuratorer och speciallärare och åkt på helsubventionerade skolresor. De har inte sett sina löner ätas upp av skattehöjningar, de har i stället njutit av den största satsning som ett samhälle någonsin gjort på barn och ungdom. De är barn av sin tid och jag i i högsta grad ett av dem.
När den nye ledaren för de nya moderaterna i den avgörande TV-debatten i valet 2006 viftade med ett pekfinger insvept i ett Pippi-plåster visade han inte bara sin ungdomliga potens utan pekade också på det faktum som valsociologerna kallar identitetspolitik. Vi 60-talister som nu leder landet lever våra socialdemokratiska liv med lust och fägring stor. Friskolor och privata vårdcentraler har inte rubbat vår praxis att lösa de flesta tunga sociala problem över skattsedeln. Vi delar på våra utbyggda föräldraledigheter, vi har våra barn på dagis, vi vabbar, vi väljer fortfarande helst kommunala skolor, vi är med i a-kassan, har absolut inget emot våra egna reallöneökningar men vill gärna att de bättre ska inkludera låglönegrupper. Våra politiska passioner handlar om mindre barngrupper och bättre hemtjänst åt våra morföräldrar och snart åldrande mammor och pappor.
Där någonstans finns också de nya moderaternas credo, bäst gestaltat av finansminister Anders Borg, född 1968. Han kommer aldrig någonsin att leda en valkampanj på temat "riktiga jobb" eller uttrycka sig i termer som "närande och tärande". Han är Wigforss upp i dagen: en mycket folkhemsk politiker och klassisk socialdemokratisk reformist med sinne för pragmatiska lösningar på väl kända problem i svensk vardag. Och som vi andra - med barn på dagis.