– De negativa reaktionerna från samhället är väl något som jag får ta för att få komma till paradiset. Det är väl en prövning.
Alia säger att hon tror på paradiset och vill komma dit. Visst finns det olika tolkningar inom islam om huruvida det räcker för kvinnan att täcka huvudet, säger hon.
– Förhållandet mellan Gud och människan är personligt. För mig känns det rätt att täcka ansiktet.
Alias pappa arbetade som polis i Egypten där en statstjänsteman i början av 90-talet inte öppet fick visa sin religiositet.
Familjen fick uppehållstillstånd i Sverige. I folkbokföringen gav föräldrarna sina tre barn var sitt svenskt namn: Anne, Mats och Annika – till minstingen Alia.
Nu pratar Alia ibland om att hon vill flytta tillbaka till det Egypten som pappa flydde från, eftersom hon känner sig ofri i Sverige.
– I Rinkeby där många har slöja, och till och med niqab, känner jag mig fri. Men jag åker aldrig längre än till Sundbyberg. Inne i stan blir jag så ifrågasatt.
– Fast på NK skulle de kanske tro att jag var en rik turist från Saudi och behandla mig väl.
I Egypten är den heltäckande ansiktsslöjan minst lika kontroversiell som i Europa.
– Mina släktingar tänker olika. Några har just börjat använda niqab. Andra säger att jag ska ta av mig den heltäckande slöjan. De tycker att jag överdriver min tro och att det är onödigt att stämpla sig själv som terrorist.
– När Egypten vill vara som väst tar de bara det dåliga, som diskotek. De är inte precis intresserade av försäkringskassan och social rättvisa, fortsätter hon.
Alias mamma växte upp i det sekulariserade Egypten och gick i katolsk flickskola. Det ansågs lite fint. I Kairo tog Alias mamma en akademisk examen i arabiska språk, men när hon ville arbeta som hemspråkslärarinna ansågs hon inte tillräckligt kvalificerad.
Alias mamma började bära niqab i Sverige efter en pilgrimsresa till Mecka. Att Alia nu gör samma val oroar hennes storasyster.
– Hon tycker att jag utsätter mig för en alltför stor risk. Därför försöker hon övertala mig att ta av niqaben, säger Alia.
Alias bror, däremot, har provocerat med sina föreläsningar om radikal islam för ungdomar och barn i Göteborgs förorter och i Rosengård i Malmö.
En kväll träffas några av Alias väninnor hemma i hennes vardagsrum i Rinkeby. När ytterdörren stängts hänger de av sig niqaberna och de svarta handskarna i tamburen bland barnens bävernylonoveraller.
Förutom Alia är de andra kvinnorna konvertiter. Som vuxna har de själva valt att bli troende muslimer.
I både Frankrike och Danmark, där burkadebatter rasat, har kartläggningar visat att hälften av de niqabbärande kvinnorna är konvertiter. Resten har oftast bott en längre tid i Europa och täckt ansiktet först sedan de kom hit.
Maria går på lärarutbildningen vid Stockholms universitet där även hennes niqab väckte diskussioner.
– Varför sätter samhället upp hinder när en troende kvinna vill lämna hemmet? Förbud tvingar ju kvinnan att stanna hemma, säger Maria.
Men varför väljer en kvinna att begränsa sitt liv?
Rösterna stiger.
– Snälla, sluta idiotförklara oss! Vi är inte några intelligensbefriade kvinnor som bär slöja för att våra män tvingat oss.
Men om arbetsgivaren säger nej till niqaben?
– Inom islam är det inte något tvång för en kvinna att bidra till försörjningen, säger Alia.
Om kvinnan måste bli försörjd, då är hon väl inte fri?
– Skulle jag bli ensam kan jag förstås försörja mig, säger Alia.
Kvinnorna säger att de vill arbeta. En kvinna med niqab kan förstås få jobb på muslimska förskolor. Det finns även många andra möjliga arbetsplatser, säger de. Ta ett call-center, till exempel. De protesterar vilt mot att niqaben bidrar till ett mer segregerat samhälle utan gemensamma värderingar.
– Integration är inte samma sak som assimilering, säger de.
Essme Johansson, som var klasskamrat till Alia på Åsögymnasiets barnskötarlinje, täcker inte ansiktet.
– Det är föredömligt att täcka sitt ansikte, säger hon. Men för mig är det inte ett ”fard”, ett måste.
– Jag skulle inte orka med pressen att behöva tolka alla reaktioner.
När hon som ung flyttade från Järvsö till Stockholm hette hon Tova Johansson. Hon arbetade som sekreterare på en städfirma, där träffade hon en ung muslimsk man.
De gifte sig och fick två barn innan hon för 16 år sedan konverterade och tog sig namnet Essme.
– Det var mitt personliga beslut. Fördomsfulla tror att svenska kvinnor konverterar för att de träffat en arab som tvingar dem.
Slöjan som hon bär, en khimar, täcker halsen och går ned till midjan. Till den har hon en abaya, en fotsid klänning med långa ärmar eller tröja och byxor.
– På apoteket var det en chic arabiska som granskade mig med nedlåtande blick. Jag tog ett steg bakåt och blängde tillbaka, säger hon.
Essme har just avslutat utbildningen och arbetar nu på en förskola i Rinkeby. Alia fick fullfölja den teoretiska undervisningen på Åsö gymnasium i väntan på Diskrimineringsombudsmannens beslut. Det ska komma i mars.
Skolan och Alia har ännu inte kommit överens om var hon ska praktisera. Alia har föreslagit en muslimsk förskola i Rinkeby. Men den platsen vill skolan inte godkänna. På soffbordet ligger betyget i de teoretiska ämnena.
– Jag fick i alla fall MVG i kommunikation.