– Man kan förvånas över hur dumt det är att de filmar, men samtidigt är det logiskt utifrån de mekanismer som styr, säger kriminologen Sven Granath.
Tre har åtalats för lärarmordet i Hofors, som liksom styckmordet i Bollnäs spelades in med mobilkamera. Nyligen dömdes den så kallade Söderortspedofilen i Stockholm till rättspsykiatrisk vård för grova sexövergrepp mot 13 barn. Han fälldes med filmer som han själv spelat in som huvudbevis. För två veckor sedan åtalades en man i Uppsala för koppleri. Han hade filmat sexhandeln i en lägenhet, vilket gjorde att också sexköparna kunde identifieras och dömas.
Att brott dokumenteras av förövarna själva och att filmerna och bilderna i slutändan utgör åklagarens bästa bevisning har blivit allt vanligare. Men varför fortsätter så många att filma sig själva trots risken för att åka fast just på grund av det?
– Jag tror inte man tänker så långt. Man planerar inte för att åka fast, man kanske inte alltid är rationell. Det är också många som lyckas dölja både övergrepp och dokumentationer väldigt länge, säger Klara Hradilova-Selin, kriminolog och forskare på Brå.
Just vid sexbrottslighet är syftet med filmerna att gärningsmannen ska kunna frossa i sina övergrepp, kunna att se på dem när som helst, eller att ha att byta med i pedofilringar.
Den andra stora kategorin inspelningar är våldshandlingar som, oftast unga, förövare vill ha på film i ett annat syfte: Att kunna visa upp för andra.
– Att imponera på kamrater är ett av de grundläggande incitamenten för unga personer att begå brott överhuvudtaget. Hög upptäcktsrisk eller inte. Det handlar om grupptryck, säger Sven Granath, också han forskare vid Brå.
– Vissa typer av brott gör sig bättre på film än andra, som misshandel, skadegörelse och personrån. Det handlar inte alltid om pengar, utan är en spänningsgrej.
Granath tror däremot inte att internet och digitalkameror i sig gjort att fler unga begår våldsdåd i skrytsyfte. Det är arenan för själva uppvisandet som har förändrats.
– Incitamentet har alltid funnits, då har man i stället gått och berättat och gapat om det här i skolan och så. Nu har man fått möjlighet också att dokumentera det i bild, säger han.
Utvecklingen har lett till att utredningsgången ibland vänds bak och fram. I stället för att en utredning börjar med en anmälan från ett offer och fortsätter med jakt på bevis kan nu bevisen hittas först och det kan vara okänt vem som är brottsoffer. Kammaråklagare Nils Lundberg har själv hållit i ett sådant fall, där en flicka som utsattes för övergrepp på en film länge var oidentifierad.
– När killen greps var han misstänkt för något helt annat. När mobiltelefonen genomsöktes hittades sekvensen med övergreppet. Tekniker såg att det var filmat med just den telefonen, fast killen hävdade att han fått den skickad till sig. SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium) har teknik som kan avgöra vilken kamera som har tagit en bild, som ett fingeravtryck, säger Nils Lundberg.
Enligt honom har polisens sätt att arbeta förändrats de senaste åren eftersom man nu vet att det kan finnas brottsscener lagrade i mobiltelefoner, kanske helt andra än vad förundersökningen först handlar om.
– Det är mera regel nu att man faktiskt tar tvångsbeslut att titta i en mobiltelefon, man är uppmärksam på sådant. Det har blivit ett tillskott, ofta är det ett bra bevismaterial.