Ronna, Gottsunda, Angered och nu sist Rosengård, Tynnered och Tensta-Rinkeby. Det är inte bara geografiska namn på kollektivtrafikens närliggande slutstationer, utan också på de senare årens återkommande oroligheter.
De två kriminologerna Felipe Estrada och Jerzy Sanecki är överens om att orsaken handlar om allvarliga strukturella problem i samhället, mer än rena pojkstreck av typen bränna julbocken i Gävle. Samtidigt börjar upploppen nu etsa sig fast i en återkommande dramaturgi. Startskottet till stenkastningen och bränderna sker när strukturer bryts upp, som till exempel när sommarlovet är slut eller när skolan upphör.
– Ja, det börjar bli ett fenomen, men det handlar också om socialpsykologiska aspekter, säger Jerzy Sarnecki och hänvisar till att ungdomarna hämtar sin näring i sociala skillnader och den frustrerande situation som råder i särskilt utsatta förorter.
Kännetecknande för sådana här gärningsmän är att de inte upplever sig ha någon framtid, menar Jerzy Sarnecki som också hänvisar till internationell forskning på området.
– Här ser vi en upplösning av den vertikala kontrollen i samhället, den uppifrån och ner och en kraftigt ökad betydelse i den horisontella kontrollen. Alltså att samhället, skolan, politiker, polis betyder ingenting medan jämnårigas värderingar betyder allt.
– Ungdomarnas referensram är så att säga på tvärs mot det övriga samhället.
Tidigare har Jerzy Sarnecki även jämfört ungdomarnas situation i förorterna med sin egen, när han kom till Sverige 1969. Han menar att också han skulle kunna ha blivit en upploppsmakare om han fått vänta sju år på jobb och sysselsättning.
– I de här skikten av befolkningen är arbetslösheten som störst och framtidsutsikterna som lägst. De känner att de har förlorat, att de är dömda.
– För dem har skolan varit en källa till ständig förnedring. Ingenting som man lär sig där är viktigt i deras liv på gatan.
– De ser inga sociala karriärer framför sig. Att slåss med polisen eller att bli duktig på att anlägga bränder kan ge anseende. Herre gud, deras dröm är inte att bli professor på Stockholms universitet. Deras dröm är snarare är att bli duktig på att genomföra ett avancerat helikopterrån, säger Jerzy Sarnecki.
Felipe Estrada menar att det finns ingen skillnad på de här problemen jämfört med när det var fråga om frustrerade unga svenskar i förorter som Rågsved eller Bagarmossen under 60-talet, och han menar att det finns en fara i att ge sig in kulturella diskussioner.
– Det kulturella rastret leder fel. Inte heller handlar det om absoluta skillnader i välfärd i samhället, utan snarare relativa skillnader, säger Felipe Estrada.
– Det är en etablerad sanning. Människor över hela världen klarar mycket svåra levnadsomständigheter, men människan har mycket svårt att acceptera uppenbara eller upplevda orättvisor.
– Ungdomarna är inte dumma. De vet vad samhället menar med att bli lyckad, men de upplever att spelet är riggat, att de inte har samma tillgång till verktyg som andra för att lyckas, och om de har tillgång och kan någonting så blir de diskriminerade, säger Felipe Estrada.
Jerzy Sarnecki menar att frustrationen i förorterna också har att göra med det som amerikansk forskning tidigare visat, att de som inte kan språk, inte har kontakter och andra förutsättningar är de som blir kvar.
– Alla andra drar därifrån.
– Och tänk dig själv. När man vinner över polisen och bränner ner en skola så känner man en revansch utan like.
Lösningen för att vända utvecklingen är egentligen bara enkelriktad, menar de båda forskarna. Det handlar om att få in förorterna, ungdomarna och deras föräldrar i samhället igen, att skapa sysselsättning.
– Som det är nu är behövs dessa ungdomar inte. De måste bli behövda, de måste dras in i samhället, de måste få göra nytta och på så sätt få andra mål med sitt liv. Annars är risken stor att de väljer en kriminell bana, säger Jerzy Sarnecki.
– Även om risken är stor att det här trappas upp, att polisen kommer avisera hårdare tag och mer repressiva åtgärder i förorterna, tror jag att de flesta i Sverige är överens om att vi inte vill har det så här, och för att lösa situationen krävs tydliga handlingar för att minska de värsta välfärdsskillnaderna. Det räcker inte med fina avsiktsförklaringar, de har vi redan gott om, säger Felipe Estrada.