Försvarsmaktens diskreta insats med kravallutrustning till Estland visar riktningen för EU-samarbetet - på väg mot en försvarsunion.
Det handlade naturligtvis inte om att låna ut lite grejer polischefer emellan som inför en fotbollsmatch, som justitiedepartementet försöker framställa det som nu i efterhand. Svenska försvarets utlåning innebar i praktiken att Sverige ingrep i den allvarligaste säkerhetspolitiska konflikten mellan Estland och Ryssland sedan Estlands självständighet 1991.
Det är känt sedan tidigare att svenska regeringen liksom EU och Nato i ord gav sitt stöd till Estland under krisdagarna i april-maj i fjol. I en rad diplomatiskt skarpa uttalanden uppmanades Ryssland att upphöra med sina provokationer och sluta blanda sig i Estlands inre angelägenheter.
Det diplomatiska stödet demonstrerades också när Sveriges ambassadör i Moskva Johan Molander på instruktion från utrikesminister Carl Bildt begav sig till Estlands ambassad som var omringad av ryska demonstranter. Ambassadörens bil blev attackerad och den ryske ambassadören i Stockholm blev efteråt uppkallad till Bildt för att ta emot Sveriges protester.
Men de nya uppgifterna om att det svenska stödet var betydligt mer handgripligt visar att samarbetet mellan grannländerna nått en ny säkerhetspolitisk nivå.
Det politiska åtagandet av EU-länderna att stödja varandra i krislägen även i handling togs vid ett toppmöte våren 2004, kort efter terrorattackerna i Madrid. EU-ländernas politiska ledare föregick besluten om en ny konstitution och ställde sig bakom "andan" i den solidaritetsklausul som utarbetats. Medlemsländerna lovade att mobilisera allt som står till deras förfogande, "även militära resurser", om något land hotas av terroristattacker eller naturkatastrofer.
I det omarbetade så kallade Lissabonfördraget finns utöver "solidaritetsklausulen" ännu mer långtgående åtaganden i artikel 42:s "Bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken":"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel."
I texten finns visserligen en brasklapp om att det här inte ska "påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik", och inte heller "åtagandena i Nato". Irland, Sverige och Finland kan alltså fortsätta kalla sig alliansfria eller neutrala, och de som är medlemmar i Nato kan fortsätta vara det.
I artikel 42 sägs också att EU får ett "gemensamt försvar" först när ett EU-toppmöte fattat det beslutet enhälligt.
Men med de åtaganden som EU-ledarna gjorde redan 2004, och ska göra med Lissabonfördraget, är det svårt att se hur något EU-land ska kunna ställa sig vid sidan i ett skarpt läge då ett annat medlemsland blir angripet.
Kravallutrustning till två hundra estniska poliser kan framstå som en bagatell, men det kan ha bidragit till att kravallerna i Tallinn kunde slås ner snabbare och därmed fått den ryska regimen att inse att den inte lyckats med sina ambitioner att destabilisera den estniska politiska ledningen.
Vänsterpartiets protester mot svenska försvarets utlåning ger också en föraning om vilka konflikter om EU-politiken som väntar för en socialdemokratiskt ledd koalitionsregering.