Det är tidig förmiddag och den lågt stående vintersolen sprider ett behagligt ljus i Kenneth Holmströms kök. På det kaffedukade bordet ligger en bunt foton utspridda mellan ljusstakar och annat julpynt. Det är makabra bilder: får med rivna halsar, uppsprättade magar och inälvor hängande som paket utanför de sönderslitna kropparna.
– Det är vargens verk, säger han kort. Totalt förlorade vi 32 djur i två attacker. Det var rena massakern. Först förstod jag inte vad som hade hänt. Jag vaknade av ljud mitt i natten och trodde först att fåren gått igenom stängslet. Men det var värre än så…
Kenneth Holmström är fårfarmare och skogsägare i Brattfors utanför Filipstad i östra Värmland.
Han är också en av cirka 10.000 jägare som har registrerat sig för att delta i vargjakten i januari och februari. I Värmland ska nio vargar skjutas i det som blir den första licensjakten på varg någonsin i Sverige. Det är ett historiskt beslut. Tidigare har endast hårdare reglerad så kallad skyddsjakt tillåtits.
Många jägare menar att tilldelningen är alldeles för liten, men Kenneth är ändå ganska nöjd.
– Det är en början, säger han. Men det behöver skjutas av mer för att vi ska få kontroll på vargstammen. Min känsla är att det finns mycket mer varg i Sverige än vad myndigheterna erkänner.
Frågan är kontroversiell och känslorna ofta heta mellan ”varghatare” och ”vargkramare”. Rapporter om tjuvjakt kommer med jämna mellanrum och bara för en vecka sedan blev en vargspårare hotad av jägare i norra Värmland.
Enligt officiell statistik finns det i dag cirka 250 vargar i Sverige och riksdagen har beslutat att nivån ska ligga på ungefär 210 djur. Det är bakgrunden till beslutet om licensjakt.
Till detta kommer problematiken med inavel. Den svenska vargstammen är en av världens minsta och så gott som alla svenska vargar anses härstamma från ett par som etablerade sig i nordvästra Värmland i början av 1980-talet. Nytt blod har tillförts med vargar som invandrat från Finland och/eller Ryssland, men det räcker knappast och myndigheterna vill därför inplantera ett antal djur från Ryssland eller Baltikum.
Men finns det acceptans för en sådan åtgärd ute i bygderna?
– Nej, säger Kenneth Holmström med eftertryck. Vilken markägare skulle upplåta sin mark till något sådant?
Samtidigt betonar han att han inte vill betraktas som någon varghatare.
– Vargen har rätt till skog och mark den också. Men det måste ske under kontrollerade former. Vargen har inga naturliga fiender och förökar sig snabbt. Dessutom är den alldeles för orädd och kommer ofta för nära människan för att det ska kännas bra. Jag har haft varg härute på gården, säger han och gör en gest mot köksfönstret. En av dem var så nära att jag kunde ha klappat den på ryggen.
Blir man rädd då?
– Nej, inte direkt rädd, kanske. Jag har ingen känsla av att vargen är intresserad av att attackera människor; då måste den i så fall vara väldigt svulten. Men det skapar en osäkerhetskänsla och man vet ju aldrig. Barnbarnen som bor i granngården får till exempel inte gå till skolbussen själva. Det vågar vi inte.
Attacken mot Kenneths får inträffade våren 2005 och sedan dess har mycket förändrats på gården. Fem kilometer elstängsel – finansierat av länsstyrelsen – skyddar numera fåren mot nya vargattacker. Kanske har attacken också fått politiska konsekvenser: bara några månader senare var Fredrik Reinfeldt – då oppositionsledare – på besök hos Kenneth , inbjuden av Jägareförbundet i Värmland. Ämnet var rovdjursjakt och Reinfeldt lovade åtgärder inför valrörelsen.
– Beslutet om vargjakt är väl ett led i att uppfylla det löftet.
Innan vi lämnar gården tar Kenneth med oss på en tur runt ägorna. Han har flera gånger i höst/vinter sett vargspår och avföring och är säker på att ett nytt vargpar har etablerat sig i området.
Snön faller i täta flingor. Det är vindstilla och 7– 8 grader kallt. En fantastisk vinterdag. Och en perfekt dag för vargjakt.
– Det här är idealiska förhållanden, säger Kenneth. Man behöver nysnön att spåra i, annars blir det svårt att ringa in vargen. Det är bara att hoppas att vädret håller i sig in i januari då vi kan börja jaga.
Vi går en stund längs skogsbrynet, längs vägen och järnvägen. Men några spår ser vi inte. Vargarna i Brattfors har uppenbarligen haft annat för sig de senaste dygnen.
Från Brattfors åker vi några mil norrut, mot Nordmark norr om Filipstad. I Lindhöjden, en bit utanför tätorten, bor Gunnar Johansson, jägare, skogsägare och före detta ordförande i Jägareförbundet i Värmland.
Gunnar är en veteran som jagat varg både i Sverige (skyddsjakt) och Ryssland. Han är positiv till den nya lagen men ser inte fram emot den stundande vargjakten med någon större entusiasm.
– Det är ingen trevlig jakt, säger han. Det handlar om stora ytor och mycket koordination mellan olika jaktlag. Ochdet är tidskrävande. När vi hade skyddsjakt på en varg för en tid sedan var vi 35 man sysselsatta i fyra dagar. Det är 140 dagsverken för en enda varg.
nder vargjakten får hundarna stanna hemma. Ett stort problem för Gunnar och andra jägare är att de inte heller under den vanliga jakten på till exempel älg, rådjur och hare vågar släppa sina hundar lösa i skogen i samma utsträckning som förr. Kommer en hund in i ett vargrevir är risken stor att den inte kommer tillbaka.
Bara i höst har Gunnar sett två vargar. Det är sådant som folk pratar om i bygden. Men vad bottnar varghatet – eller vargskräcken – i?
– Jag tror det är fel att tala om varghat. Det handlar snarare om hat mot myndigheter och överhet som låtit det gå så här långt, säger Gunnar. Folk på landsbygden känner sig helt överkörda.
Under vårt samtal kommer grannen Göran Lindberg förbi. Han är också jägare och hundägare. Förra året tog vargen två av hans hundar, en drever och en jämthund.
– Hundarna är familjemedlemmar och det är inte trevligt att behöva ta hand om deras kvarlevor ute i skogen, säger han med tydlig underdrift.
Vargskräcken har många bottnar och en lång historia i Sverige. Sagor som ”Rödluvan och vargen” eller Selma Lagerlöfs berättelse om hur Gösta Berling och Anna Stjärnhök jagas av en vargflock i vinternatten har säkert gjort sitt till.
Men den moderna oviljan mot Gråben har nog mer pragmatiska orsaker. Vargen tar jägarnas hundar och den river böndernas får. Och inte att förglömma: den är också ett hot mot jägarnas villebråd. Vargens huvudföda är älg och en varg beräknas i snitt riva cirka tio älgar per år.
Eller som Kenneth Holmström i Brattfors bistert konstaterar.
– Vargen får jaga älg hela året och vi bara några veckor på hösten.