De senaste åren har andelen nya förtidspensioner bland 30–64-åringarna rasat till de lägsta nivåerna någonsin. I gruppen 19–29 år, däremot, är andelen nya förtidspensionärer dubbelt så stor som i slutet av 1990-talet. Det här gör att genomsnittsåldern för nya förtidspensionärer är rekordlåga 46 år.
 

– Det här ser inte roligt ut. Det finns anledning till oro för den unga gruppen. Deras antal späs på hela tiden, säger Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender.
 

Förtidspension för dem som har fyllt 30 år heter numera sjukersättning. För de yngre har sjukbidrag och förtidspension bytt namn till aktivitetsersättning. Tanken med aktivitetsersättningen, som kom 2003, är att unga som inte är alltför svårt handikappade eller sjuka ska slippa förtidspensionen. De ska på olika sätt aktiveras för att kunna börja arbeta, men det har inte fungerat i praktiken.
 

– Det här kan bli riktigt, riktigt illa. Vi vet att ytterst få lämnar aktivitetsersättningen, men när de här personerna fyller trettio ska de prövas för sjukersättning och vi har farhågor om vad som händer då. Många kommer säkert att vara så sjuka att de är arbetsoförmögna, men vad händer med dem som inte får sjukersättning? Det kan bli svårt att rehabilitera 30-åringar så att de kan börja arbeta igen, säger Adriana Lender, som ledde en statlig utredning som i vintras kom med förslag om hur aktivitetsersättningen kan förändras.
 

En kritik som framfördes då är att barn i särskolan med förlängd skolgång får aktivitetsersättning, vilken de sedan blir kvar i.
 

Målsättningen är att Sverige ska få färre förtidspensionärer. Trots minskningen de senaste åren är gruppen fortfarande stor. Närmare var tionde svensk i åldern 19–64 har sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är både historiskt och internationellt sett en hög nivå, konstaterar Försäkringskassan.
 

För fem år sedan förtidspensionerades Carina Wellbrandt på grund av Bechterews sjukdom och fibromyalgi. Hon var då 44 år och arbetade som sjuksköterska. Det hade varit flera tuffa år med smärtor och sjukskrivningar, men hon ville fortsätta jobba.
 

– Jag överklagade beslutet om förtidspensionering två gånger, men det hjälpte inte.
De fem åren hittills utan arbetskamrater och med känslan av att stå utanför har varit svåra, men med disciplin och fasta rutiner har det gått. Hon har blivit ödmjukare och lärt sig att bli bättre på att uppskatta saker som en vacker vårdag.
 

– Det måste man bli. Med lite över 7.000 i månaden att leva på får man värdesätta annat än pengar.
 

Att gå på fester kan ta emot. Standardfrågan ”Vad jobbar du med?” får henne att känna sig i underläge, att hon inte bidrar med något till samhället.
 

Men det värsta nu är att hennes son har fått samma sjukdom som hon. Smärtorna gör att han inte klarar av att arbeta heltid.
 

– Jag är orolig för honom. Själv säger han bestämt att han inte ska bli som jag, han vill absolut inte bli förtidspensionär.