Vad gjorde den svenske Kubafången Mehdi Ghezali i Afghanistan och Pakistan hösten 2001? De tidigare hemliga handlingar som utrikesdepartementet släppte besvarar inte frågan. Men UD oroades tidigt av tortyruppgifter på Guantánamobasen.
Den bunt med sekretessbelagda dokument som UD offentliggjorde på fredagen lyckas inte skapa klarhet på ett antal omstridda punkter. Den i dag 25-årige Mehdi Ghezali togs till fånga av amerikansk militär vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Men var han greps exakt framgår inte. Inte heller får man veta varför han befann sig i området, där det pågick fullt krig mellan USA-trupperna och talibanerna.
UD-papperen är en kavalkad av svenska framstötar till USA om att Ghezali antingen ska släppas eller ställas inför rätta. Svaret är varje gång avböjande, ända till våren 2004, då ett möte mellan Sveriges statsminister och USA:s president öppnar vägen för ett frigivande.
I en DN-intervju kort efter frisläppandet i juli 2004 talade Mehdi Ghezali om "tortyr" på Guantánamo, särskilt under den sista tiden i fångenskap. Enligt Ghezali förvärrades hans situation efter att statsminister Göran Persson tog upp ärendet med president George W Bush. Han berättade om hur han "flyttas från cell till cell en gång i timmen. Ständigt nya förhör som varar i timmarjag får sitta i timme efter timme med kedjor runt händer och fötter".
Om detta finns inga direkta uppgifter i det släppta UD-materialet, men av ett avsnitt i en UD-promemoria bekräftas delvis Mehdi Ghezalis uppgift om han behandlades illa i fångenskapen på Guantánamo. Efter ett besök i februari 2003 i Washington av UD:s rättschef Carl-Henrik Ehrencrona heter det att Ghezali inte fått status som krigsfånge och att "behandlingen av honom i flera avseenden inte står i överensstämmelse med Genèvekonventionerna". Som exempel nämns att Ghezali inte hålls i krigsfångeläger utan i en cell, att han har begränsade möjligheter att röra sig fritt och motionera, och att han är kedjad vid förflyttning i lägret.
Uppgifter i internationell press om de svåra förhållandena på Guantánamo bekymrade den svenska regeringen redan hösten 2002, det vill säga ett drygt halvår efter gripandet. UD:s ledning instruerade då den svenska ambassaden i Washington att framför den svenska regeringens oro, men man tillade samtidigt: "På svensk sida förutsätter vi dock att uppgifterna inte är sanna och vi skulle uppskatta att få amerikanska kommentarer till uppgifterna."
Redan på ett tidigt stadium underkände den svenska regeringen USA:s argument att "kriget mot terrorismen" kunde motivera att Ghezali inte behandlades enligt folkrättens regler - och det framfördes också i Washington. Ghezali var ju inte misstänkt för brott, varken av USA eller Sverige, så därför fanns inget stöd i internationell rätt för att hålla honom internerad annat än som krigsfånge.
Samtidigt sammanfattas i ett UD-papper från augusti 2002 den amerikanska synen på Ghezali: han är en "combatant" som tillfångatagits på slagfältet, vilket "knappast kan bestridas", eftersom den svenske fången enligt såväl amerikanska som pakistanska uppgifter "greps i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt från Pakistan"". Eftersom Guantaámofångarna är tagna i strid, och det inte finns några konkreta anklagelser om brott, kommer de att släppas först när den väpnade konflikten är över.
Det första svenska myndighetbesöket hos Ghezali skedde i februari 2002, månaden efter Ghezalis gripande, och redan då insåg UD:s rapportör att amerikanerna tänkte hålla svensken fången snarare "ett eller flera år än några månader". Då var fångarna ännu inhysta i provisoriska burar. Enligt UD-rapporten fanns det flera "svårförklarliga" inslag i Ghezalis berättelse. "Hans minnesluckor är mycket stora, och han säger sig inte komma ihåg saker som han rimligen inte kan ha glömt bort. Om Ghezali talar sanning har han till exempel rest runt i världen utan att veta eller ens bekymra sig om vem han reste med eller var han befann sig", heter det i den nu avhemligade redogörelsen.
UD-tjänstemannen är också förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land. En anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.