Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Fotavtrycken som hotar det nya klimatavtalet

Foto: Prakash Singh/AFP

På fredag kommer FN:s utvärdering av ländernas klimatplaner inför toppmötet i Paris. Med bara veckor kvar till avgörandet råder fortfarande öppen konflikt kring hur ansvaret ska fördelas mellan rika och fattiga länder. Frågor om vem som bidragit mest till uppvärmningen och vem som ska betala priset är olösta.

Klicka ovan
för att visa
annat lager
Om statistiken
Ländernas klimatfotavtryck
  • 5
  • 8004

Miljoner ton koldioxid (per år)
Ländernas sårbarhet
  • Mindre sårbar
  • Mer sårbar

Invånarnas klimatfotavtryk

Så mycket utsläpp orsakar en genomsnittlig persons konsumtion olika länder

Ländernas klimatfotavtryck

Så mycket utsläpp orsakar konsumtionen totalt i olika länder.

Ländernas sårbarhet

Sårbarheten för klimatförändringar mäts på sex områden: mat. Vatten, hälsa, ekosystemtjänster, mänsklig livsmiljö och infrastruktur.

i

Klimatfotavtryck per land

Klimatfotavtryck per person

Grafik: Andreas Lundegård.

Klimatplanerna bygger på utsläppsmål som länderna själva har satt upp utifrån vad man anser sig mäkta med. Planerna räcker inte för att nå målet om max två graders uppvärmning, vilket FN-rapporten i morgon kommer att visa.

Att man ändå valt frivillighetens väg beror på att man vill undvika de låsningar mellan rika och fattiga länder som ramponerade klimatmötet i Köpenhamn 2009. Då försökte man tvinga på länderna nödvändiga utsläppsminskningar.

De frivilliga klimatmålen har dock inte räckt för att desarmera den explosiva frågan om fördelningen av klimatansvaret. Sammanbrottet var nära under förra veckans förhandlingar i Bonn på tjänstemannanivå när en sydafrikansk delegat dömde ut ett avtalsutkast som apartheid.

Bakom motsättningarna finns olika sätt att se på hur klimatförändringarnas orsaker ska mätas och beskrivas. FN-systemet utgår från de utsläpp som sker från produktionen i varje land. Här är Kina jätten med en fjärdedel av världens utsläpp. Även Indien hamnar högt. Sveriges andel är försvinnande liten, drygt en tiondels procent.

Ser man i stället till utsläpp av konsumtion per individ, det som brukar kallas klimatfotavtryck, blir bilden en helt annan. Då räknas även utsläpp från produktion av svenska importvaror på Sveriges konto. I genomsnitt orsakar en svensk sådana utsläpp som är mer än fem gånger större en indiers och 60 procent större än kinesens, enligt data från Global Carbon Project.

Klicka på bilden för att se en större version av grafiken.

Katarina Axelsson, forskare på Stockholm Environment Institute, anser att utsläpp från konsumtion måste vägas in för att få en riktig bild av klimatproblemen.

– Vi har byggt in en högre resursförbrukning i våra livsstilar och den här konsumtionshetsen är inte hållbar i längden. Ur ett rättviseperspektiv borde fattigare länder snarare ha rätt att öka sin konsumtion, säger Katarina Axelsson.

Att beräkna utsläpp från konsumtion är dock extra komplicerat och kan därför, enligt Katarina Axelsson, mest fungera som ett komplement till produktionsmåttet. Karl Halding, även han forskare på SEI, ser andra problem i diskussionen om konsumtionsbaserade utsläpp. Bilden att rika länder har hyfsat till sina klimatsiffror genom att dyvla på andra sin utsläppsintensiva industri är enligt honom grovt förenklad.

– Det är inte så att Sverige har flyttat ut smutsig tillverkning till Kina. Sedan 2000 har Kina haft en tillväxt i tung industri utan motstycke i världen och det har skett med subventioner. Man har pressat ned världsmarknadspriserna och slagit ut producenter i andra länder. Det är väldigt mycket ett resultat av den kinesiska politiska ekonomin, och alltså inte marknadsdrivet, säger Karl Halding.

Utvecklingsländerna pekar också ofta på de historiska utsläppen. 2012 var EU:s bara en halv gång större än Indiens. Räknat från 1850 däremot har de nuvarande EU-ländernas samlade utsläpp varit nästan 9 gånger större än Indiens, enligt data från World Resources Institute. Under samma tid har européerna byggt upp sin höga levnadsstandard. I Indien hade hundratals miljoner fattiga inte ens hunnit påbörja den resan när klimathotet kom in i bilden.

Gunilla Reischl är forskare på Utrikespolitiska institutet med global miljöpolitik som specialitet.

– Konflikten mellan nord och syd är reell och rättvisefrågan är jätteviktig. Det är ett faktum att länder som släppt ut minst och inte utvecklats drabbas hårdast av klimatförändringarna, säger hon.

Samtidigt påpekar hon att världen har förändrats väldigt mycket sedan 1992 då länderna delades in i rika och fattiga i FN:s klimatkonvention. Stora utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien har haft en enorm ekonomisk tillväxt och därmed blivit källor till stora utsläpp. EU och USA med flera anser att den förändringen måste avspeglas när ansvaret fördelas i det klimatavtal som ska slutas i Paris. Utvecklingsländerna håller fast vid den ursprungliga uppdelningen.

Det skapar konflikter kring flera centrala frågor.

Hur ska klimatbiståndet finansieras?

Vilken status ska anpassning till klimatförändringar och kompensation för skador ha i avtalet?

– Finansieringsfrågan handlar om vilka länder som ska bidra och då är man tillbaka i frågan om historiska utsläpp eller samtida utsläpp. Det har utlovats 100 miljarder dollar till 2020 men det har inte specificerats hur det ska ske, vilket skapar misstro, säger Gunilla Reischl.

Frågan om anpassning och kompensation för skador är akuta för länder som Bangladesh som hotas av översvämning. Här motsätter sig bland andra USA alltför skarpa skrivningar om ansvar i avtalet, enligt Gunilla Reischl.

Klimatminister Åsa Romson (MP) och Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt hoppas kunna vara brobyggare mellan rika och fattigare länder. De experter DN talat med anser att det är fullt möjligt.

– Jag tycker absolut att Sverige har en roll att spela. Otvetydigt har vi ett gott rykte, säger Karl Halding.

Fakta. Detta händer

30 oktober: FN:s rapport om ländernas klimatplaner

8 november: Klimatministrarna möts för samtal inför Parismötet. Pågår till 10 november.

10 november: EU:s finansministrar möts i Bryssel om klimatbistånd.

15 November: Ledarna för G20-länderna möts i Antalya i Turkiet. Klimatfrågan lär komma upp.

29 november: Stora klimatmanifestationer planerade i Paris.

30 November: FN-mötet om ett nytt klimatavtal startar i Paris

Fakta. Klimatavtalet
Utvärdering

FN kommer på fredag med en utvärdering av de klimatplaner som hittills har presenterats av 128  -länder, vilka sammantaget står för närmare 90 procent av världens utsläpp.

Utvärderingen kommer bara att ske av planernas sammantagna effekt eftersom flera länder motsatt sig en individuell granskning.

Dagens åtagande räcker inte

Det står redan klart att ländernas åtaganden inte räcker för att nå målet om max 2 graders höjning av planetens medeltemperatur jämfört med förindustriell tid. De bedömningar som gjorts landar runt 3 grader. Särskilt utsatta länder, som små önationer, anser att uppvärmningen måste stanna redan vid 1,5  grader.

Nytt avtal i december

I december ska ett nytt klimatavtal slutas på ett FN-toppmöte i  Paris. Målet är att skapa det första bindande klimatavtalet där alla -länder på något sätt är med och -bidrar till utsläppsbegräsningar. Parismötet pågår enligt planeringen från den 30 november till den 11 december.

Eftersom ländernas klimat-ambitioner inte räcker driver EU och andra att avtalet måste innehålla en mekanism som gör att utsläppsmålen utvärderas och kan höjas vart femte år.

Andra stridsfrågor är finansiering av klimatbistånd till energiomställning, anpassning till oundvikliga klimatförändringar och hur länder som lider irreparabel skada ska kompenseras.

Ländernas löften

EU har lovat en 40-procentig sänkning av utsläppen till 2030 jämfört med 1990. Sverige ingår som en del i EU.

USA siktar på en minskning med minst 26 procent till 2025 jämfört med 2005.

Kinas mål är att utsläppen ska sluta öka senast 2030 och att andelen förnybar energi ska upp till 20 procent.

Indien utfäster sig att ha minst 40 procent förnybar el till 2030.