Efter ett halvt års utredande har JO inte kommit en millimeter närmare sanningen om vad som egentligen hände i regeringskansliet den 26 december 2004.
Slutpunkten för hanteringen av tsunamikatastrofen blir intrycket att sanningen inte tål att redovisas.
Den stora underliggande frågan i virrvarret kring de eventuella telefonsamtalen mellan statssekreterare Lars Danielsson och UD:s kabinettssekreterare Hans Dahlgren handlar om statsminister Göran Perssons ansvar. Den frågan förblir nu obesvarad.
Justitieombudsmannen verkar inte ens ha haft ambitionen att få svar på den att döma av hans utredning, och av utskrifterna från förhören med Danielsson och Dahlgren. JO har i praktiken nöjt sig med det utredningsarbete som gjorts av katastrofkommissionen och riksdagens KU för att avleverera sin kritik mot Lars Danielsson.
Men för dem som följt Göran Perssons närmaste man under åren framstår utredningsresultaten som helt osannolika. Lars Danielsson är en mycket effektiv tjänstemän och diplomat, med en omvittnad förmåga att hålla många bollar i luften. Han har skött såväl utrikes-, som EU- och säkerhetspolitiken åt Göran Persson, och snabbt kunnat ge besked om vad som hänt på olika möten.
Av kommissionens utredning framgår också att Danielsson redan på förmiddagen annandag jul kunde ge besked om vad som hände på UD till försvarsdepartementets statssekreterare.
Men JO verkar inte ha försökt ta reda vilka tjänstemän på UD Danielsson hade kontakt med.
Om Göran Perssons närmaste man gick förbi UD:s ledning skulle det kunna betraktas som att Statsrådsberedningen gick in och direkt styrde hanteringen av tsunamikatastrofen.
Lars Danielsson har fått ta på sig skulden förr för misstag i statsministerns kansli, som Sydafrikasatsningen och dyra privatplan. Nu får han ta kritiken igen, men Danielssons förment dåliga minne gör än en gång att Göran Persson undgår eventuellt ansvar.