Att polisen inte kan rycka ut på larm om pågående inbrott eller misshandel upprör inte bara allmänheten. Även internt inom polisen väcker det missnöje.

– Vi blir frustrerade för att vi känner att vi inte räcker till. Det är en belastning att vi inte kan göra det vi vill och till slut frångår vi vårt säkerhetstänk eftersom vi vill hjälpa.

– Att exempelvis rycka ut med för få bilar innebär en ökad risk, säger Patrik Gustafsson med lång erfarenhet yttre tjänst.

I hans eget distrikt som till ytan omfattar nästa halva Stockholms län finns det inte mer än tre radiobilar i tjänst samtidigt.

– Vi är organiserade så att vi har en egen utryckningsstyrka. När det smäller till har vi inte tillräckligt med resurser, säger han och tar ett – som han uttrycker det – ”skräckexempel” ur vardagen:

– Vi hade fått ett larm om ett dödsfall i ett hem men när vi var där kom ett larm om misshandel. Vi fick lämna familjen i fråga och istället åka i väg på misshandeln.

Han efterlyser ett nytänkande inom polisen.

– Vi borde jobba mer som Räddningstjänsten där man hjälper varandra över stationsgränserna på ett helt annat sätt. De har en kultur och plan som fungerar bättre, säger Patrik Gustafsson.

Stefan Eklund, ordförande för Stockholms läns polisförbund, har viss förståelse för att resursförstärkningen med 3 000 poliser ännu inte fått genomslag inom organisationen.

– Det dröjer trots allt något år innan man får full kapacitet på alla nya.

Däremot är han kritisk mot bristen på fokusering för verksamheten. Något han inte är ensam om. De så kallade nationella målen som har högsta prioritet tenderar till att bli allt fler.

– Nu har man aviserat ytterligare så kallade nationella mål. Jag brukar kalla det för målhysteri. Till slut blir det kontraproduktivt när allt är viktigt, säger Stefan Eklund.

Per-Åke Hammarnäs, ordförande i Västra Götlands polisförbund, är orolig för att resursökningen slukas av en omfattande brottsutveckling.

– Det ökade behovet av poliser vid varje insats konsumerar snabbt tillskottet av resurser, säger han.