- Inte förrän nu har jag kunnat lägga branden i en vågskål och försöka mäta vad den har gjort med mitt liv, säger Khossow Rad, en av ungdomarna i brandkatastrofen.
- Hade inte branden varit så hade jag fortsatt som fotbollsmålvakt och boxare. I går kanske jag hade varit ute och festat och kanske till och med varit litet bakfull när vi träffades här. Men räknar jag hur många gånger jag varit ute och festat sedan branden så räcker händernas fingrar till.
Khossow var 17 år och hans vän Parash Lama 21 den gången 1998. De var vänner med arrangörerna till festen på Makedonska föreningen och de kände gärningsmännen som senare dömdes till långa fängelsestraff. När elden bröt ut i festlokalen var de bland dem som förlorade medvetandet och blev liggande innan de kunde ta sig ut. Sextiotre ungdomar dog, men Parash och Khossow överlevde med svåra brännskador.
- Det är ett hål i livet, år som är borta då man skulle levt och utvecklats som andra har i stället präglats av branden, säger Parash.
Khossow fick brännskador på handen och armen, Parash på benet och sidan.
De har tillbringat mycket tid på Sahlgrenska och opererats i olika omgångar.
Sahlgrenska är långtifrån färdiga med dem, men de är för tillfället färdiga med Sahlgrenska. Även om de ser och känner sina skador hela tiden så är de hjärtligt trötta på rollen som patient och som offer. Fingrarna på Khossow vänstra hand fungerar bara för att man i en serie operationer transplanterat muskulatur från andra delar av kroppen till handen. Bakom fingrarna sitter en rejäl bulle som sitter i vägen, den saknar känsel så att han klämmer och skadar den regelbundet. Men handen fungerar och det får för tillfället vara nog.
- Operationer ger infektioner, långa sjukskrivningar och mycket små framsteg, tycker han.
De har ändå bara gott att säga om den fysiska vård de fick, men en hel del kritik mot den psykiska omhändertagandet.
- Man träffade den ena efter den andra som drog samma sak och talade om att man skulle tala ut för dem. Det kunde vara sju på en vecka samtidigt som man gick med morfinpump och inte hade särskilt mycket kontakt med verkligheten, säger Parash.
När DN för två år sedan träffade Parash och Khossow studerade de för att komma i kapp och komma vidare.
I dag arbetar de, Paresh med ungdomar på en fritidsgård, Khossow som väktare med bland annat snusfabriken i Kungälv som ansvarsområde. Båda jobbar dessutom i föreningen BOA (Brandoffrens Anhöriga). Föreningen bildades av föräldrar till offren, men hade redan från början målet att efter hand vara mer till för och tas över av de drabbade ungdomarna. I dag är Parash vice ordförande i BOA och ordförande i föreningens ungdomssektion.
Det är inte fel att se de överlevande som en familj med unika erfarenheter och knytningar som är starkare än vanlig vänskap.
- Men det innebär inte att det är lätt och läkt. Det är svårt för två av offren att vara tillsammans och de flesta sådana relationer har spruckit för att man inte båda kan ha så långa svarta stunder. Det är nog bara jag och min tjej som hållit ihop och till och med fått barn, säger Parash.
Han har fortfarande "flashbacks", ögonblick där någonting han ser eller hör väcker minnena så att bilderna och känslorna kommer vällande upp.
- Jag jobbade hård med vårt minnesdisko som vi hade den 10 oktober. Men efter det har jag haft det riktigt tungt, säger han.
- Varför ringer du inte mig då. Du vet att du kan ringa när som helst, säger Khossow lätt förebrående och erkänner att han stundtals lider av samma sak.
- Bara häromdagen när jag körde förbi Backaplan kom det tillbaka och jag bara körde rakt fram en lång stund utan att riktigt veta var jag var, säger Khossow.
Han påpekar att många mår sämre.
- Det är fortfarande många som har det väldigt dåligt och vi önskar att de hör av sig..
Den yngsta av de fyra dömda för branden är ute ur fängelset. Inom något år kommer två av de andra att bli fria. Parash och Khossow har svårt att formulera vad de känner inför det.
- Men straffen borde varit längre. Jag hör själv inte till dem som räknar sekunderna tills de kommer ut, säger Khossow.