Hackig Hägglund höll inte

Det han visade upp under torsdagskvällen i Almedalen var definitivt inte i klass med vad Hägglund kan visa upp när han är som bäst. Vill man vara elak kan man säga att Hägglunds aversion mot allt röd-grönt, till och med fick honom att avstå från att ha en röd tråd i sitt tal.

Om jag kallat Ohlys och Olofssons framträdanden för politiska potpurrier så får väl Hägglunds tal betecknas som en allmän röra. Eller – om vi gör en jämförelse: Mindre skickliga stå-upp-komiker hemfaller ofta till att stå och dra osammanhängande one-liners. Så kändes Göran Hägglund för mig denna kväll: Som en komiker som kommit på ett antal one-liners som han försökte få in under osammanhängande ämnesrubriker. En del av dessa one-liners var utan tvekan bra, men det blir mindre bra när det blir tydligt att skämtet blir syftet, i stället för att syftet görs tydligt med hjälp av skämtet.

Jag ska inte trötta eventuella läsare av denna recension med alla teman som Hägglund fick med i sitt drygt 40 minuter långa tal. Låt oss bara konstatera att det var det mesta. Jag undrar om någon hängde med i svängarna. Det var knappt Hägglund själv gjorde det – felsägningarna och rättelserna stod som spön i backen. Dessutom undrar jag om Björklund, Olofsson och Hägglund har kommit överens om att byta taktik med Mona Sahlin. Mona valde att tona ner sina attacker på Alliansregeringen – Björklund, Olofsson och Hägglund har gått i motsatt riktning. Hägglund slog Allians-rekord med över 20 attacker på den röd-gröna oppositionen. Den tidigare statsmannamässiga tonen har bytts ut mot gnällig kverulans.

Jag är av den bestämda övertygelsen att Göran Hägglund kan så otroligt mycket bättre än det han visade upp i Almedalen på torsdagskvällen. Ur rent retorisk synpunkt – innehållet överlämnar jag till andra att kommentera – hoppas jag att det var ett olycksfall i arbetet. Ärligt talat undrar jag om Hägglund haft ont om tid för förberedelser. Kan det vara så enkelt?

Argumentation och bevisföring

Hägglund hade en klar ethos-pathos-inriktning på sitt tal (dvs karaktär och känsla). Vilket naturligtvis är rätt inriktning för en KD-ledare och socialminister. Argumentationen underbyggdes med mängder av exempel – alltså faktisk bevisföring. Faktauppgifterna var påfallande få.

Språket

Ska man gå utifrån valet av retoriska figurer så hade Hägglund en pedagogisk ambition med sitt tal. Han ville upplysa åhörarna om hur det ”egentligen” förhåller sig. Därför dominerade bilder och rytmer – de retoriska figurer som just pedagoger föredrar. Att använda många bilder brukar vara utmärkande för skickliga talare, men just denna kväll fungerade inte leveransen av de förberedda pärlorna som den skulle. Hägglund ville lyfta underhållningsvärdet, men värdet på underhållningen förmådde inte lyfta Hägglund. Jag tror i och för sig att flera KD-anhängare fick sig ett gott skratt, men även de måste ha sett och hört att chefen var ur form.

Angrepp

Göran Hägglund hade 2008 enbart fem tydliga angrepp – detta år hade han totalt 25 referenser till de röd-gröna och 21 av den måste betraktas som attacker – tre var att betrakta som ad hominem (personangrepp). För att vara en person som vill stå upp för etik, tycker jag att det är på tok för många. Det är inte kul med skämt om motståndarna som smakar skämt redan i munnen. Jag skulle uppskatta om Hägglund nästa år talar mer om Alliansen och mindre om de röd-grönas otillräcklighet.

Formuleringar man minns

Ska man hitta något positivt att säga om Göran Hägglunds framträdande i Almedalen 2009 så är det att flera av hans formuleringar var skickligt uppbyggda. Tyvärr stördes dock leveransen av flera felsägningar och korrigeringar. Metaforen/jämförelsen med trafiken och att ”vänstersvängar är farliga” men att risken minskar om man ”tydligt i förväg” visar vad man tänker göra är naturligtvis bra. Den formuleringen är dessutom samtidigt en skickligt anlagd beviskedja. Bilden utvecklades vidare med osäkerhet om vem som skulle ”hålla i ratten, läsa kartan och sitta i baksätet” och avslutades med att man tittade ”lika mycket i backspegeln som genom framrutan – och ur bilradion hör vi låten Highway to Hell” (…att trafikmetaforer fungerat bra tidigare är ju känt – inte minst hör Palmes trafikmetafor om ”Sverige som en bil som har kört i diket” dit..). Bland andra formuleringar kan nämnas ”frihet är en relation – den som är fri på en öde ö är bara ensam”, ”en punkt i ett raster eller en huva i ett reclaim-the-street-gäng” och ”för skattmasen blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet.” Och om den gamla utnämningspolitiken sa Hägglund att den präglats av ”poster och positioner till partister och proselyter” – dvs en klassisk alliteration.

Hägglund kommer inte att bli 2009 års talare i Almedalen – men det är inte otroligt att han kommer att få med flera bidrag på 10-i-topp-listan för bra formuleringar.

Betyg Almedalen Göran Hägglund
Sammanfattning/”retoriskt betyg” (10-skala):

Inledning/intresseväckare 4
Budskap (tydlighet) 3 Massor av teser – men vad ville han ha sagt
Argumentation 5
Avslutning/uppmaning 7 Röd-gröna snårskogen – relativt bra
Bevisstyrka 6
Språkliga hjälpmedel 7 Bra skrivet – dålig leverans
Engagemang/närvaro 4
Retorisk Fair Play 3

Sammanvägt betyg: 4,9

Kommentar: Jag är besviken. Cicero roterar i sin grav.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut