Halvtidssjukskriven tvingas till heltid

- Det är helt sjukt. Jag förstår inte hur jag ska klara av att jobba heltid, men min sjukpenning är indragen, säger Peter.

Sommaren 2007 fastnade han med foten i öppningen mellan två trappsteg, föll handlöst och hörde smällarna när skelettet bröts i bitar. Skadan var komplicerad. Han opererades två gånger och tvingades vara hemma i över ett år. Först i höstas kunde han börja jobba fyra timmar om dagen.

- Från mitten av veckan är det trots deltiden starka värktabletter som gäller. Min läkare har stått med röntgenplåtarna framför sig och sagt att det är konstigt att jag kan jobba alls, men det vill man ju, säger Peter.

I arton år har han tjänat ihop till brödfödan på Uponors verkstadsgolv i Virsbo, utanför Fagersta. När han kom tillbaka efter fallet anpassade företaget hans uppgifter så att han skulle kunna klara av arbetet trots sin skada.

- De har ställt upp. Jag är kvar vid maskinen jag har kört i tio år men har fått möjlighet att jobba lite i egen takt, och slipper vissa moment som att gå på stegar.

Enligt intyget från Peters läkare är det anpassade arbete Peter i dag utför säkerligen det bästa möjliga för honom. Med de gamla reglerna skulle han ha kunnat fortsätta arbeta där halvtid och vara sjukskriven halvtid, men förra sommaren infördes ett tak. Efter 180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. Samtidigt har kraven skärpts.

För Peters del innebär det att det inte räcker att hans läkare intygar att han "bedömes ha en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan 50 % livet ut" och att "hans arbetsförmåga ej kan ökas ytterligare med något annat arbete inom den reguljära arbetsmarknaden".

I fredags fick han beskedet att hans sjukpenning dras in. Försäkringskassan hävdar att Peter kan klara ett heltidsarbete där han inte belastar foten. Därmed tvingas han välja mellan att leva på halvtidslönen från Uponor eller säga upp sig och söka nytt jobb.

- Ett sådant får jag aldrig. Jag är femtio år och har en trasig fot. Det här är inget påhittat skoj. Jag kör mina timmar och försöker, men foten värker förjävligt oavsett om jag står eller sitter. Efter en halv dag är jag helt slut. Då behöver jag vila, säger han.

Från och med i dag måste Peter orka vidare ändå. Annars är han säker på att sluta som arbetslös med socialbidrag som enda inkomst.

- Jag bor inte i någon lyxvilla utan i en liten stuga, men jag får väl inte ens äga den om jag går till socialen. Då får jag inte ha någonting kvar. Jag förstår inte de här nya reglerna. Det är så bakvänt allting. Ingen tjänar ju på att jag blir arbetslös, säger han.

Hur många som drabbas liksom Peter vet ännu ingen. Försäkringskassan arbetar just nu med att ta fram hur många som förlorade sjukpenningen i januari jämfört med 2008.

Paula Söderholm på IF Metall Bergslagen, som satt oss i kontakt med Peter, har sin bild klar redan nu. Sedan slutet av förra året har hon haft ett par samtal om dagen från medlemmar som har hört av Försäkringskassan angående 180-dagarsregeln.

- I går var det tre personer som sade: "Det är nog dags att lämna in nu", "Vilken skitregering" och "Jag vill inte vara med mer". Skitregeringssnacket orkar jag med, men att möta medmänniskor som pratar om att avsluta sina liv för att de kommer hamna i ingenmansland, det är svårt, säger hon.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut