I veckan var det premiär på filmen "Valkyria" med Tom Cruise i huvudrollen. Den handlar om det misslyckade attentatet mot den tyske diktatorn Adolf Hitler sommaren 1944. Filmbolaget hade i förväg skickat fribiljetter till Karl Wand och hans familj eftersom han är en del av historien.
- Det var skakande att på film få uppleva den här händelsen en gång till. Och jag är glad att det är en amerikansk film och inte en tysk för då hade trovärdigheten minskat och folk skulle misstänka att berättelsen om den tyska motståndsrörelsen var tillrättalagd.
Karl Wand har nyss fyllt 89 år och sitter hemma på Östermalm några dagar efter det att han sett filmen. På väggarna i våningen hänger konst och fotografier och i bokhyllorna finns skulpturer, brevsamlingar och dokument från kriget och hans tid som tysk toppdiplomat.
Bombattacken mot Hitler den 20 juli 1944 i Rastenburg i Ostpreussen var den enda som nästan lyckades. Hitler klarade sig med minsta möjliga marginal tack vare att mötet han deltog i, på grund av värmen, flyttats från bunkern under jord där de brukade träffas till kartrummet i Vargskansen ovan jord.
Nere i bunkern hade bomben dödat alla närvarande, i Vargskansen försvann en stor del av kraften i explosionen ut genom fönstren, och det tjocka ekbordet i kartrummet dämpade också smällen. Hitler överlevde attentatet med lättare skador.
Hjärnan bakom dådet var den tyske översten Claus von Stauffenberg som personligen smugglat in bomben i en portfölj och placerat under ekbordet. Strax före explosionen flydde Stauffenberg i bil från platsen. Han hörde smällen och var övertygad om att Hitler hade dödats. Han satte därmed i gång plan "Valkyria" som innebar att SS pekades ut som ansvarigt och att den tyska armén nu skulle starta en klappjakt på de skyldiga.
- Jag var posterad i Paris den här dagen och satt på ett kafé i staden då vi fick ett larm om att Hitler var död och att det var SS som stod bakom attentatet. Äntligen, tänkte jag, har vi blivit av med Hitler och äntligen har vi fått ett slut på kriget.
Vad tyckte de tyska officerarna i
Paris om Hitler?
- Jag tror att en majoritet av dem var emot Hitler. Alla var trötta på Hitlers krig och många insåg redan då att Tyskland inte skulle kunna vinna det.
Rapporterna från Berlin berättade om att "fan var lös" samt att det var "kravaller och fullständig kalabalik" i staden. Ordern till den tyska armén var att fängsla all SS-personal i och utanför Tyskland. Det var nästan bara den tyska armén i Paris som hann genomföra plan "Valkyria" och arrestera de lokala SS-trupperna.
- Vi samlade ihop de soldater vi hade, en bataljon på omkring 2.000 man, och begav oss snabbt till den förläggning där SS-personalen och den hemliga polisen Gestapo bodde. Det första vi sade när vi kom fram med våra skarpladdade maskingevär var; "Ni har dödat Hitler! Ni är under arrest!" Det blev aldrig någon diskussion. SS-folket gav sig direkt. De visste väl av egen erfarenhet att här gällde det bara att gilla läget eller bli skjuten direkt.
I tre timmar höll Karl Wand och soldaterna i hans bataljon SS-folket under arrest. Sedan började nya uppgifter komma från Berlin om att Hitler klarat sig. Under kvällen rapporterades det också att de verkliga gärningsmännen med Claus von Stauffenberg i spetsen hade gripits och avrättats utanför stabsbyggnaden Bendlerblock i Berlin. Senare hörde de till och med Hitler tala i radio som ett bevis på att han levde.
- Det var naturligtvis en chock för mig att höra att Hitler levde. Det blev panik i våra led. Skulle SS-trupperna nu hämnas på oss och slå tillbaka.
Lösningen på problemet var att den tyska militärledningen i Paris låtsades att det som hänt bara var en övning och att ingen hade gjort något fel. I praktiken stämplades dock Karl Wands regemente i Paris som förrädare och fick som straff en tvångsförflyttning till den franska kusten i Normandie där de tuffaste striderna mot de allierade väntade.
Hur hade världshistorien förändrats om attentatet mot Hitler lyckats?
- Ja, då hade kriget slutat redan 1944, ett år tidigare än vad som skedde. Miljontals människor hade räddats till livet. Och kanske hade det blivit så att den tyska armén och inte den ryska var de som befriade dem som satt fångna i koncentrationslägren.
Gång på gång under vårt samtal poängterar Karl Wand att han var patriot under kriget men aldrig nazist, att han älskade Tyskland men hatade Hitler. Första gången han revolterade mot nazisterna var 1933 då han som 13-åring vägrade vara med i den halvmilitära nazistiska ungdomsrörelsen Hitlerjugend i Tyskland.
- Alla elever i min skola skulle anslutas, men jag ville inte eftersom mina föräldrar ansåg Hitler var en korrupt person.
Några år senare hörde myndigheterna av sig och undrade varför han inte deltog i Hitlerjugends aktiviteter. Pressen hårdnade ytterligare sedan han i tidningen Völkischer Beobachter kunde läsa att "den som är emot Hitlerjugend är emot Hitler. Och den som är emot Hitler krossar vi."
- Nu fattade jag allvaret och köpte en HJ-uniform eftersom jag ögonen på mig. År 1938, samma år som jag tog studenten, kom det ett brev till mina föräldrar som berättade att jag uppfostrats felaktigt och därför uteslutits från Hitlerjugend. Jag ansågs som "politiskt otillförlitlig".
Uteslutningen innebar att Karl Wand förbjöds att läsa vidare på tyska högskolor efter studentexamen.
- Den enda yrkesbanan som då återstod för mig var att bli officer.
När det andra världskriget bröt ut skickades Karl Wand och hans division först till gränstrakterna i södra Tyskland, därefter till angreppet mot Grekland och han stred senare mot Ryssland. Större delen av kriget var han dock stationerad i Frankrike.
- Som barn hade jag fått lära mig att Frankrike var arvfienden till Tyskland.
I verkligheten kände han sig ganska hemma i Paris dit han kom år 1942, två år efter att tyska armén intagit staden. Han beskriver det som en "härlig upplevelse" när han en dag fick leda den tyska vaktparaden på Champs-Élysées.
- Jag ledde hästparaden upp längs Paris huvudgata och hade en dragen värja i ena handen. Parisarna var vänliga mot oss hela tiden. Det hände till och med att jag blev hembjuden till franska familjer. På fritiden gick vi civilklädda på stadens teatrar och nattklubbar och lyssnade på Maurice Chevalier och andra franska världsartister. Det var inget konstigt med det.
Men du var ju fienden, representant för ockupationsmakten. Folk i Paris hatade väl tyska soldater?
- Jag vet inte varför jag fick så bra kontakt med parisarna. Det var först långt efteråt, när jag studerade i Oxford i England 1948, som jag hörde något negativt. Det var en fransk student som suttit fängslad i koncentrationslägret i Dachau som sade "måste vi ha den djäveln här" när han fick veta att jag var tysk.
Efter kriget hävdes förbudet för Karl Wand att studera på tyska högskolor och han tog en akademisk examen i historia och doktorerade med en avhandling om "Det tyska kejsarrikets uppgång och fall på 1300-talet".
Efter studierna anställdes han av dåvarande tyske förbundskanslern Konrad Adenauer som pressattaché och var under några avgörande år med om hur Tyskland och Frankrike lovade varandra evig fred. Detta fredsarbete i den europeiska Kol- och stålunionen blev grunden för det framtida EU.
Karl Wand fortsatte därefter med en lång karriär som tysk diplomat och började som pressråd på tyska ambassaden i Stockholm 1957. Det var här han träffade sin svenska fru Dagny Helander som då arbetade på Stockholms teatrar och hade fått sin dansutbildning från operan i Nürnberg i Tyskland. Tillsammans reste de runt i diplomatvärlden i nästan 30 år med stationeringar i Europa och Afrika. Karl Wand gick i pension 1985. De valde att bosätta sig i Stockholm eftersom det är här de flesta av barnen och barnbarnen bor.