Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Hanna Hellquist: Fingret har satts på något viktigt

Det är en gråsvensk vardagskväll i februari, jag ligger i sängen med katten och kollar på ”Sons of anarchy”. De skjuter varandra i huvudet och våldtar kvinnor i ett soligt Kalifornien. Det surrar till i min mobil. Det är Linda.

Linda är en engagerad person. Om dagarna jobbar hon som reporter, på fritiden engagerar hon sig i facket och Publicistklubben. Just i kväll har hon haft möte och planerat en debatt om näthatet, ett ämne som väl de flesta har uppmärksammat den här veckan. I första hand det näthat som offentliga kvinnor får utstå i Sverige i dag.

Linda skickar mig en länk på en artikel i GP om näthatet. Mattias Hagberg har träffat en man som tillhör en av ”näthatarna”, mannen har ställt upp på intervjun under förutsättning att han dels får vara anonym och dels att Mattias bjussar honom på en hamburgare. Läs den här, skriver Linda, det här är intressant.

Så jag börjar läsa. Jag läser om den här listan som florerar på Flashback, över Sveriges farligaste kvinnor, jag läser om den här anonyme mannens funderingar kring sina egna övertramp när han skickat hotfulla mejl till politiker.

Och sedan tänker jag: fan också. Jag måste ju skriva krönika i morgon. Det är bäst att jag inte läser mer. Jag lägger bort telefonen och försöker koncentrera mig på gruppvåldtäkten som äger rum i tv:n.

När jag började skriva kåserier i DN så gjorde jag det under en signatur – Hanna H. Jag bodde i Göteborg och läste genus och kåserade kring teorier om könsmaktsordning och heteronormativitet. Och jag kunde göra det. Jag var inte det minsta rädd. Det var skitroligt. Ingen hade någon aning om vem jag var, eller var jag bodde. Det var på många sätt en jävligt härlig tid i mitt liv. Jag var ute hela tiden, och jag diskuterade med allt och alla.

Numera ligger jag mest hemma och kollar på serier. Jag känner mig väldigt trygg då. Jag känner ett väldigt stort behov av trygghet nu som jag inte kände tidigare, vilket så klart grundar sig i att jag numera är en offentlig person som pratar i radio och syns i tv och tidningar. En kvinna med medial makt. Sveriges femte farligaste kvinna, enligt den där listan som florerar i olika medier och som på ett sätt är rätt smickrande, om man kan låta bli att läsa vidare vad som står om en.

Att en grupp människor anser att en ostraffad kvinna med bruten högerarm, diabetes och fullkomligt usel kondition utgör en fara för dem tyder ju på att man faktiskt har satt fingret på något viktigt.

Men mer vill jag inte veta om dem. Jag vill inte få min trygga februarikväll, som jag tillbringar i sällskap av en katt och ett grovt kriminellt mc-gäng, förstörd av den verkliga världen där utanför, jag vill inte veta hur ”den typiske näthataren” tänker, jag vill inte skriva min krönika dagen därpå och tänka på vilka mejl den kan komma att generera.

Helst vill jag skriva mina texter utan att tänka på hatet som mullrar därute. För ingenting bra kommer ur det, för mig. Det blir inga bra texter, det blir ingen bra debatt, det blir inget roligt liv.