Det blev ingen tårta och ingen fest i Ockelbo när förlovningen blev känd på tisdagen. Och ingen staty kommer heller att resas över Ockelbosonen. Tvärtom, i Ockelbo tänker man fortsätta att leva sina vanliga liv.
När förlovningen blivit officiell, klockan 14 den 24 februari 2009, hölls en presskonferens i kommunhuset i Ockelbo. Kommunstyrelsens ordförande Magnus Jonsson hade dock inte mycket att säga.
– Vi kommer inte att göra någonting speciellt i dag, meddelade han. Men visst, vi är oerhört stolta.
Det som hänt i Ockelbo är som en saga. Pojken från folket som får prinsessan. Men i biblioteket, som också ligger i kommunhuset, finns inga traditionella sagor. Inga sagor om prinsessor som väntar på att prinsar ska komma och rädda dem, eller om prinsar som finner den vackra flickan av folket. Prinsessorna nuförtiden slåss själva mot drakarna i boken.
Där finns boken ”Riddar-Rakel och de tre stordåden” och ”När prinsessor fyller år”.
Och så boken om den lyckliga grodan Greta. Som stretar emot och inte vill bli prinsessa.
– Daniel kommer från Ockelbo och har en fantastiskt fin och varm familj. En liten och nära sammansvetsad familj. För mig var det en lättnad att komma till deras familj, jag kände en sådan värme. Ockelbo är ett ställe för mig att ladda batterierna på, säger Victoria när hon berättar för svenskarna om sitt nya liv med Daniel.
I Ockelbo är man rojalister, säger kommunstyrelsens ordförande Magnus Jonsson. Men man är också vanliga och man kommer inte göra någonting speciellt för att fira förlovningen. Mer kan han inte förklara. Han säger sig förstå att det hela är stort för Sverige och kanske också internationellt. Det känns roligt men är svårt att hantera.
Sedan vet han inte vad han ska säga mer.
Kommundirektören Lasse Sjödin kan lite bättre förklara vad som är så bra med vanligheten i Ockelbo. Även prinsar och prinsessor behöver ibland få vara vanliga människor. I Stockholm får de vara kungligheter och så får de komma och vila sig och gå på basket i Ockelbo.
– Ingen kommer att störa dem här. Det är Ockelboandan.
Ockelbo är Gävleborgs läns minsta kommun. Här växte Daniel Westling upp i ett rött hus på Smältvägen tillsammans med sin familj, pappa Olle, mamma Eva och storasyster Anna.
Han var ”vanlig” säger grannar och gamla skolkamrater. Han var intresserad av sport. Alla talar varmt om honom. Eller så säger man ingenting. ”Inga kommentarer”.
Ockelboandan handlar om driftighet och om integritet. Det är detta som gör Daniel till en vanlig Ockelbograbb. Han är driftig och startar eget företag, precis som så många i Ockelbo, ett bonde- och brukssamhälle som förändrats och blivit ett företagarsamhälle som inte har någon arbetslöshet alls. Driftighet, och integritet, det är Ockelbo, menar kommundirektören.
– De kommer hit och vi hoppas de ska fortsätta att göra det. De gör som alla andra, de hälsar på föräldrarna och går ut och promenerar. Men vi kommer att vara som tidigare och leva de liv vi lever. Det är viktigt för folket i bygden.
– Vi kan bjuda på integritet – jag tror inte det skulle vara så på andra ställen i världen.
Krister Larsson kommer förbi med egna flaggor. Han tycker det är synd att kommunen inte hissat flaggorna så han sätter upp egna. Han och frun Susanne är glada.
– Vi vart verkligen glada när vi hörde om förlovningen. Det är bara positivt för Daniel, han är en fin kille. Vi har en fin kommun där alla hjälps åt i företagarföreningen.
Efter viss påtryckning från den samlade pressen bestämmer man sig till sist kommunen för att hissa flaggorna.
Kommundirektören ställer upp på en bild.
– Snuset syns väl inte? frågar han.
Inne på Skepparfruns skafferi tvärs över gatan hör vi på radion om hur Victoria tackar svenska folket och berättar om sin kärlek till Daniel.
Det är som en saga.
Vid kommunhuset står en radioreporter kvar och vi hör henne rapportera om att ”glädjen är stor, att många är här och vill uppleva detta”.
Men DN ser bara utsända reportrar från alla andra medier. Och så några Ockelbobor som tycker det är kul att titta på reportrar.