Vi vet att statsministern sköts med en grovkalibrig revolver av en gärningsman med halvlång rock som sedan försvann uppför trapporna på Tunnelgatan.
Ingen mördare är fälld, vapnet är inte hittat och vi har inget motiv till detta dåd som tillsammans med "Estonia"-haveriet och tsunamin kommit att förändra efterkrigstidens Sverige.
I brist på en klar lösning och förklaring frodas som alltid konspirationsteorier och allehanda fantastiska tolkningar - en del av dem närmast förgripliga mot familjen Palme.
De stora huvudspåren är avskrivna, antingen av domstolar, åklagare eller av Palmegruppen:
"33-åringen" höll inte, kurdspåret blev omöjligt, Sydafrika otroligt och polisspåret allt mer orimligt.
Victor Gunnarsson, som kallades "33-åringen", var en pratkvarn som var på fel plats vid fel tidpunkt. En klantig konfrontation gjorde att polis och åklagare inte kunde bevisa att han verkligen var på flykt från mordplatsen. Men han var också en alltför osannolik mördare.
Kurdspåret, som blev slutet för Hans Holmér som spaningsledare och länspolismästare, blev allt för politiskt belastat. Jätterazzior mot kurder med enstaka telefonavlyssning som grund var inte acceptabla i 80-talets Sverige.
Sydafrikaspåret har flammat upp, dött och levt upp igen. Fullt möjligt men ändå inte troligt. Det stora organiserade utländska mordet med många inblandade kan inte hållas hemligt i 20 år. Svenskt polisarbete på andra sidan jorden är heller inte särskilt effektivt.
Polisspåret med avläggare till reaktionära militärer eller hatiska högerextremister har levt en skuggtillvaro i 20 år - aldrig bevisat men heller aldrig helt avfört. Mystiska walkietalkie-män har blivit sannolika knarkspanare. Det torde ändå falla på en grundläggande lojalitet hos svensk polis och militär. Statsmakten mördare inte statsmakten i Sverige. Diverse halvspår som levt någon vecka har det funnits längs hela skalan - från italienska loger till CIA-mördare och hatiska utlandssvenskar på någons uppdrag. Till och med länspolismästaren Hans Holmér har misstänkliggjorts.
Kvar finns till slut missbrukaren från Sollentuna utan känt motiv eller vana vid så grovkalibriga skjutvapen.
Christer Pettersson är frikänd och ska betraktas som oskyldig, även om kanske halva nationen ändå tror att det nog ändå var han.
De senaste dagarnas mer eller mindre rimliga teori om att han tagit fel på Palme och knarkhandlaren Sigge Cedergren är inte ny. Men Palmegruppen tror inte på den. Det nya vittnet som ska ha sett mordet kan avföras med hänvisning till telefonavlyssning och klara uppgifter i de båda rättegångarna.
Bevisläget är en mardröm. Lisbet Palmes klara utpekande av Pettersson gör att hon inte kan peka ut någon annan i en ny rättegång. Vapnet måste hittas, och inte ens då kan vi vara säkra på att bevisa någonting.
Vi är tillbaka på Ruta ett, om vi någonsin ens har nått så långt. Vi kommer rimligen aldrig att få veta.