Sverige

Hon blev måltavla för hatet mot muslimer

På söndagen hålls stora demonstrationer på flera håll i landet, i protest mot den våldsamma naziattacken i Kärrtorp. Men det är inte bara nazister som går från hatiska ord till våld. 18-åriga Mariam Issa och hennes mamma Sabrieh misshandlades av Thomas, en medel­ålders man de aldrig träffat tidigare . ”Det är muslimernas fel!” skrek han. Hatbrott är svårt att bevisa, men när tingsrätten tar upp fallet i vår räknar åklagaren med fällande dom. Läs DN:s Niklas Orrenius berättelse.

Äntligen ska de få åka hem. De har varit på Universitetssjukhuset i Malmö i ett dygn, mor och dotter. 43-åriga Sabrieh Issa lider av epilepsi. Efter ett svårt anfall kvällen före sökte hon vård. 17-åriga Mariam Issa följde med sin mamma.

Nu går de tillsammans utanför akutmottagningen, det är en fin augustikväll. Mamma Sabrieh trampar på stenläggningen i bara strumplästen. När hon åkte in till akuten hade det inte funnits tid att hitta några skor. De båda kvinnorna är trötta och hungriga, det är den muslimska fastemånaden ramadan och de har inte ätit på många timmar.

Mariam knappar in ett sms till sin syster: ”Vi är på väg hem. Allt är bra. Jag ringer efter en taxi nu”. Då får hon syn på en medelålders man som beter sig underligt. Han är blodig, sparkar på en soptunna och skriker.

– Vad är det med honom? säger hon till sin mamma.

Sabrieh kastar en blick mot mannen.

– Titta inte dit. Strunta i honom, säger hon till sin dotter.

Sedan går allt fort. Mannen skriker något – ett vittne ska senare säga att det var ”Jag får ingen hjälp, det är bättre att jag dödar alla!” – och rusar fram mot Sabrieh. Mannen, vi kan kalla honom Thomas, har tagit av sig sin ena sko.

Så börjar han misshandla henne.

Thomas slår Sabrieh med full kraft med skon, flera gånger mot ansiktet, huvudet och överkroppen. Sedan trycker han, enligt vittnen, upp Sabrieh mot en pelare, tar tag i hennes huvud och dunkar det hårt mot väggen. Hennes huvudduk åker av.

– Släpp henne din jävla idiot! skriker Mariam.

Hon springer in på akutmottagningen för att kalla på hjälp – men ingen tycks inse allvaret i vad som händer utanför, där Thomas fortsätter sin misshandel. Mariam springer ut igen. När Sabrieh faller ner på marken sparkar Thomas på henne.

– Vad fan gör du, sluta! Det räcker nu! skriker Mariam och försöker gå emellan.

Då börjar Thomas att rikta sina slag mot Mariam. Han knuffar henne och slår henne flera gånger med öppen hand mot kinden, halsen och axeln. Misshandeln upphör inte förrän en taxichaufför och en undersköterska som sett attacken mot de båda kvinnorna kommer springande och lyckas brotta ner Thomas.

Undersköterskan hör hur Thomas ropar:

– Det är muslimernas fel! Jävla muslimer!

Thomas skriker det flera gånger.

Valon är 28 år och uppväxt i Malmö. Hans kosovoalbanska föräldrar flydde kriget på Balkan och kom till Sverige när Valon var fem år.

I tjugoårsåldern valde han mellan att satsa på en karriär som fotbollsproffs och polisyrket. Det blev polishögskolan i Växjö och polisjobb i hemstaden Malmö.

När Valon kommer till sjukhuset den här augustikvällen 2012 har han varit polis i fyra år. Så fort Thomas får syn på den uniformerade Valon frågar han:

– Är du muslim?

Ja, svarar Valon. Thomas skriker:

– Då vill jag inte prata med dig!

Valon är en polisman i tjänst på en brottsplats: han behöver information och inte konfrontation. Han ber sin kollega att ta över samtalet med Thomas. Hon är inte muslim, men Thomas fortsätter med sina antimuslimska smädelser.

”Han börjar direkt skrika att han hatar muslimer och att de är precis som nazister fast tvärtom”, ska Valons poliskollega senare skriva. I hennes rapport, som finns med i förundersökningen, ges bilden av en man fixerad vid muslimer:

”Han säger också att alla muslimer tar ’våra’ pengar genom socialbidrag. När patrullen ska köra in Thomas för att han är gripen håller Valon i hans händer för att han inte ska fortsätta vifta med dem. Då försöker han rycka bort Valons händer och säger ’rör mig inte, för du är en muslim’. Han ville inte att en muslim skulle röra vid honom. Undertecknad uppfattade Thomas som mycket hatisk mot muslimer och han tyckte att alla var lika dåliga. Han skrek ut allt han sa och mycket aggressivt.”

Malmö är en invandrarstad, 30 procent av invånarna är födda utomlands. Ändå händer det ibland att Valon i sitt polisjobb drabbas av intolerans på grund av sin bakgrund och sitt utseende. Det kan vara allt från människor som vägrar tro att han är en riktig polis till ren avsky.

Valon har en öppen personlighet och är bra på att få kontakt med folk. Han brukar kunna bryta ner barriären hos hatarna och framstå som en människa i deras ögon. Så att de åtminstone kommer till ”jag gillar inte invandrare, men du är okej”-stadiet.

Men den här gången är avskyn för stark. Thomas skriker att han hatar muslimer och Valon tycker sig se i hans ögon att han verkligen menar det.

När Thomas säger: ”Jag hatar dig, du är muslim” försöker Valon med ”Men vi känner ju inte varandra”. När Thomas framhärdar – ”Men du är muslim!” – svarar Valon ”Det är inget fel med det. Jag hatar inte dig.”

Thomas oförsonlighet får Valon att skriva en särskild promemoria om den misstänktes uppträdande. Han inser att attacken mot kvinnorna antagligen är ett hatbrott och att hans vittnesmål kan spela roll.

”Undertecknad har varit med om hatiska kommentarer tidigare men Thomas kommentarer var utan tvekan bland de mest hatiska”, skriver Valon.

– Så var det, säger Valon när jag träffar honom på ett fik i centrala Malmö.

Det är december 2013. Över ett år har förflutit sedan Valon kallades till sjukhuset för att en man attackerat två muslimska kvinnor där. Under ett år som utryckningspolis i en storstad som Malmö hinner mycket hända. Valon har gjort många ingripanden, varit i galna situationer och träffat en hel del udda människor.

Ändå minns han Thomas väldigt väl. Både Thomas inledande vägran att tala med en muslim och hans uppträdande i polisbilen till stationen.

– Naiv som man är försöker man ju få en sådan person att ändra uppfattning. Men det gick inte. Man såg på honom att han menade det han sa in i själen.

Valon bedömer att han talade med Thomas i totalt 15–20 minuter den där kvällen.

– Han pratade i stort sett bara om muslimer. Hur illa han tyckte om oss och hur vi förstörde Sverige.

Hur känns det att bli hatad av en man som du aldrig träffat förr?

– Det är ju just det. Att bli dömd på förhand, utan att personen har en aning om vem man är. Jag tänker att jag lever enligt svenska normer, jag är polis, jag är en del av samhället, nu är jag accepterad av alla. När något sådant här händer är det som en reality check. En lavett.

Thomas är en ostraffad egenföretagare i 50-årsåldern, en konsult som bor i en villa i en av Malmös mer välbärgade stadsdelar. Han jobbar även som vuxenutbildare, anställd av en skånsk kommun. Han gillar att gå på rockkonserter och att resa med sin särbo, gärna till Thailand och USA.

De som har att göra med Thomas i jobbet använder ord som timid, snäll och rolig för att beskriva honom. ”Lite hemlig kanske”, säger någon.

Den här augustilördagen är ingen bra dag för Thomas. På eftermiddagen har han och hans särbo varit på fest hos vänner i Malmö. Enligt särbon så dricker Thomas många glas rödvin och blir ganska berusad. När de tillsammans ska cykla hem till Thomas hus går vägen genom Holma, ett område där många med utländsk bakgrund bor.

Medan de trampar genom Holma börjar Thomas, enligt hans särbo, att ropa:

– Hottentotter, hottentotter!

Särbon ber honom att sluta. När Thomas fortsätter med sitt gastande säger hans partner att hon inte tänker cykla med honom om han inte lägger av. Thomas fortsätter med sina rop. Särbon cyklar ifrån honom, in mellan några bostadshus.

Ungefär samtidigt får Malmöpolisens ledningscentral ett samtal om en man som cyklar omkring i Holma och skriker rasistiska saker. Polismannen Valon ska senare koppla ihop larmet om den rasistiske mannen med Thomas.

Efter att ha cyklat ensam i fem minuter bestämmer sig Thomas särbo för att ändå försöka hitta sin partner. Hon ser honom på cykelvägen på håll, ledandes sin cykel. Han är blodig i ansiktet, har svullen näsa och säger att han blivit attackerad.

I polisförhör ska Thomas senare berätta att han fått syn på ett sällskap av män och kvinnor. Thomas skriker ”någonting dumt” åt männen. Vad exakt minns han inte. I förhörsprotokollet står:

”När Thomas tänker efter så kommer han på att det handlade om kvinnornas kläder eller huvudbonader, att de bar slöja.”

Enligt Thomas tar en av männen tag i hans cykel. Till polisen säger Thomas senare att han störtdyker ”med huvudet före ned i asfalten” och att han får en kraftig smäll mot huvud och näsa.

– Efter detta grova överfall och misshandel minns jag ingenting av vad som hände, säger Thomas.

Hans särbo minns. Hon berättar för polisen att en ”ung utländsk kille” kommer fram till Thomas och henne och hjälper dem att ringa efter ambulans. Men Thomas vill inte vänta på någon ambulans, han är ”otålig” enligt särbon. De beger sig hem istället. Thomas dotter skjutsar honom i bil till sjukhuset.

När de kommer fram till akutmottagningen är Thomas upprörd. Han sparkar omkull en soptunna. Thomas särbo ser hur han springer mot Sabrieh Issa och Mariam Issa och börjar slå.

– Thomas sluta! ropar hon.

När polisen nästa förmiddag förhör särbon berättar hon att Thomas ”uttryckt sig främlingsfientligt tidigare”. Thomas tycker att det finns för många invandrare i Sverige, förklarar särbon för polisen.

Två månader efter Thomas attack på Sabrieh Issa och Mariam Issa anländer en verklig superstjärna inom den antimuslimska världen till Malmö: den holländske politikern Geert Wilders.

Medan ropen ”Inga rasister på våra gator!” skallar utanför, talar Geert Wilders inne på konferensanläggningen Kockum Fritid.

– Muslimerna vill skapa en islamsk stat och den som gör motstånd kommer att dödas, säger han.

Geert Wilders vill förbjuda Koranen och muslimska slöjor. Han påstår att muslimska sharialagar ersatt svensk lag i Malmöstadsdelen Rosengård. Han säger att Sverige måste stoppa invandringen och kasta ut de muslimer som är kriminella.

– Malmö ska inte duka under för islam. Islams utbredning måste stoppas. Det är därför jag är här, säger Geert Wilders.

Bland de 125 åhörarna finns Thomas. Han är en av mötets arrangörer.

Under januari 2012, ett drygt halvår före misshandeln, var Thomas med om att grunda föreningen Tryckfrihetssällskapet. Ordförande och drivande i föreningen var och är journalisten Ingrid Carlqvist, en debattör som ofta förklarar samhällsproblem med invandring i allmänhet och muslimsk invandring i synnerhet.

Ingrid Carlqvist anklagar sina journalistkolleger för att sprida en alltför positiv bild av muslimer.

– Svenska journalister är fega. De skriver inte om problemen med invandring och är för undfallande mot muslimer. Rädslan att kallas rasist är större än oron för vad som ska hända med vårt land, när det anpassats efter islamistiska krav, sade Ingrid Carlqvist till mig i samband med att Tryckfrihetssällskapet bildades.

Thomas satt i styrelsen, han var sällskapets kassör. Ingrid Carlqvist kände Thomas sedan tidigare och litade på honom. Thomas bostadsadress i Malmö fungerade även som Tryckfrihetssällskapets adress.

Inspirationen till föreningen kom från Danmark, där Trykkefrihedsselskabet under flera år pekat ut muslimer som samhällsförstörare och hot mot demokratin. Sällskapets ordförande Lars Hedegaard har uttalat att muslimer ”våldtar sina egna barn” och att kvinnor enligt islam saknar värde:

– De är inte människor. Deras funktion är att vara livmoder. De bär krigarnas avkomma och skapar nya krigare, men annars ... nåja, de kan användas i sexuella syften, men annars har de inget värde, sade han 2009 i en filmad intervju.

Lars Hedegaard var en av talarna när det svenska Tryckfrihetssällskapets höll sitt första offentliga möte i Malmö, i februari 2012. Inför ett hundratal åhörare på Ungdomens hus predikade han sitt budskap: muslimer är opålitliga, odemokratiska och inte nöjer sig ”förrän deras religion härskar över hela världen”.

– Men det får man inte säga, enligt de styrande politikerna, för då stämplas man som rasist, fascist och högerextremist, sade Hedegaard och fick kraftiga applåder.

I samband med Tryckfrihetssällskapets första möte reste jag över sundet, till hamnstaden Køge, för att söka föreningens rötter i Danmark. Jag träffade det danska Trykkefrihedsselskabets vice ordförande: prästen och debattören Katrine Winkel Holm.

Hon talade om Sverige som ett ”Sibirien”. I Sverige rådde ”istid”, sade hon. Hon hoppades att den svenska systerföreningen Tryckfrihetssällskapet skulle skapa en spricka i ”det massiva svenska isblocket”.

– Invandringen ändrar Sverige för alltid. Det är en skandal. Jag är så glad att jag inte är svensk, sade Katrine Winkel Holm.

Trykkefrihedsselskabets vice ordförande hävdade att Sverige snart kan ha ”en muslimsk majoritet”. Hon spekulerade i om Sverige är ”over the point of no return”.

– Det finns risk för att Sverige kommer att tas över av islam, vår tids totalitarism.

Jag invände att det lät konspiratoriskt, även om man accepterade den märkliga premissen att alla muslimer i Sverige skulle vilja störta demokratin. I Sverige lever nästan tio miljoner människor. Endast drygt 100.000 av dem är med i något muslimskt samfund. Få muslimer har mäktiga poster i det svenska samhället.

Jag frågade Katrine Winkel Holm hur hon tänkte sig att det muslimska maktövertagandet skulle gå till. Det kommer smygande, svarade hon.

– Det kommer ju inte att vara så att de står med kroksablar i gathörnen. Men samhället ger efter hela tiden. Även i Danmark, där muslimerna är ganska få, har deras inflytande fått stor effekt, exempelvis med halalmat på förskolor.

Det här lät lite som när Sverige­demokraternas varnar för ”islamisering” – och Katrine Winkel Holm såg också SD som Sveriges hopp.

Uppskattningen är ömsesidig. Romansen mellan SD och Tryckfrihetssällskapet har pågått i flera år. I november 2010, två månader efter att SD röstats in i riksdagen, reste partiledaren Jimmie Åkesson till Köpenhamn för att delta i Trykkefrihedsselskabets möte med rubriken ”Kampen mot totalitarismen i Västvärlden”.

Som många andra deltagare varnade SD-ledaren i sitt tal för muslimsk invandring. Han höll fram Malmö som negativt exempel.

– Det vanligaste namnet för nyfödda pojkar i Malmö är Mohammed, sade Jimmie Åkesson.

När Tryckfrihetssällskapet ett drygt år senare drog igång sin verksamhet i Sverige gjorde SD:s partisekreterare Björn Söder och flera andra partivänner reklam för föreningen på sina Facebooksidor.

Sedan dess har samarbetet mellan SD och personerna bakom Tryckfrihetssällskapet fortsatt. Förra året skickade SD ut Ingrid Carlqvists och Lars Hedegaards tidning Dispatch International gratis till alla sina medlemmar. I somras var sällskapets ordförande Ingrid Carlqvist uppskattad ”hemlig talare” under SD:s kommundagar i Lund.

– Hon talade en del om islam, säger en källa inom SD.

Thomas kom till Geert Wilders-mötet i sällskap med en Sverige­demokratisk lokalpolitiker: Hans Erling Jensen från Sjöbo. De satt då båda i styrelsen för Tryckfrihetssällskapet.

– Jag har inte sett Thomas sedan dess, sedan vi var på Wilders, säger Hans Erling Jensen i dag på telefon.

Enligt Hans Erling Jensen teg Thomas för sina vänner i Tryckfrihetssällskapets styrelse om att han var misstänkt för ett hatbrott.

Först när misshandelsåtalet väcktes och blev offentligt, strax före julen 2012, fick de andra styrelsemedlemmarna veta. Ordföranden Ingrid Carlqvist beskrev misshandeln som ”förkastlig”. Thomas lämnade Tryckfrihetssällskapet.

Thomas forna styrelsekamrat Hans Erling Jensen tycker att det är orättvist att koppla samman Tryckfrihetssällskapet med Thomas attack mot Sabrieh Issa och Mariam Issa.

– Tryckfrihetssällskapet har aldrig varit muslimkritiskt – däremot islamkritiskt, säger Hans Erling Jensen.

Det är svårt att riktigt se den skillnaden när Lars Hedegaard på ert möte varnar för att muslimer ”inte nöjer sig förrän deras religion härskar över hela världen”.

– Tja. Utan islam, inga muslimer. Det är som med nazism. Utan nazism, inga nazister.

Ni är en förening som varnar för islam och kritiserar muslimer hårt. Så attackerar en av föreningens grundare två muslimska kvinnor, kvinnor han inte känner, helt oprovocerat. Han skriker ut sitt hat mot muslimer. Det är svårt att inte se en koppling.

– Om man vill se kopplingen så kan man se den. Det är som efter den 22 juli 2011: då var vi allihop Anders Behring Breivik. Det var en tuff tid för oss. Men det var något i hans huvud som var fel. Jag kan inte tränga in i Thomas huvud, jag känner honom inte.

Vilka ”vi” menar du när du säger att ”då var vi allihop Anders Behring Breivik”?

– Alla vi som jobbat och varit kritiska mot islam. Vi sågs alla som skyldiga till Breivik, säger Hans Erling Jensen.

När tingsrätten i Malmö i vår håller huvudförhandling i målet mot Thomas så tänker åklagaren Linda Rasmussen ta upp hans engagemang i Tryckfrihetssällskapets styrelse. Det är en pusselbit som berättar om gärningsmannens negativa syn på muslimer, menar åklagaren.

– Det är inte direkt som att vara med i Röda Korset eller Rädda Barnen. Det är ett islamofobiskt sällskap, säger Linda Rasmussen.

Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist håller inte med. Hon är kallad som vittne i rättegången, av Thomas och hans försvarsadvokat. I ett förhör med polisen säger hon att hon känner Thomas som en lugn person och att Tryckfrihetssällskapet absolut inte står för hat mot muslimer.

”Däremot tycker Ingrid att islam som religion och det som islam står för inte går att förena med det svenska samhället”, skriver polisen i en sammanfattning av förhöret.

När jag ringer Thomas för att be om en intervju avböjer han. Han tycker inte att brottet som han misstänks för är något att skriva om. Han hänvisar till sin advokat.

I ett förhör som hålls med polisen sommaren 2013 – nästan ett år efter misshandeln – säger Thomas att han inte minns någonting från händelsen. Minnesförlusten beror på att han blev misshandlad när han cyklade genom Holma tidigare på dagen, tror han.

Om han attackerat Sabrieh och Mariam så var han i så fall inte vid sina sinnens fulla bruk, säger Thomas.

Advokat Mikael Sundman beskriver det som att hans klient var ”bortkopplad från sig själv” vid attacken och timmarna efteråt. Muslimhatet som han vräkte ur sig – till polismannen Valon, till Sabrieh och Mariam, till alla vittnen – det har ingen relation till Thomas egentliga åsikter, menar advokaten.

– Det ska bli intressant att se hur tingsrätten ser på det. Här är en hjärna som är i affekt och som agerar utan koppling till personens själ, säger Mikael Sundman.

Thomas särbo säger till polisen att han uttryckt sig främlingsfientligt tidigare. Två månader efter att han misshandlat två muslimska kvinnor går Thomas och lyssnar på Geert Wilders antimuslimska tal. Vad tänker du om det?

– Jag har ingen anledning att kommentera det, säger advokaten.

Sabrieh sitter och tänker på Thomas i vardagsrummet i familjens lägenhet i centrala Malmö. Över ett år har förflutit sedan attacken, men misshandeln påverkar fortfarande hennes liv dagligen.

– Jag vågar inte längre gå ut utan mina döttrar eller min man. Jag är rädd att få syn på honom på stan, eller att han ska få syn på mig. Flera gånger har jag inbillat mig att jag sett honom bakifrån, säger Sabrieh.

Malmö har varit hennes hemstad i 25 år. Hon har alltid känt sig totalt trygg här, säger hon. Aldrig tidigare har hon behandlats illa på grund av sin religion eller bakgrund. Thomas attack kom som en total chock.

– Jag hörde hans sko vina mot mitt huvud och ansikte gång på gång. Han tog tag i mina axlar och huvud och dunkade det mot väggen. Allt jag kunde tänka på innan jag svimmade var min dotter. Att han inte skulle skada henne.

Sabrieh Issa hade ont i flera veckor efter misshandeln. Hon gick ett par gånger hos en psykolog för att bearbeta upplevelsen, men tyckte inte att det hjälpte. Hon blir inte av med otryggheten.

– På grund av min sjal. Jag har svårt att se något annat skäl, säger Sabrieh.

Dottern Mariam har hunnit fylla 18 sedan attacken förra året. Hon har bott i Malmö i hela sitt liv och älskar sin hemstad.

– Det är ändå sjukt att en sådan här sak händer just i Malmö. Vi klickar ändå rätt så bra med varandra här. Olika grupper hatar inte varandra, säger Mariam.

Hon går tredje året på gymnasiet och vet precis vad hon vill bli: polis. Hon gillar fysisk träning och säger att hon alltid varit ”en pojkflicka”.

– Redan som liten tjej lekte jag med polisbilar.

Få under 21 år blir antagna på Polishögskolan. Under åren fram till dess tänker Mariam utbilda sig till kriminalvårdare.

– Jag är en tjej som tycker mycket om rättvisa. Rätt är rätt, och fel är fel.

I maj i år mötte Mariam och Sabrieh Thomas i tingsrätten. En huvudförhandling skulle hållas, men eftersom både åklagaren och försvaret ville komplettera med nya vittnen och andra uppgifter beslöt rätten att skjuta upp förhandlingen.

Mariam blev provocerad av Thomas uppträdande i rätten. Han stod där och tuggade tuggummi som om inget särskilt hade hänt, tyckte hon. När åklagaren frågade hur Thomas såg på anklagelsen sade han att han varken kunde erkänna eller förneka misshandeln på grund av minnesförlust.

Mariam sökte Thomas blick i rättssalen. Han vände bort huvudet. Mariam fortsatte att titta. Hon tänkte: Jag har inget att skämmas för. Jag skäms inte för vem jag är, inte för min mamma, inte för min slöja, inte för att vi blev misshandlade.

Så tänker hon än.

Varför är hatbrott värre än andra brott?

Straffet blir strängare om det brott man döms för klassas som hatbrott. Men varför har vi som samhälle bestämt att det är värre att bli nedslagen för att man är muslim eller jude än om motivet är att råna offret?
David Brax, forskare i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, har i flera år studerat hatbrott. Han listar några argument:
• Att utsättas för hatbrott gör ofta mer psykologisk skada än liknande brott som saknar hatmotiv.
• Hatbrott har en sorts terrorverkan på en hel grupp. När Sabrieh och Mariam Issa attackeras på grund av att de bär slöjor påverkar det även andra muslimers trygghetskänsla.
• Hatbrott riktar sig främst mot grupper som ofta saknar det stöd från samhället eller förtroende för rättsväsendet som andra grupper åtnjuter.
Men vad spelar egentligen motivet för roll? Är det inte lika illa att utsättas för samma våld vid ett rån utan hatbrottsmotiv?
– Det är förstås fel att råna någon för egen vinning men själva motivet, att vilja ha pengar, utgör inte i sig ett större moraliskt fel. Hat och fördomar, däremot, är någonting som vi aktivt motarbetar även när det uppträder i lagliga sammanhang, säger David Brax.

Det här är hatbrott

• Hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grund av gärningspersonens negativa inställning till vissa egenskaper hos personer. Det kan vara hudfärg, etniskt ursprung, religionstillhörighet eller sexuell läggning.
• 1994 beslutade riksdagen att hatbrott skulle bli en försvårande omständighet när straff ska utdömas. Om domaren i ett mål bedömde att det handlade om ett hatbrott, kunde straffet bli strängare.
• Av polisanmälningarna från 2012 uppskattar Brottsförebyggande rådet att 5.520 polisanmälningar innehåller ett identifierat hatbrottsmotiv. Av dessa bedömdes:
72 procent ha främlingsfientliga/rasistiska motiv.
13 procent ha homofobiska, bifobiska eller heterofobiska motiv.
6  procent ha islamofobiska motiv.
5  procent ha kristofobiska och andra antireligiösa motiv.
4 procent ha antisemitiska motiv.
1 procent ha transfobiska motiv.
• Av de anmälda hatbrotten går runt 6 procent till åtal. Hur många som fälls vet ingen – många domare noterar inte om det handlar om hatbrott när de meddelar sin dom.