Hon väljer sina ord med stor omsorg och aktar sig noga för drastiska formuleringar. I köket ringer telefonen i ett kör - det är många som vill höra hennes version av den så kallade Alcalá-affären.
När hon för snart tre år sedan polisanmälde sin chef - juristen, debattören och tidigare ordföranden i Amnesty, Jesús Alcalá - för misstänkt bedrägeri öppnades slussarna på vid gavel.
Hon blev snabbt ett hatobjekt för delar av den svenska kultureliten som utan vidare tog heder och ära av henne, den totalt okända tjänstemannen Michaela Sjögren-Westlund som hade mage att misstänkliggöra den store Jesús Alcalá. Men hon själv valde att ligga lågt.
- Eftersom jag skulle agera som vittne i kommande rättsprocesser vad det viktigt att inte tumma på min trovärdighet som vittne. Personer som jag litade på uppmanade mig att ligga lågt. Därför gav jag inga intervjuer och gick aldrig i svaromål mot alla påhopp, säger hon.
Men när HD i måndags slutgiltigt avgjorde målet tycker Michaela Sjögren-Westlund att hon måste ge sin version. Hon väljer att tona ned sin roll så mycket det går:
- Jag har absolut inte gjort något märkvärdigt. Jag upptäckte oegentligheter på min arbetsplats och jag försökte reda ut det med min närmaste chef som var Jesús Alcalá. När inte det gick vände jag mig till min arbetsgivare Juristkommissionen och sen till Sida. När jag inte fick några tillfredsställande svar såg jag ingen annan utväg än att göra en polisanmälan. Det skulle du också göra, eller hur? säger hon.
Jesús Alcalá dömdes den 31 maj i hovrätten till ett och ett halvt års fängelse för bedrägeri, försök till grovt bedrägeri och missbruk av urkund. Tycker hon synd om honom, sin förre chef som hon en gång i tiden såg upp till och gärna samarbetade med i Paraguay-projektet?
Nej, förklarar hon. Givetvis är det hela en tragedi för alla inblandade, inklusive Jesús Alcalá och hans familj. Men han har begått ett brott och dömts för det i två instanser. Det är det fattiga folket i Paraguay som är de stora förlorarna, de och juristkommissionens samarbetspartner i Paraguay har lidit mycket under de här åren. Först nu har det av Sida finansierade biståndsprojektet fått ny fart under vingarna, säger hon.
Michaela Sjögren-Westlund är mycket kritiskt till Sida och Juristkommissionen för deras tystnad i den här affären, för deras brist på kontrollrutiner och ansvarstagande. Hade normala rutiner följts hade Alcalá upptäckts tidigare och det hade aldrig blivit någon affär, menar hon.
Att delar av den svenska kultureliten gick till så hårt angrepp mot henne, budbäraren, förvånar henne än i dag:
- Det var jobbigt att bli kallad för hämndlysten kvinna och mycket annat och att inte kunna gå i svaromål. Men jag blev paff över att kulturjournalister kunde tro att jag, en medelålders kvinna, kunde få ekobrottsmyndigheten att dra i gång en stor förundersökning som ledde till åtal bara för att jag ville hämnas på min chef. Gissa om jag läser tidningarnas kultursidor med mycket mer kritiska ögon i dag, säger hon.
Hon säger sig forfarande inte veta vem denne Jesús Alcalá egentligen är, innerst inne. Hon förstår fortfarande inte heller hans motiv för bedrägeriet, han som hade allt man kan tänka sig: status, inflytelserika vänner, internationella juristuppdrag och tillgång till de stora tidningarnas kultursidor.
Värst har inte alla smädande påhopp från kultureliten varit, säger hon. Allra värst var läget i början av processen när hon ett tag trodde att sanningen aldrig skulle komma fram, att förundersökningen skulle läggas ned. Vändpunkten var det omtalade, förfalskade kvittot som hon kunde komma över, då vände det, säger hon.
Nu ska Michaela Sjögren-Westlund jobba vidare på Rädda Barnen, helst med forskning om utsatta barns livsvillkor. Alcalá-affären är ett avslutat kapitel. För hennes förre chef återstår att sitta av sitt straff.