År 2005 gav Kerstin Thorvall ut sin allra sista publikation, Jag är en grön bänk i Paris. Boken, som är ett urval dikter av journalisten och författaren Göran Greider, blev en stor framgång.

– Den var väldigt uppmärksammad och jag tror att den bidrog till den litterära status som hon så väl har rätt till – mer än de flesta. Vid sidan av böckerna hade hon också, visade det sig, kläckt ur sig betydande poesi. Hon var själv jätteglad åt boken, säger Greider till DN.se.

Att ge ut boken med henne beskriver han som ”väldigt roligt”:

– Hon låg lite till sängs redan då och var inte så bra, men hon var ändå en väldigt livlig person. Det var alltid roligt att träffa henne; hon var en väldigt livlig person.

Göran Greider säger att Kerstin Thorvall – i likhet med många andra stora författare – hade ett lätt narcissistiskt drag.

– Även om hon var självupptagen föddes många fantasier, hon var alltid rolig att prata med. Publiken älskade henne, det märktes när man var ute med henne på olika ställen.

– Hon hade ett slags bekymmerslös stil och det blev liv i minsta anteckning hon skrev. Hon hade en otrolig förmåga att trolla med språket.

Framgångarna och den bekymmerslösa stilen till trots hade hon också ofta dålig självkänsla, säger Greider.

– Hon mådde inte så bra, var ofta jagad av ångest.

Själv upplever han det som ”chockartat” att Kerstin Thorvall gått bort.

– Jag visste att hon var gammal och dålig, ändå lämnar hon efter sig ett stort hål. Hon var en av våra allra viktigaste röster.