Två bröder med snarlika namn, Tony och Tommy, växte upp i Hallonbergen nordväst om Stockholm.Tommy beundrade sin storebror. Denne åtnjöt respekt och hade ett rykte. Han var farlig, slogs och begick brott. Samtidigt var han snäll och skyddade sin lillebror. Han talade om vad som var rätt och fel och att Tommy inte skulle göra sådant han själv gjorde. 

I onsdags kom Tommy Deogan ut med en bok om sitt och Tonys liv, ”Blodsbröder”. Det är en tragisk skildring av två pojkars uppväxt.

Dagens Tommy Deogan är egen företagare med en brinnande låga. Han turnerar i landet och agiterar mot våld och brott, leder projekt bland ungdomar och föräldrar och anlitas av Talarforum som föreläsare. Men då och nu i hans liv hänger intimt samman och det ena är en förutsättning för det andra. 

Vi åker mot Hässelby villastad och det välordnade bostadsområde där han nu bor med sin fru, en liten son och en nyfödd dotter. Plus hunden Akita, som ser farlig ut men helst vill bli klappad på magen. I vardagsrummet hänger ett stort fotografi på brodern och Tommys högra underarm täcks av en jättelik tatuering: R I P Tony, Rest in peace, Tony. Vila i frid, Tony. Den lät han göra samma dag som Rättsmedicinalverket efter en lång process medgav att Tony Deogan hade dött av grovt och upprepat yttre våld mot huvudet. Hans storebror hade blivit ihjälslagen när AIK:s och Blåvitts huliganer drabbade samman i Högalidsparken den 29 juli år 2002. Tommy Deogan har skrivit boken för att hans barn ska förstå en sak:

– Att våld och fotboll är olika saker. AIK har inte någon del i min brors död, säger han. 

I boken ger han en tudelad bild av sin storebror. Tony var väluppfostrad och artig och värnade om utstötta människor. Samtidigt kunde han krossa käkben och näsben. 

– När han blev arg var det som att dra ner en rullgardin, säger Tommy.

I slutet av 80-talet och de förs­ta åren på 90-talet levde Tommy nära sin storebror, beundrade honom, ville vara som han. En kväll såg han honom i ett nyhetsinslag på teve, när invandrare och rasister drabbade samman på Karl XII:s dödsdag. Han ringde SVT och frågade: ”Varför sänder ni inte direkt från Kungsan?” För den 13-årige Tommy var slagsmålet en spännande film och i den hade hans storebror huvudrollen.

När Tommy var 14 år rånade Tony en värdetransport. Han och modern fick reda på vad som hänt när de tittade på teve i sommarstugan på Rådmansö. Nyheterna visade hur polisen gjorde en razzia i Hallonbergen och de kände igen hyreshuset där de bodde. När de kom hem var lägenheten upp och nedvänd och nymfparakiten Totte satt på en gardinstång och darrade.

Tony fick sex månaders fängelse. 

Du, Tony och andra fick en identitet genom att vara kriminella och genom att slåss. Varför var det så?

-  Man fick respekt. Ingen vågade djävlas med en. 

Men ni kunde ha dödat varandra!

– Ingen trodde att någon kunde dö i ett slagsmål. Det tror inte ungdomar nu heller. Din styrka gav en identitet och formade ditt rykte. Det är väl därför huliganerna slåss. Det blir en match i matchen.

-  Tony hade mycket aggressivitet i sig och efter ett slagsmål kände han sig lugn. 

Tommy tror att broderns ils­ka hade flera orsaker.

Föräldrarnas skilsmässa hade tagit honom hårt liksom faderns alkoholism.

Tony hade försökt axla pappans roll, tala om för Tommy vad som var rätt och fel. Men när Tommy spårade ur tog Tony på sig skulden. 

Tommy, Tony och deras kompisar levde i en värld där slagsmål, kriminalitet och droger var vardag. Men Tony hatade droger och Tommy fann tröst i dem. Tony var gravt kriminell, men Tommy säger att han inte hade sinne för det. 

Tommy började med hasch och fortsatte sedan med amfetamin, rohypnol, ecstasy och rökheroin. I dag vet han varför han började med droger, säger han. Trots att hans storebror hatade det. 

– Innerst inne var jag aldrig en slagskämpe och kriminalitet var inte min grej. Jag tyckte synd om dem jag hotade. Med droger i kroppen blev jag lugn och kände ett självförtroende som jag annars saknade. Heroin var den optimala drogen. Den täppte igen alla hål inom mig. 

Ibland bodde Tommy hos fadern, men pappan försvann in till grannen och Tommy var ensam i lägenheten med pizza och ett blippande Nintendo. Mamma slet, arbetade och försökte hålla familjeskutan flytande. Hon ringde fältassistenter, soc och skolan för att söka stöd när livet kantrade. Men hon misslyckades.

Tommy beskriver skolan som ett ställe där barnen regerade och att de hade respekt bara för en lärare, för ”Torre”. Han såg dem, var tydlig med att de måste ta ansvar för vad de gjorde. 

I slutet av 90-talet blev Tony torped, sköt en man i benet, fick sex års fängelse och placerades på Norrtäljeanstalten. Där fick han reda på att lillebror Tommy börjat med heroin och skickade brev till dem som sålde drogen: ”Den som förser Tommy med heroin kommer att hållas ansvarig.” Till Tommy sade han: ”Jag äcklas. Du är inte längre min bror.” 

Där och då började en kamp mellan Tommys hjärna och hjärta. Hjärnan ville ha heroin och hjärtat ville ha tillbaka storebror Tony.

-  Jag lade in mig på Maria Ungdom för avgiftning och sedan flyttade jag ut till Rådmansö och gick gymnasiet i Norrtälje. Jag försökte ta hand om en fågelmamma och hennes unge under vårt hus, men de dog. Jag rannsakade mig själv. Vad har jag gjort sedan jag var tretton? Hur mycket har jag skadat andra? 

När Tommy efter två år flyttade tillbaka till Stockholm fick han kontakt med Roger Ticoalu och Tony Antoniou, som på 80-talet hade slagits i Kungsan. Nu arbetade de mot våld i stiftelsen Non Violence, och de engagerade Tommy. 

Det såg ljust ut för bröderna Deogan sommaren 2002. Tommy föreläste för ungdomar om droger och våld, och när Tony kom ut från Norrtäljeanstalten fick han fast jobb på ett datorföretag. 

Måndagen den 29 juli var det match mellan AIK och IFK Göteborg på Råsunda. Tony skulle höra av sig om Blåvitt vann. Men när det ringde hemma hos Tommy var pappan i andra änden. Han sade att Tony låg på Södersjukhuset, svårt skadad. 

Åren efter Tonys död kämpade Tommy med sig själv. Inom honom fanns en drift att hämnas, att mörda dem som tagit livet av hans bror. Vid ett tillfälle var det mycket nära att han gjorde det. En annan kraft ville förlåta och försonas.

Krisen fick ett crescendo på julafton 2004. Tommy söp sig full och misshandlade sin flickvän. Hon lämnade honom och kom inte tillbaka. Så var han där igen, ensam med sina tankar. 

– Under sju månader drack jag inte en droppe. Jag fotograferade, lade enorma pussel och jobbade stenhårt i Non Violence. Jag ville förändras som människa. 

En kväll gick han ut, satt på Chaplins bar på Kungsgatan med en Ramlösa citron. Dit kom så småningom Maggan, kvinnan han hade misshandlat. Sedan hon stack hade de inte talat med varandra. Då sade han till henne: ”Jag ska åka hem och bygga på mitt pussel.” Men de åkte hem tillsammans och började i stället bygga Svenssonliv, som Tommy stolt kallar sin nya tillvaro. När han fick reda på att han skulle bli pappa skickade han ett brev till de största huligansajterna. ”Jag förlåter er. Ni är offer för att ha mött en passiv och rädd vuxenvärld”, skrev han.

– I dag bor jag i ett område där vuxna ser efter varandras ungar och där föräldrar och personal på dagis har bra kontakt. Numera vågar jag vara en riktig svenne, säger han. 

Hur ofta tänker du på Tony? 

– Jag vet och känner att han håller en beskyddande hand över mig och dem jag har omkring mig.