Det finns en lägenhet i Bryssels halvsunkiga innerstad där jag tillbringar dygnsvilan ibland. En tillfällig rastplats, inte ett hem – möbler som någon annan valt, en vas med blommor i naturtrogen plast, teve med BBC, al-Jazira och France 3.
Ingen ugn i köket. Inga krav. Ibland känns det som en fristad, en plats att fly till från Stockholms inrednings- och designterror, en farsot som inte nått kontinenten än, åtminstone inte i epidemisk form.
Jag kanske inbillar mig, men jag tror inte det. Varje lägenhetsvisning ödet fört mig till det senaste året bekräftar diagnosen med sina lyxrenoverade kök i sjösten, oljad ek, borstat stål och smakfullt utplacerade örtkrukor. Det må vara Solsidantjusigt eller Söderbohemiskt, det stockholmska medelklasshemmet har blivit ett monsterprojekt som förslavar sina invånare (och säkert särskilt de kvinnliga invånarna) med bottenlösa krav på pengar, energi och arbetsinsatser.
I Paris och Bryssel slipper man det där. Åtminstone finns det gott om designbefriade zoner. Kök med 80-talsskåp och laminatskivor, iskalla separattoaletter med högt placerad vattentank där dammet ligger ostört sedan åratal.
Skillnaden är tydlig när jag jämför min stockholmska kvarterskrog på Söder med den argentinsk-italienska kvarterskrogen på Rue de Spa i Bryssel eller den lilla restaurang som låg runt hörnet från lägenheten jag hyrde i Paris förra året. Tre ställen där man gärna slinker in en vardagskväll, blir vänligt bemött och får god mat.
Men Söderkrogen är modern, ljus och genomtänkt inredd medan de två andra utmärker sig genom sin totala brist på design: obestämd färg på väggarna, slitna bord och stolar, golvdrag och dålig belysning. Gästerna kommer ändå så länge maten och atmosfären är bra.
Och franska hem, om de inte tillhör de allra rikaste, är sällan stoff för heminredningsmagasin. Nästan varje gång jag kommit in i ett franskt hem har mina svenska ögon häpnat.
Jag minns ett intellektuellt och vältaligt akademikerpar som bjöd på middag i en stökig lägenhet som i Sverige närmast fått slumvarning. Eller ett par i 30-årsåldern med bra jobb och stor lägenhet i en trendig del av Paris som glatt bjöd in mig till en bostad som inget, absolut inget, svenskt övre medelklasspar i samma ålder skulle ha öppnat för en okänd. Inget nyrenoverat kök, inga matchande textilier, inga omsorgsfullt utvalda färgklickar på strategiska ställen. Möblerna passade inte ihop och det var långt ifrån nystädat. Men allt var mycket avspänt. Det lilla barnet lekte ystert på golvet medan föräldrarna konverserade livligt.
De hade inga större problem med livspusslet. Alla vill vi väl i grunden ha fint omkring oss, men alltför höga ambitioner att skapa det perfekta hemmet för den perfekta familjen kan ta knäcken på den bästa. Jag misstänker ibland att fransmännen ägnar sig åt att leva i stället för att renovera köket. De har faktiskt Europas högsta födelsetal.