Det började med att Maria Hedlund, chef för det granskande reportaget på DN, hörde en psykolog i en tv-intervju säga i en bisats att det är fler yngre sexualbrottslingar än tidigare. Det tyckte hon vore värt en närmare granskning. Rättsreportern Stefan Lisinski och socialreportern Anna Bodin fick i uppdrag att göra granskningen under hennes ledning. Resultatet blev en serie artiklar i DN 14-16 januari. Vid varje införande fanns en övergripande nyhetsartikel och ett ingående fall.
Efter det första införandet fick både jag och reportrarna några reaktioner som handlade om varför DN kallade den 15-årige förövaren Dennis. Det var ett fingerat namn. Men det låg säkert inte tillräckligt nära och läsarna nu kunde tro att han var "svensk", menade de som hörde av sig.
Nu är Dennis ett namn som förekommer i många länder. Reportageteamet hade inte någon avsikt att speciellt peka ut vilken utländsk härkomst pojkens familj hade. Det var helt enkelt inte fokus för reportaget. Men man hade resonerat om de fingerade namnen som skulle finnas med i de olika exemplen i denna serie. De skulle ligga så nära det riktiga namnet som möjligt utan att peka ut. I nästa artikel hade pojkarna fått namnen Jousef och Ahmed.
Nu kom några andra reaktioner. Det var utpekande att skriva två "utländska" namn på pojkarna och ett typiskt svenskt namn, Kajsa, på den våldtagna flickan, tyckte några. "Det blåser bara under föreställningen att det är invandrarkillarna som våldför sig på de svenska tjejerna." "Försöker DN piska upp en stämning mot invandrare eller vad handlar det om egentligen?"
Några ringde också och frågade om DN ändrat policy genom att tala om "sanningen" om brottslingar. Jag sade att ett sådant inte fanns men att man naturligtvis resonerat om namnen och kommit fram till att man inte skulle göra någon stor affär av gärningsmännens och offrens bakgrund men att inte heller försöka dölja något.
Serien byggde bland annat på granskning av ett stort antal domar och av forskning om sexualbrott som anmälts till socialtjänsten och aldrig kommit till lagprövning. Man hade försökt att få ett representativt urval i artiklarna. Men fokus för artiklarna var att visa vilken miljö unga lever i, deras nya vanor och kontakmöjligheter, de vuxnas ansvar.
-Det vi ville visa att både offer och gärningsmän blir yngre och att de har starka berättelser. Att göra en etnisk vinkel hade varit helt fel fokus, säger Maria Hedlund.
-Samtidigt hade det blivit konstigt att dölja fakta. Om alla hade fått supersvenska namn hade det inte blivit sant. Vi lever i ett samhälle där det finns många ursprungsnationaliteter, säger Stefan Lisinski.
Det är inte första gången DN gett brottslingar eller offer namn som liknar deras riktiga. Man behöver dock inte gå så många år tillbaka för att se fingerade namn som Kalle eller Lisa oavsett hur de riktiga namnen var. Det fanns en rädsla att annars gynna invandrarfientliga krafter. Men det kan i stället ha gynnat de främlingsfientliga som fick argumentet att medierna döljer verkligheten för människor.
Det som stör mig när många nu tackar för att DN skriver sanningen, är att vissa tycks utgå från att det är typiskt för invandrare att begå den här typen av brott. Att problemen skulle vara ur världen om invandrarpolitiken blev mer restriktiv. Och att det är i "folkets intresse att alltid få veta vilken etnisk bakgrund en kriminell har".
Det finns ofta ingen anledning att nämna den etniska bakgrunden. Det måste vara relevant i sammanhanget. Men om man, som i detta fall, skriver ingående för att visa autentiska fall, så vore det verklighetsförfalskning att inte kunna skriva namn som någorlunda stämmer med de verkliga.
Verkligheten är inte så enkel som många vill tro. Offret kan vara en svensk flicka och förövaren kan ha utländsk bakgrund, Men såväl offer som gärningsman kan ha utländsk eller svensk bakgrund. Det var vad exemplen i DN:s artikelserie visade.