Det skriver idrottshistorikern Johnny Wijk på debattsajten Newsmill.
I dagarna spelas Davis Cup-match i tennis i Malmö där Sverige ska spela mot Israel. Den kommande matchen har redan i förväg fått stort massxmedialt genomslag då aktionsgrupper har aviserat omfattande demonstrationer och protester mot Israel i syfte att försöka stoppa matchen, eller i varje fall skapa maximal uppmärksamhet för sitt budskap. Historiens vingslag är dessutom påtagligt närvarande med tanke på tidigare politiska aktioner runt just Davis Cup-matcher i Sverige. Johnny Wijk, docent i historia vid Stockholms universitet med egen forskning i idrottens historia, skriver här om den eviga frågan i idrottshistorien ifall idrott-politik hör ihop och ser två "parter" som inte riktigt förstår sig på varandra och har olika syn på sitt förhållande.
Så var det dags igen. Svensk tennis står åter i hetluften när det gäller politiska demonstrationer runt ett Davis Cup-arrangemang - den över 100 år gamla tävlingen där nationer tävlar mot varandra i lagspel om fyra singelmatcher och en dubbelmatch. Davis Cup utgör ett undantag i den annars så individuellt inriktade internationella tävlingstennisen och det är på flera sätt märkligt att den gamla nationscupen har överlevt de senaste årtiondenas explosionsartade kommersiella utveckling inom den professionella världstennisen. Till skillnad från flertalet andra sporter tävlar tennisproffsen idag ytterst sällan för sitt land utan det handlar istället om en individuell nationsöverskridande global idrottscirkus, som endast kan liknas med golfsportens internationella system. Det är därför ganska paradoxalt att det är just kring tennisen som det hettat till när det gäller frågan om idrott och politik i ett nationsperspektiv. Davis Cup-tävlingen har dock en stark förankring i Sverige - till skillnad på många andra håll i tennisvärlden där ibland inte de bästa spelarna ens vill ställa upp i denna för tennisen "konstiga" tävling där det främst är den nationella äran som står på spel.
I Sverige har som sagt denna tävling sedan länge haft ett starkt genomslag och redan Sven Davidsson och Lennart Bergelin blev 1950-talet rikskändisar via några uppmärksammade framgångar just i Davis Cup-sammanhang, och det riktigt stora folkliga genombrottet för tennisen i Sverige kom i början på 1960-talet då de första "folkhemsidolerna" i tennis Janne Lundqvist och Uffe Schmidt i de allra första TV-sända Davis Cup-matcherna från Båstad flera år i rad gjorde stor succé med spännande och överraskande vinster som "hela folket" följde hemma i TV-sofforna. Svensk tennis upplevde i mitten av 1960-talet en enorm expansion i antalet nybildade klubbar och nya medlemmar och snart skulle nästan alla ungdomar pröva på den nya folksporten - som tidigare varit förbehållen de övre samhällskikten men nu blev en attraktiv idrott för den snabbt ökande medelklassen i Sverige. En av ungdomarna som drogs till tennisen hette Björn Borg - som alltså snarare var en produkt av tennisens stora folkliga genombrott på 1960-talet än själv skapare av en helt ny våg - och plötsligt hade Sverige en världsstjärna som genom att vinna alla matcher till och med kunde spela hem hela Davis Cup-tävlingen till Sverige år 1975 - med god hjälp av Birger Anderson och Ove Bengtsson som vi rätt tillfällen överträffade sig själva.
Att lilla Sverige kunde vinna hela Davis Cup uppfattades som mycket sensationellt och närmast helt overkligt - tidigare hade endast de riktigt stora nationerna i tennishistorien som Australien, USA och Frankrike kommit ifråga. Det bedömdes av samtiden som en trolig engångsföreteelse där allt hade gått Sveriges väg just det året. Men experterna hade fel, Björn Borg hade visat alla ungdomar att det inte fanns några spärrar för framgång, tennisen fortsatte att expandera med bl.a. en explosion i byggandet av inomhushallar och så kom 1980-talet med en i svensk idrottshistoria helt unik framgångperiod. Sverige - eller snarare Småland - kom att dominera världstennisen med en mängd spelare som turades om högt upp på världslistorna med Mats Wilander och Stefan Edberg allra högst upp och osannolika sju raka Davis Cup-finaler med tre vinster. Framgångsvågen hängde kvar en bit in på 1990-talet då Sverige var uppe i ytterligare fyra finaler där man vann tre. Sen har det varit kärvare, mycket på grund av tennisens expansion i nya delar av världen med skärpt världskonkurrens som följd och en liten tillbakagång för tennisintresset bland svenska ungdomar som istället började hitta vägen till golfbanorna.
Davis Cup-tävlingen har således en alldeles speciell historia i just Sverige men innan vi kopplar tillbaka till den aktuella matchen i Malmö kan det vara intressant att på ett mer generellt plan uppmärksamma den ständigt aktuella frågan om kopplingen idrott-politik.Den ofta ställda frågan om idrott och politik egentligen hör ihop kan historiskt besvaras med ett resonemang om att det är två parter med tämligen olika syn på sitt förhållande. Idrotten själv har under hela 1900-talet varit relativt konsekvent avvisande och upprepat hävdat att man vill inte sammankopplas med samhällspolitiska intressen utan vill stå vid sidan om - eller rent av ovanför - politiska utspel och ställningstaganden i olika former. Idrottens företrädare har historiskt sett alltid hävdat, och gör så även idag, att tävlingsidrottens hela grundidé är att ungdomar från alla världens hörn ska kunna mötas och lära känna varandra i idrottslig kamp på sportens arenor, utan politiska eller ideologiska kopplingar. Ungefär så brukar idrottens företrädare - med vissa variationer givetvis - alltid uttrycka sin inställning till frågan om idrott-politik, både på internationell och nationell nivå. Nu kan man dock invända och säga att det just uttryckta inte är en opolitisk eller icke-ideologisk hållning, utan det handlar istället om att idrotten har en form av egen ideologisk uppfattning om syftet med sin verksamhet som skulle kunna sägas vara konsensusinriktad - d.v.s. man söker breda samförstånd, vill vara en brygga mellan människor av olika klass- kön- ras- etnicitet, vill undvika konflikter, vill helst bevara den ordning som råder i samhället. Till skillnad då från olika konfliktideologier som har en uppfattning om mer tydliga samhällsförändringar av något slag. Nu uttrycker sig idrottens företrädare sig inte riktigt på det här sättet - man hävdar istället att man vill vara opolitisk i betydelsen att man inte vill beblanda sig med andras ideologiska uppfattningar om samhället.
Men varför vill då politiken - i betydelsen samhällspolitiska ideologiska grupper - ändå söka relation med denna idrott som alltid varit en så avvisande partner? Det enklaste svaret handlar naturligtvis om möjligheten till uppmärksamhet. Efter den moderna tävlingsidrottens begynnande organisering i slutet av 1800-talet tog det inte lång tid innan större tävlingsarrangemang rönte publik uppmärksamhet, och när de olympiska spelen tog fart i början av 1900-talet blev detta kvickt stora massmediala evenemang. Massmedia upptäckte tidigt vilken attraktion tävlingsidrott hade på allmänheten och tidningsläsarna och på 1920-talet började idrott bli en stående och viktig aspekt i de större tidningarnas utbud, och snart kom även särskilda sportsidor. Idag vet vi vilken massmedial utveckling det handlat om. Utbudet har fullständigt spräng alla gränser med sporttidningar, bilagor och oräkneligt antal kabelkanaler som sänder sport nästan dygnet runt. Det är intressant att minnas de två halvtimmar i veckan plus en tipsextramatch i fotboll på lördagar som i princip var hela utbudet av sport i svensk TV bara för några få årtionden sen. Finns det något annat samhällsfenomen som haft en ens tillnärmesevis liknande explosionsartad massmedial utveckling?
Lockelsen att utnyttja idrottsevenemang till politiska syften och utspel har som bekant en lång historia. Förenklat och generaliserande kan utpekas tre faser. Den första fasen utgörs av tiden före andra världskriget då idrotten ofta sammankopplades med en mer hårdför nationalistisk attityd och då idrottsliga framgångar gärna förknippades med nationers styrka och förmåga, även militärt. Spektakulärt var hur först den fascistiska regimen i Italien med Mussolini som ledare utnyttjade fotbolls-VM år 1934 på hemmaplan till politisk propagandauppvisning av stora mått, något som Hitler och nationalsocialisterna i Tyskland tog lärdom av och levererade de välkända propagandaspelen i Berlin 1936 - ett olympiskt spel som gått till historien som själva sinnebilden av hur idrott kan utnyttjas i politiskt syfte. Andra fasen utgörs av perioden 1950-1980-tal, Kalla krigets period, då i stort sett varje större idrottsevenemang utvecklades till en kraftmätning mellan öst-väst, mellan östblockets socialistiska kollektiva samhällsideologi och västvärldens individbaserade liberala demokratier. Konkurrensen USA-Sovjet genomsyrade de stora mästerskapen, att segra på idrottens arena tolkades även som seger för respektive samhällssystem. I massmedia betraktades även idrottsutövarna utifrån denna tolkningsram, deras kroppsrörelser, utseende, teknik och sätt att utöva sin sport ansågs förknippat med det samhällssystem de representerade. Ett särskilt intressant område utgjorde kvinnornas tävlingsidrottande där synen på kvinnor och deras kroppar frontalkrockade mellan öst-väst. Det är svårt att tänka sig en mer tydlig koppling mellan idrott och politik. Tidsperioden innehöll också de två stora bojkottaktionerna med tydliga politiska förtecken öst-väst, vid Moska-OS 1980 respektive Los Angeles 1984.
Den tredje fasen handlar om de senaste årtiondena då kopplingen idrott-politik kan sägas mer fokusera olika aspekter runt etik och moral. Kampen mellan samhällssystemen i ideologisk bemärkelse har tonats ner - om än inte helt upphört - och ersatts av fler resonemang om nationers politisk-etiska ageranden. Är det rätt att ha idrott med länder som bryter mot mänskliga rättigheter, har dödsstraff eller är krigförande? Och det är väl ungefär där vi är idag en bit in på 2000-talet. Den här typen av etisk-moraliska diskussioner fick förnyad näring när Kina tilldelades OS och runt de genomförda spelen förra året figurerade den arten av diskussion med jämna mellanrum och kan anses besläktad med den typ av argument som framförs hos dem som idag vill stoppa Israel från att spela tennismatchen i Malmö.
Om idrotten själv skulle vilja vara politisk - hur skulle det gå till?
Idrotten själv har således tydligt markerat att man inte vill bli sammankopplad med politiska ställningstaganden - förutom då den egna ideologin att alla människor ska kunna träffas och idrotta oavsett nationalitet eller samhällsideologi. Men om man hypotetiskt leker med tanken att idrotten faktiskt skulle vilja utarbeta en mer utvecklad ideologi än den man redan har, och sedan använda den som ett ideologiskt och etiskt rättesnöre när det gällde att avgöra vilka nationer som ska få deltaga i idrottsgemenskapen eller få arrangera internationella lukrativa arrangemang. Teoretiskt kan man mycket väl kunna tänka sig att med den både ekonomiska och massmediala styrka den internationella idrotten av idag faktiskt har skulle kunna sätta upp egna miniminormer vad gäller t.ex. nivå på respekt för mänskliga rättigheter för att få delta. Idrotten skulle kanske inte behöva gömma sig bakom FN - så som man gör idag - och endast hänvisar till FN:s bedömningar om acceptabla samarbetspartners. Idrotten skulle ju kunna ha en egen agenda om vad som är acceptabelt respektive inte acceptabelt i respekt för mänskliga rättigheter. Tänk om idrotten kunde använda sin reella makt att faktiskt konkret öva påtryckning för att göra världen lite bättre, lite mer human och mänsklig, så som man alltid högtidligt deklarerar vid alla invigningar och ceremonier. Men finns en sådan humanistisk ådra hos dagens makthavare i de internationella idrottsförbunden? Finns den hos de svenska idrottsledarna?
Detta var alltid högst hypotetiska resonemang, ingenting tyder på att idrotten av idag tänker ge sig in på en sådan utveckling. Och det är kanske inte så konstigt, när man tar tankeexperimentet ett steg till och funderar på vilka kriterier som ska uppställas och vilka konsekvenser det kan få. Man inser snart svårigheten. Om vi spekulativt säger att den svenska idrottsledningen skulle utfärda en agenda för vilka nationer man av politiska-etiska skäl inte vill bedriva idrott med, viken nivå skulle det handla om? Detta är en tankelek nyttig även för den som anser att idrotten borde användas för politiska aktioner. Idag vill vissa grupper stoppa Israel på grund av kriget mot Gaza. Inför Kina-OS fanns politiska ungdomsgrupper på den liberala sidan som ville att idrottsutövarna skulle ta etiskt ansvar på grund av Kinas brott mot mänskliga rättigheter och avstå att åka. För ett par år sedan ville en högt uppsatt statlig tjänsteman - DO - att Sverige skulle bojkotta eller åtminstone demonstrera vid fotbolls-EM i Tyskland på grund av den lagliga prostitutionen där. Vilken nivå skulle man rent hypotetiskt kunna enas om när det gällde idrottens politiska ansvar? Ska Sverige idrotta endast med demokratiska stater? Då försvinner c:a hälften av vårt internationella idrottsutbyte. Ska vi bojkotta stater med dödsstraff? Då är bl.a. Kina och USA otänkbara. Ska vi bojkotta alla som är eller nyligen varit krigförande, inte kan garantera yttrandefrihet, har kärnvapen, barnarbete, extrem mijlöförstöring, laglig prostitution, legal narkotikahandel etc.? Som synes av uppräkningen är det inte helt lätt att kunna finna en lämplig politisk-etisk nivå, som det skulle kunna gå att finna övertygande majoritet för. Listan visar att det rätt snart inte blir så många länder kvar att idrotta mot, kanske enbart de nordiska. Men hur är det med Danmarks invandrarlagstiftning egentligen och hanteringen inom det danska jordbruket....
Avsikten här är inte att raljera med personer som anser att idrotten är en lämplig arena att använda för politiska aktioner och bojkotter, det är ofta ett genuint ideologiskt och humanistiskt engagemang som ligger bakom. Men sett med idrottens ögon leder ett sådant resonemang onekligen till en svår hantering. Kan man ha idrottsutbyte med några överhuvudtaget? Å andra sidan kan hävdas att bara för att det är svårt med gränsdragningar och att sätta upp kriterier, det inte är ett skäl att helt avstå från denna typ av diskussion. Man kan vända på det och fråga idrotten om det överhuvudtaget finns en politisk-etisk gräns där man själv inte tycker det är ok att fortsätta ett idrottssamarbete. D.v.s. kan en nation eller en regim begå vilka grova brott som helst mot de mänskliga rättigheterna utan att man på egen hand reagerar? En sådan diskussion med idrottens ansvariga vore mycket intressant.
I uppmärksamheten inför dagens tennismatcher i Malmö finns en självklar historisk dimension då det är tredje gången i modern tid som Sverige lottats att på hemmaplan spela mot en motståndare som av olika skäl skapar turbulens av politiska skäl. Upprorsåret 1968 skulle Sverige spela i Båstad mot dåvarande Rhodesia (idag Zimbabwe) som hade en regim med Ian Smith i spetsen som bedrev uttalad apartheidpolitik. När matchen skulle spelas blev det sådana demonstrationer och kravaller att matchen inte kunde spelas utan flyttades till hemlig ort - Bandol på franska Rivieran - där den utan publik och med några poliser som åskådare kunde genomföras med svensk seger. När Sverige skulle spela semifinal i Davis Cup år 1975 i Båstad mot Chile - med en militärjunta under Augusto Pinochet i ledningen efter en kupp två år tidigare - upprepades scenariot med omfattande kravaller och bråk utanför tennisbanorna. Matchen kunde under hård polisbevakning dock spelas färdig med Björn Borg som ankare och Sverige avancerade till finalspel.
Nu är det alltså dags en tredje gång med en politisk kontroversiell motståndare, denna gång Israel. Nu gäller dock protesterna Israels nyligen genomförda krigsaktiviteter i Gaza och mindre regimen i sig. Det är alltså frågan om en politisk-etisk protest jämfört med de tidigare politiskt-ideologiska. I skrivandets stund vet vi inget om hur allvarliga protester och kravaller det kommer att handla om. Rapporterna talar om c:a 1000 poliser på plats och matchen ska spelas utan publik av säkerhetsskäl så matchen kommer säkerligen under alla omständigheter gå till historien som den tredje politiska Davis Cup-matchen. En speciell dimension runt matchen i Malmö som höjt diskussionsklimatet högst väsentligt är att några politiskt ansvariga i Malmö uttryckt - ibland lite mellan raderna - att man gärna sett att matchen hade stoppats av politiska skäl. Detta är något helt annorlunda jämfört med de två tidigare nämnda aktionerna då fördömandet från samhällsetablissemangets sida mot de demonstrerande var kompakt. Det ska bli intressant att se - när matchen i Malmö väl är över - hur svensk massmedia denna gång ideologiskt skildrat protesterna runt matchen. Här behövs en massmediaanalys som kan jämföras med ställningstagandet vid de två tidigare aktionerna för att kunna bedöma eventuella likheter respektive skillnader.
Slutsats: Idrotten skadas knappast av uppvaktningen - platsen på samhällsscenen stärks.
Idrottsrörelsen uttrycker som sagt motvilja när politiska intressen av olika art uppvaktar och vill utnyttja tävlingsarrangemang för politiska syften. Och på kort sikt blir det självfallet viss turbulens, arrangemang kan behöva inställas, kostnader kan öka etc. Men historiskt sett kan idrotten sitta ganska still i båten, idrotten har så här långt klarat de politiska aktionerna tämligen väl. Allvarligast var onekligen attackerna mot Israels idrottstrupp vid München-OS 1972 med flera dödsfall som facit, men det attentatet måste snarare kännetecknas som kriminell terroristaktion än en politisk protest. I övrigt har de allra flesta rena politiska aktioner och bojkotter kring idrotten passerat förhållandevis obemärkt, det gäller även de stora OS-bojkotterna under 1980-talet. Idrotten har inte bara överlevt de politiska inblandningarna utan till och med gått stärkt ur dessa. I det längre perspektivet har idrottens hållning och egna ideologi att försöka undvika politisk-ideologisk inblandning varit mycket framgångsrik. Man har överlevt fascismens grepp på 1930-talet, flera årtionden med kallt krig mellan supermakterna, den stundtals mycket skarpa kritiken med Kina-OS och kommer med största sannolikt att klara den närmsta framtidens politiska aktioner runt idrotten också.
Idrotten har steg för steg etablerat sig allt starkare på samhällsarenan, både som internationell organisation och massmedial kulturyttring. Att idrotten med jämna mellanrum utsätts för politiska aktioner av olika slag kan tolkas som ett bevis på idrottens stora genomslagskraft. Att hota med aktioner mot eller bojkotter av idrottsevenemang tycks ofta leda till stor medial uppmärksamhet på tidningarnas förstasidor och i TV-kanalernas nyhetssändningar, oavsett om det handlar om opinionsbildning mot ett lands prostitutionskultur eller en stats krigshandlingar. Detta vet självfallet alla opinonsbildare och massmedia spelar tacksamt med i spelet. Den eviga frågan om idrott-politik och olika hot om bojkotter skapar debatt, läsintresse och därmed fler kunder också för massmedia. Idrotten beklagar sig visserligen och känner sig utnyttjad i elakt spel, men borde kanske ha en mer avslappnad attityd. Den uppmärksamhet som diskussion om politik och idrott alltid skapar befäster endast idrottens betydelse på samhällsarenan och i massmediavärlden. Med största sannolikhet ökade intresset för OS i Kina tack vare den politiska diskussionen, och hur många hade brytt sig eller ens känt till Davis Cup-matchen mot Israel i Malmö om inte de politiska aktionerna väsentligt hade höjt temperaturen? Vid nästa förhandling om prisnivån på att få sändningsrätt eller reklamplats vid ett idrottsevenemang har priset sannolikt inte gått ner, snarare tvärtom. I kommentarerna runt Malmö-matchen har det talats om att alla är förlorare för att matchen spelas utan publik. Påståendet kan ifrågasättas. Sannolikt är aktivisterna väldigt nöjda med den uppmärksamhet de fått i en hel vecka på främsta nyhetsplats, och hur många år sedan är det en svensk Davis Cup-match fått tillnärmesevis sådan bevakning som nu, både vad gäller arrangemanget och vilka som ska spela i laget? Det är inte alls osannolikt att alla de inblandade parterna i Malmö istället är vinnare - till skillnad då möjligtvis för oss skattebetalare som ska betala övertidsersättning för 1.000 polisers bevakning av en nästan tom idrottsarena.
Johnny Wijk på Newsmill.