Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

”Ingen gillar dig förrän alla gillar dig”

”Jag försöker ofta skapa röda trådar, så att rader spiller över i varandra och fortsätter knyta an”, säger hophopparen Simon Emanuel som precis släppt ett nytt album.
”Jag försöker ofta skapa röda trådar, så att rader spiller över i varandra och fortsätter knyta an”, säger hophopparen Simon Emanuel som precis släppt ett nytt album. Foto: Magnus Hallgren

Rapparen Simon Emanuel har i många år varit uppskattad i hiphopkretsar – men har ännu inte fått sitt stora genombrott. Själv tror han att bilden av honom som en Östermalmsrappare har legat honom i fatet. Nu har Simon Emanuel släppt sitt fjärde soloalbum, ”Skyll på Sthlm”, och frågan är om det är dags den här gången.

Han kommer gående på Hornsgatan med solen i ansiktet. Rakad skalle, leende. Skorna är vita och rena och det är på asfalt han trivs bäst med dem.

Simon Emanuel är en poet i hiphopsvängen, en ordkonstnär i flera lager. Inför sommaren släppte han sitt fjärde soloalbum, ”Skyll på Sthlm” – det första sedan han blev pappa, sedan livet förändrades på det där sättet som inte går att förklara hur många ord man än använder.

Foto: Magnus Hallgren
”Jag typ skäms för hur lite jag har läst”, säger Simon Emanuel, som trots allt växte upp i ett hem fullt av böcker. Den lyriska sidan har vuxit fram med åren. 

Dottern heter Havana och han har inte riktigt greppat föräldraskapet ännu eller hur det kommer att påverka hela livet och den självcentrering som man som artist gör sig skyldig till under inspelningsfasen, när en skiva ska marknadsföras och man ska ut och spela.

– Jag hade inte gått runt och längtat efter att bli förälder, för jag har aldrig känt mig färdig med mig själv, säger han när vi ses över thailändsk hämtmat på ett soligt Zinkensdamms IP i Stockholm. Jag har haft mycket spring i mig och har alltid förknippat föräldraskapet med att det är slut med spontaniteten. Det är ju en egoistisk inställning och ganska barnslig, men som många man känner delar.

– Sedan händer det och det är helt fantastiskt och det är mäktigt att se en personlighet och människa växa upp framför en. Jag är ganska orolig av mig, existentiellt orolig, så det var verkligen en stressfaktor. Man vaggas in i det men det är fortfarande så surrealistiskt att det finns en ny människa som vi har skapat, det är supermäktigt.

I dessa tider är det svårt att inte ifrågasätta allting. Den här bubblan vi i Sverige lever i är hela tiden i ens ansikte. 

Musiken var han egentligen klar med. Eller snarare, än en gång trott att han var klar med. Men något drar honom ständigt tillbaka. ”Sista skivan” – även om han inte kommunicerar det under dramatiska former som så många andra rappare som sedan kommer tillbaka – blir aldrig sista skivan.

Kanske är det helt enkelt så att han inte kan lägga av.

– Det är min passion, konstaterar han. Så hur mycket jag än intalar mig själv att jag ska skita i det här ... Det blir den här gamla klyschan att det är som terapi, att skapa musik ger mig en känsla som ingenting annat i livet gör och det är ... frigörande. Alla nojor jag kan ha och tvivel – det är mycket tvivel – släpper. Sedan spelar man in en låt som man är nöjd med och för stunden släpper mycket, det är en förlösande känsla.

Vad bearbetar du genom musiken?

– Jag tror att jag försöker sätta ord på det jag tänker och det är också det svåraste – att försöka träffa de exakta känslorna. Alla artister jag gillar lyckas på något sätt sätta ord på de här känslorna. Jag är helt övertygad om att det är därför Drake är så stor som han är, utöver att han gör superhits. Det är mycket ganska basic mänskliga känslor, som sätts ord på. Jag tror att det är det där man är ute efter.

Simon Emanuel har varit del av den svenska hiphopscenen i närmare 20 år. Han är respekterad och har jobbat med, som man säger, alla – men genombrottet har inte kommit. Han har inte haft någon ”Från och med du” som Oskar Linnros, en ”Där dit vinden kommer” som Lorentz eller en ”Rom & kush” som Stor (och Linda Pira).

Inte för att Simon Emanuel saknar sådana låtar. Break up-låten ”Bli min död” med Seinabo Sey och Fläskkvartetten eller ”För tidigt” med Jeppe Körsbär från albumet ”Sånger från andra våningen” (2011) hade kunnat bli framgångar. ”Aldrig nånsin” eller ”Mångalen”, båda tillsammans med Min Stora Sorg, från förra albumet ”Le för kameran” (2014) likaså.

”Le för kameran” fick högsta betyg i tidningarna Gaffa och Kingsize och journalisten Jan Gradvall, som recenserade skivan i DI Weekend, skrev:

”Många rappare arbetar ungefär som serietecknare, med tydliga bilder i svart och vitt. De två dominerande känslolägena är ilska och ensamhet. Simon Emanuel arbetar med många fler nyanser. Han har en bredd och musikalitet i sitt sätt att uttrycka sig som för tankarna till Drake, The-Dream, Jaheim och Stina Nordenstam.”

Foto: Magnus Hallgren
”Jag försöker ofta skapa röda trådar, så att rader spiller över i varandra och fortsätter knyta an”, säger Simon Emanuel.

Simon Emanuel vet att han är uppskattad och har sin fanskara – men de stora framgångarna har uteblivit. Han har tänkt tankarna ett antal gånger, men vill egentligen inte prata om det. Samtidigt: Den som skriver eller komponerar musik vill bli hörd, även om det inte är det direkta skälet till att man utför sitt värv.

Visst skulle han kunna ge sig på att försöka få till en hitsingel, kanske med kusinen och sångerskan Agnes Carlsson – men han har svårt att tänka i marknadsföringstermer, älskar albumformatet och vill berätta en sammanhängande historia.

– Problemet med musikbranschen nu, i och med att allting är så baserat på spellistor, är att allt handlar om att göra de här snabba nedslagen, att göra hits. Det är nya radion, det är nya MTV. Jag vet att det är så men vill ändå motsätta mig det, för jag blir fortfarande peppad om någon av mina favoritartister släpper ett album. Det håller ett sådant värde att sätta ihop ett projekt – att ge en helhetsintryck, att du har något slags musikalisk vision.

Han suckar.

– Ingen gillar dig förrän alla gillar dig och det är klart att det inte är hela sanningen, men det är ändå så. Jag har ju alltid min trogna lyssnarskara, men för att nå den här bredare massan ... Det måste verkligen vara en boll i rullning och varje gång jag släpper ett album så är det som att börja om från början, som att jag alltid måste komma in och övertyga igen.

Vad tror du att det beror på?

– Jag har massa teorier och jag tror, hundra procent, att den här stigmatiseringen som jag drabbades av från början är något som lever kvar någonstans. Men jag tror också att du just inom hiphop behöver ett narrativ som går att sensationalisera. Om du saknar det blir det svårare. Det räcker inte alltid med att du gör bra musik.

Har du aldrig blivit arg?

– Jag blir arg, jag slutar efter varje skiva. Jag har alltid lekt med de här tankarna. Att det här kanske är sista. För ja, det blir påfrestande.

Så vad är det för stigmatisering han pratar om? Helt enkelt den att han är född och uppvuxen på Östermalm i Stockholm – detta bålverk att projicera alla sina överklassfördomar på. Men inte heller i finare områden finns en enda verklighet.

– Båda mina föräldrar är från landsbygden, säger Simon Emanuel. Min mamma är från ett litet samhälle som heter Herrljunga, där folk brukar byta tåg ibland. Känt för Herrljungacider. Min pappa är från straight up landet, uppvuxen i en lanthandel med båda sina föräldrar. Sedan flyttade de till Stockholm och träffades. De hängde på Söders hjärta mycket, bodde överallt i Stockholm. Därefter flyttade de och ett gäng vänner in i samma hus på Östermalm, typ som ett kollektiv. Alla supervänster.

Foto: Magnus Hallgren
Foto: Magnus Hallgren

– Så, det är lite speciellt. För jag har också undrat hur det kom sig att de flyttade dit. Men det var bara så, att de slutade i en hyresrätt där. Och så bodde de kvar tills jag hade vuxit upp. Jag har själv massa fördomar om Östermalm, precis som jag har fördomar om Djursholm – för jag tänker vad alla andra tänker. Samtidigt, när man känner folk som är alternativ till stereotypen, då har man belägg även för en annan bild.

– Östermalmsgrejen blev skitskum när man kom in i hiphop och skulle försvara sig. Jag var redan en outsider på Östermalm så det blev bara konstigt. Vissa som spred den där bilden om mig som överklass kom och bad om ursäkt senare, det är lustigt hur det svänger runt.

Hur skulle du beskriva din barndom?

– Excentrisk. Jag var ett ganska struligt barn, hade svårt med auktoriteter och var väldigt kreativ. Musiken kom tidigt. Dels började jag skriva texter i tioårsåldern, dels har jag äldre syskon som skolade in mig på hiphop. På den tiden var det fortfarande en subkultur, som punk. Det var det häftigaste man någonsin hade sett.

Var det svårt att hitta likasinnade?

– Nej, alla mina kompisar var på samma grej. Men när jag väl började göra musik på riktigt, i 16-årsåldern, var jag på andra platser. Första gången jag spelade in i en studio var det i Kens och grabbarnas studio i Hässelby. Det var ingen som var från innerstaden. Det fanns ingen riktig scen då. Jag tror aldrig att jag tänkte att jag skulle bli rappare, men jag tyckte att det var jävligt kul och fett att skriva texter, och på den vägen var det. Och så blev det seriöst någonstans.

Det blir den här gamla klyschan att det är som terapi, att skapa musik ger mig en känsla som ingenting annat i livet gör

Diskussionen kommer in på hans textförfattande och jag undrar om den poetiska ådran kommer sig av att han har läst mycket. Inte alls.

– Jag typ skäms för hur lite jag har läst, men önskar att jag hade gjort det eftersom jag har vuxit upp i ett hem fullt av böcker. Mina föräldrars ordförråd och språkbruk har definitivt smittat av sig sedan ung ålder.

Varifrån kommer din lyriska sida?

– Det är något som har vuxit fram med åren. För 10–15 år sedan skrev jag inte på samma sätt och mina texter har nog influerats mycket mer av amerikanska rappare än av svensk litteratur. Engelskan är ett så mycket rikare språk på det sättet, ordspråken och formuleringarna – det är den känslan jag har varit ute efter. Om man verkligen vill sitta och ta in musik så vill man ha grejer som får en att känna och tänka. Jag försöker ofta skapa röda trådar, så att rader spiller över i varandra och fortsätter knyta an.

Varför bytte du artistnamn från Paragon till Simon Emanuel?

– För att det var ett namn jag hade haft sedan jag var 16 då vi gjorde låtar på engelska. Jag hade haft det för länge och kände att jag behövde en nystart. Det var så mycket skit som hängde kvar också, knutet till det namnet.

Om Paragon stod för den du var – vad står då Simon Emanuel för?

– Paragon var yngre och mycket kaxigare. Det var hela tiden överbevisa, att jag faktiskt får rappa och att jag är bra på det. Simon Emanuel är mer ... jag vill inte säga vuxen, det låter så tråkigt – men en vuxnare version.

Den vuxnare Simon Emanuel har också ett starkt socialt samvete. Han reagerar på orättvisor och ifrågasätter samhällsbygget. Genom sitt fotograferande, bilder som han publicerar på sitt Instagramkonto, har han också reagerat på hur stadsmiljön förändras för att hålla vissa människor borta – så kallad exkluderande design. Som lutande bänkar för att man inte ska kunna ligga på dem.

– Eller när de sätter galler under alla trappor för att tiggarna inte ska kunna sova där, det känns så inhumant, säger han. I dessa tider är det svårt att inte ifrågasätta allting. Den här bubblan vi i Sverige lever i är hela tiden i ens ansikte.

– Min bästa polare är god man åt en afghansk tonåring som har bott hos honom i ett år. Jag tror att de ska skicka tillbaka honom snart, trots att han inte har någon familj. Det är därför man blir så förbluffad av alla politiker från både höger och vänster som gör anspråk på att stänga våra gränser. Det är så sjukt att människor inte ser hur hela världen hänger ihop, att allt är en effekt av någonting annat.

Foto i text: Magnus Hallgren 

Simon Molin.

Född: 2 maj 1981 på Östermalm.

Bor: Hornstull.

Familj: Sambon Michelle Kadir, dottern Havana.

Aktuell med: Senaste albumet ”Skyll på Sthlm”.

Tidigare album: ”Stadsbarn” (2003), ”Löftet” (2005), ”Glöd” (2008), ”Sånger från andra våningen” (2011), ”Om vi överlever sommaren” (ep, 2012), ”Le för kameran” (2014). (De tre första under artistnamnet Paragon.) Släppte tidigare skivor under etiketten Hemmalaget men numera på egna etiketten Ensemble.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.