Det finns mycket att säga om Ingrid Segerstedt Wiberg. Ska hon beskrivas med ett enda ord, passar ordet stridbar.
Hon föddes som dotter till Torgny Segerstedt, redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som blev känd för sitt orädda motstånd till nazismen både före och under världskriget. (Regeringen införde bland annat transportförbud mot uttalat antinazistiska tidningar som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och kommunisttidningen Ny Dag).
Så Ingrid Segerstedt Wibergs känsla för vad som var orätt och känslan för yttrandefrihet, satt redan i barndomshemmets väggar.
År 1934 började hon engagera sig i att hjälpa ensamkommande judiska flyktingbarn, som flydde från framförallt Tyskland. Hon inrättade barnhem och bildade en barnkommitté. Åren efter kriget arbetade hon som flyktingkkurator i Göteborg.
Som författare har hon skrivit ett femtontal böcker.
Hon var Sveriges första kvinnliga ledarskribent.
För detta ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet - IKFF, samt FN-delegat och ledamot av svenska Unicef-kommittén.
Lämnade folkpartiet efter 40 års medlemskap, när man sa ja till att gå med i Nato.
Har gått till Europadomstolen för att få ut hela sin Säpoakt.
Vidare har hon fått otaliga priser för god journalistik, för den fria tanken, för olydnad och för flyktingarbete. Även under 2000-talet fick hon hotbrev från nazister, som också klottrade hakkors i hennes port.
För riksdagsledamoten Ingrid Segerstedt Wiberg – satt i riksdagen för folkpartiet 1958-1970 – var det en självklarhet för henne att kombinera yrkesliv med familj. Ingrid Segerstedt gifte sig 1934 med Anders Wiberg. Äktenskapet varade i nästan femtio år, Anders avled 1982. De fick en son och tog under kriget emot en liten flicka som sin egen dotter.
Under sitt liv har hon debatterat många frågor men allra mest har hon kämpat för fred och för flyktingars rätt. I en av de senaste intervjuerna, från 2002, där hon intervjuas under rubriken ”Bråkstaken som aldrig ger upp” av DN-journalisten Birgitta Albons, berättar hon om sin oro för vart den svenska flyktingpolitiken är på väg, men visar också missmod. Språket och skärpan är, ännu då vid 91 års ålder mustig och vass.
– Jag har lagt mig i mycket, men jag tycker inte jag har uppnått något. De här sista veckorna har varit svåra, det går åt fanders med hela flyktingpolitiken. Varje gång den förändras blir det bara värre. Se hur den stramas åt i hela det rika Europa. Sverige går med, Norge går med, och Danmark.
– Vad ska hända med alla dem som inte får stanna, som tvingas återvända med fara för sitt liv, och med barnen? Ska man be dem dränka sig lite oftare? Och vad är "riktiga flyktingar", kan du säga mig det?... bara ord för att slippa, fnyser hon.
I intervjun berättar hon också om hur viktigt hon tycker det är att ändå inte ge upp.
– Folk säger åt mig att nu när jag är gammal ska jag njuta av livet. Det är inget att njuta av, att sitta här i en stol för sig själv. Allra värst är att man inte orkar. Att man blir beroende. Jag har drattat omkull några gånger och går dåligt, men jag ligger i träning!
Hennes erfarenheter från nazismens Europa, före, under och efter andra världskriget, var enligt henne själv hennes viktigaste drivkraft. Gällde det människoliv eller viktiga principer, gjorde hon som sin pappa Torgny Segerstedt, och gjorde nöden till sin egna lag.
– Ja, när tyskarna hade ockuperat Norge gömde vi folk i skogarna och i ensliga stugor. Någon ringde, vi hade ett kodspråk, och så gav man sig i väg och mötte flyktingarna på olika ställen, det gick mycket systematiskt till. Nu tycker jag det verkar lite naivt, men det fungerade.
Ingrid Segerstedt Wiberg föddes 1911 och skulle i sommar fyllt 99 år.