Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Vikten av att variera språket i skuggan av terrorn

Blommor efter dådet på Drottninggatan.
Blommor efter dådet på Drottninggatan. Foto: Alexander Mahmoud

Vissa tror att medierna tillsammans har bestämt sig för att förringa illviljan bakom attentatet i Stockholm fredagen den sjunde april. Detta genom att referera till det som en lastbilsattack i stället för ett terrordåd. 

Denna föreställning kan man få, bland annat genom att läsa vad riksdagsmannen Staffan Danielsson skriver på Facebook eller vad författaren och debattören Lars Wilderäng skriver på sin blogg och på Twitter.

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har argumenterat emot påståendet, bland annat med hänvisning till att det i mediearkivet Retriever finns över 500 exempel på artiklar om fredagens händelser med ord som innehåller ”terror” men bara 21 exempel på artiklar om ”lastbilsattack” eller ”lastbilsdåd”. Wilderäng slår tillbaka med resultaten av en googling på artiklar på DN.se den senaste månaden där ordet ”lastbilsattack” förekommer, och hävdar att bara de är minst 50 till antalet. Att det tredje resultatet i Googlesökningen handlar om en händelse utanför Aleppo, och att övriga resultatssidor nästan uteslutande innehåller artiklar om händelser utomlands, tycks han inte ha noterat.

Idén att svenska medier styrs av någon sorts förrädisk agenda och därför vill försköna terrorattentat ingår i vissa människors specifika uppsättning övertygelser om världens beskaffenhet. Sanningen, att händelsen oftast beskrivits som terrorism och att journalister helt enkelt försöker variera sitt språk för att göra sina texter mer läsbara, står sig slätt mot en person som sedan länge bestämt sig för att journalister är till exempel brottsursäktande vänsterextremister. Bland faktakollare har denna huvudvärk en särställning: när en grundläggande vanföreställning satt sig kan varje missförstånd, påhitt eller detalj bli ett belägg. Hur tillbakavisar man en konspiration för en som tror man ingår i den?

Faktagranskning i dag följer en tydlig rutin. När antingen en offentlig person eller ett inlägg som får mycket spridning på nätet framför en felaktighet tenderar de att vara politiskt laddade, och inte sällan avslöjar de en världsbild som den ena eller den andra gruppen kan förfasas över. Journalisters granskningar av en felaktighet är alltså ofta trevliga att läsa och dela för den vars motståndare har påkommits med en lögn. Enligt den rutinen bör denna text, till exempel, få rubriken ”Nej, svenska journalister försöker inte försköna terroristattacken”.

Men den amerikanska journalistikonen Tom Rosenstiel, som leder American Press Institute och som sedan 2014 har arbetat med ett projekt för att förbättra politisk faktagranskning i USA, har ett förslag: att fokusera sin faktagranskning på samhällsfrågor i stället för på felaktigheter. Han ser framför sig en faktagranskare som i första hand identifierar de samhällsviktiga frågorna, tar reda på vilka missuppfattningar som finns kring dem, bedriver journalistik utefter detta och sedan först i tredje hand adresserar specifika felaktigheter. Enligt detta förslag bör denna text kanske inte ens skrivas – men om den skrivs betraktas som och adderas till en ständigt pågående artikelserie om hur journalistik fungerar. Rubrikförslag: ”Vikten av att variera språket i skuggan av terrorn”.

Sedan en tid finns det, under varje DN-artikel, en kort beskrivning av hur tidningen jobbar med kvalitetsjournalistik. Rosenstiel föreslår att vi ska betrakta konspirationsteorier om medier som ett symptom på den breda okunskapen om journalistikens processer, och kommer med fler förslag på transparenta metoder för att odla vad han kallar en organisk medie- och informationskunskap, en förståelse av journalistik som växer ju mer man konsumerar. ”Föreställ dig en story med en rad frågor längst upp. En är, ’vad är nytt?’. En annan, ’vilken är källan?’. En tredje, ‘vad är bevisen?’. Du håller musen över frågorna och svaren dyker upp”, föreslår Rosenstiel.

Hur ser vägen fram ut för faktakollare? Fördelen med den nuvarande modellen – den vars rubriken börjar med ”Nej,” – är att den resulterar i artiklar som lockar till läsning. Nackdelen är att felaktigheterna ges uppmärksamhet, att den som behöver läsa faktagranskningen struntar i den, och att urvalet av påståenden som granskas blir godtyckligt. Kanske är Rosenstiels modell – där vi fokuserar på samhällsfrågor och ser till att folk förstår hur de ser ut – bättre. Kanske skulle den till och med kunna förklara varför en journalist ibland behöver använda sig av synonymer.

Läs mer: Jack Werner: ”Viktigt att vi i medierna lyssnar till besvikna kritiker”

Jack Werner är journalist som specialiserat sig på att granska felaktigheter på nätet. Han är en av grundarna till Viralgranskaren som belönats med Stora journalistpriset.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.