Du har sagt att "om vi lämnar Irak för tidigt så kommer det att stärka Iran". Är det inte vad som har hänt efter USA:s invasion i Irak? När Irans värsta fiende avlägsnades, så blev Iran vinnaren.
- Det var det irakiska folkets värsta fiende Saddam Hussein som avlägsnades, det är det första vi måste komma ihåg. För det andra var det en stor fiende för regionen som avlägsnades. Han hade ju inlett krig mot Iran, invaderat Kuwait och upprepade gånger vägrat att följa FN:s resolutioner. Det var mycket viktigt att ta itu med Saddam Husseins regim. Det är bara om Irak inte blir starkt och enat och spelar sin naturliga roll som en multireligiös stat, som Iran vinner. Irak har en regering med shiamajoritet, men de är irakiska nationalister. Irakierna har inte för avsikt att låta Iran få ett orättmätigt inflytande över Iraks affärer. Irak kan tvärtom bli ett hinder för Irans inflytande i regionen.
Så du är i grunden optimist just nu?
- Jag är det. Men det är en svår väg att gå, och jag är den första att medge att det hela blev mycket svårare än jag kunde ha trott. Nu är irakierna på väg att bygga ett anständigt samhälle, de har säkerhetsstyrkor som ägnar sig åt att kasta ut terrorister och kriminella i olika delar av landet, de har antagit lagar om amnesti och avbaathifiering, de planerar nya val före årsskiftet, och säkerhetssituationen har förbättrats. Kan de hantera sina motsättningar med politiska medel i stället för med repression och våld, då är det en mycket bra sak för Mellanöstern.
Vad är det viktigaste som premiärminister Maliki kan göra?
- Det är att fortsätta att demonstrera att den irakiska regeringen är till för alla irakier, för sunniter, shiiter, kurder, turkmener, kristna minoriteter. Det blir svårt, för Saddam lämnade inte mycket utrymme för irakierna att försonas. Det är också viktigt att han levererar, och irakierna har de egna resurserna till det. Vad som krävs är att få ut budgetpengarna så att folket får elektricitet och så att de kan återuppbygga jordbruket.
Och när allting fungerar bra ger ni er av? Eller hur länge planerar USA att stanna i Irak militärt?
- Well, vi är ju där på irakiernas inbjudan. Vi är där för att hjälpa dem att försvara sig mot fiender som al-Qaida, att utbilda deras styrkor så att de själva klarar sin säkerhet, vilket de gör i allt större grad. Förenta staterna är inte ute efter permanenta baser i Irak. Men vi tänker hjälpa irakierna att avsluta det arbete som de har påbörjat - att bygga ett stabilt och anständigt samhälle.
Vad är din kommentar till uppgifterna om att Washington planerar att flygattackera det iranska Revolutionsgardet i augusti?
- Jag vet inte var dessa rapporter kommer ifrån, och de har inte mycket med verkligheten att göra. Presidenten har varit tydlig med att han tror att diplomati ska ge resultat, det måste finnas resonabla människor i Iran som inte vill uthärda den isolering som landet upplever i dag. Självklart kommer presidenten att hålla alla valmöjligheter öppna, det vill vi att en amerikansk president gör, men dessa rapporter är helt enkelt inte sanna.
Hur reagerar du på uttalanden i den amerikanska valkampanjen, som när Hillary Clinton talar om att "utplåna Iran".
- Jag vill inte kommentera något som någon specifikt har sagt under kampanjen. Men USA har gjort klart att det kommer att försvara sina och sina allierades intressen. Iranierna måste förstå det. Vi kommer att ta itu med iranierna i Irak när de tränar och utrustar miliser som angriper våra soldater. När vi ser att de försöker skaffa teknologi med vilken de kan skaffa sig kärnvapen, då konfronterar vi dem genom FN:s resolutioner om sanktioner men också genom att erbjuda dem en annan väg. Vi kommer att göra det svårare för dem att fiska i grumliga vatten, som i Libanon, genom att stärka regeringen och den unga demokratin där. Vi försöker också att få till stånd en palestinsk stat, främst för att palestinierna förtjänar en stat men också för att det skänker hopp till anständiga människor snarare än till extremister.
Men du vill inte tala direkt med Irans utrikesminister som är med på Irakkonferensen?
- Jag har sagt iranierna att om de gör det enda som hela det internationella samfundet kräver, att avbryta anrikningen av uran, då kan vi träffas när som helst, var som helst och tala om vad som helst. Så frågan är inte varför vi inte vill tala med Teheran, utan varför Teheran inte vill tala med oss.
Så du tror inte att de skulle acceptera en inbjudan om samtal?
- Jag har kommit med denna inbjudan upprepade gånger. Men jag anser inte att de ska tillåtas att använda samtal och förhandlingar för att dölja och vinna tid, medan de lär sig behärska teknik som kan leda till att de får kärnvapen. Därför är suspendering så viktigt. Förenta staterna har inga permanenta fiender. Vi är beredda att samtala. Men iranierna måste göra det som de tre senaste resolutionerna i FN:s säkerhetsråd kräver av dem.
För några år sedan sade du att "demokrati är en bit som har saknats i USA:s Mellanösternpolitik" och ville driva en "agenda för frihet". Då såg det ljusare ut i Libanon, Egypten, och i de palestinska områdena skulle det hållas val. Men nu verkar detta på nedgång, medan USA mer talar om stabilitet.
- Nej, så är det inte alls. Man kan inte bedöma marschen mot demokrati i avsnitt på tre eller fyra år. Då skulle inte många länder ha klarat det hindret. Man kan fråga sig om ens Förenta staterna, några år efter att vår fantastiska konstitution antogs - då mina släktingar gavs tre femtedelars värde som människor - skulle ha klarat sig (utrikesministern syftar på en kompromiss 1787 mellan nord- och sydstaterna om hur svarta slavar skulle räknas för beskattning och mandatfördelning till representanthuset, DN:s anm). Låt oss ta Libanon: var chanserna till demokrati större när syriska trupper ockuperade landet under 30 år? Det tror jag inte. Visst går det fram och tillbaka mellan Hizbollah och 14-mars-krafterna. Men det är en demokratisk process, där folk ser fram emot valen som kommer att hållas nästa år. Jag tror faktiskt att Hizbollah har skadat sig självt genom att ta till vapen mot sitt eget folk.
Tror du fortfarande på en tvåstatslösning Israel-Palestina före årsskiftet?
- Utsikter finns fortfarande, men det blir inte lätt. Men vi har en fungerande fredsprocess för första gången sedan Yassir Arafat utlöste intifadan 2001. Man förhandlar seriöst, jag har deltagit. Det är människor som försöker nå en lösning. Palestinierna har för första gången en anständig, vald regering som har bundit sig för fred, genom Abu Mazen och Salem Fayyad.
Ett år efter 11 september 2001 sade du att "al-Qaida är på flykt och Afghanistan är inte längre en operationsbas för dem". Men sedan vände USA uppmärksamheten mot Irak, och nu tycks läget i Afghanistan vara mycket värre igen.
- Nej, vi vände inte uppmärksamheten från Afghanistan till Irak. USA kan hantera två frågor på en gång. Den afghanska situationen är komplicerad, ett fattigt land som har haft inbördeskrig i 25 år. Det kommer inte att lösas omedelbart, och visst har talibanerna omgrupperat sig och är något starkare. Men Natos närvaro och de afghanska trupperna har stärkts, och talibanerna har haft stora problem. De kan bara begå fega dåd, som att angripa oskyldiga människor med självmordsbomber.
Många svenskar är kritiska mot USA:s tillämpning av så kallade särskilda förhörsmetoder, rakt uttryckt tortyr, i "kriget mot terrorn". Vad har du att säga dem, stödjer du dessa metoder?
- Låt mig först säga att USA är och förblir den starkaste förespråkaren och försvararen av mänskliga rättigheter, på hemmaplan och utomlands. Vi har befunnit oss i ett annorlunda slags krig, där underrättelser är oumbärliga. Om man låter någon begå brottet först och sedan försöker reda ut vad de har gjort, så har 3.000 människor dött. Det är en skyldighet för USA:s president att använda alla lagliga medel för att skaffa information som stoppar angrepp. När vi inledde kriget mot terrorn klargjorde presidenten att alla amerikaner skulle arbeta inom lagens ramar och att han inte skulle se genom fingrarna med tortyr. Jag vill än en gång påminna om att när vi har att göra med terrorister så handlar det om förhärdade mördare som bara har en sak i sikte: att mörda oskyldiga människor.
Vilka är dina planer efter avgången i januari 2009?
- Jag har inte haft mycket tid att tänka på det. Jag ska säkert återvända till Kalifornien, troligen till Stanforduniversitetet, och jag behöver ta mig lite tid att tänka igenom vad som har hänt under de här åtta extraordinära åren i den amerikanska historien. Jag vill skriva en bok om det.
Och pianospelet?
- Jag vet att jag inte skulle ha kunnat uppträda med cellisten Yo-Yo Ma, som jag fick göra för några år sedan, om jag hade valt musiken när jag var 15 år. Jag var bra men inte så bra.