Lisbeth och hennes två systrar växte upp med en utvecklingsstörd mor. Hemmet fungerade inte och de kom till skolan smutsiga och i smutsiga kläder. Lisbeth mobbades och fick öknamnet "Lössbeth". När hennes lärare i fjärde klass försökte komma åt mobbningen och även kontaktade socialmyndigheterna fick hon till sin förvåning reda på att familjens situation var väl känd, men att man inte ansåg sig kunna agera mer aktivt.
Sedan Lisbeth Pipping för några år sedan började berätta om sin uppväxt har hon fått kontakt med många som haft samma upplevelser. Hon är i dag en efterfrågad föreläsare och medförfattare i boken "Barn till svagt begåvade föräldrar" som kommer ut inom kort.
- Jag arbetar också på universitetet med C-uppsats om omhändertagande av barn i Västra Götaland. Det är skrämmande litet skrivet om detta som socialsekreterare ser som sina svåraste uppgifter.
För Lisbeth Pipping skorrar det ofta falskt när man i den allmänna debatten talar om "barns rätt till sina föräldrar".
- Det ges en bild av ett samhälle som i stor skala rövar bort barn. Men så är det bara inte. Visst kan det finnas dåliga socialsekreterare, men i stort har de just barnets bästa som mål. Det man menar med barnets rätt till sina föräldrar är ju ofta "förälderns rätt att ha barn".
Lisbeth Pipping går så långt att hon säger att det hade varit bättre för hennes mor att inte få några barn och för henne själv och hennes systrar att inte bli födda.
Hon blev berövad en normal barndom. Hon kunde inte ta hem kamrater, hennes relation till systrarna präglades av stenhård konkurrens om den lilla uppmärksamhet som modern ändå gav dem. Och hon var alltid rädd:
- Jag var rädd för att få stryk, för mamma förstod inte vad jag ville eller gjorde och blev irriterad. Försökte man göra det man trodde hon ville kunde man få stryk igen.
Ett andningshål blev sommarvistelser på en bondgård i Småland nära Oskarshamn. Där fick hon mat så hon blev mätt. Till slut vågade hon lita på att det fanns mat vid nästa måltid och nästa dag...
- Och jag fick "gå till doktorn" när jag var sjuk, vilket var nytt för mig. Jag hade halsfluss och doktorn undrade om det inte gjorde väldigt ont och varför jag inte sagt till. Men jag visste inte ens att man kunde göra det! Var jag sjuk och hostade så att jag höll mamma vaken fick jag stryk.
Lisbeths räddning blev ett religiöst sällskap som tog upp henne i sin krets när hon var 16 år. På "Betelskeppet" nere i Göteborgs hamn levde hon i ett religiöst kollektiv, inrutat och disciplinerat, men också kärleksfullt.
- Jag har insett att jag var jobbig för dem. Jag trodde att man måste göra något för att uppskattas och krävde också prestationer för att själv uppskatta.
En terapeut lyckades till slut övertyga henne om att man kan bli uppskattad bara för att man är den man är. Lisbeth, som fick sin första tandborste när hon var tretton, fick sin första bästis vid tjugo.
- För att vara förälder måste man ha "omvårdnadsförmåga". Det är att förstå att sätta barnet i centrum i stället för sig själv, att kunna tolka barnets signaler, att förstå barnets behov och inte bara sina egna.
- Jag fick vara mor åt min mor och fick bli vuxen vid sex års ålder. För mig hade det varit bättre att tas om hand i ett familjehem och träffa min mamma på helger. Då hade hon kunnat få vara bara mamma och inte ta hand om det hon ändå inte klarade.
Lisbeth tror inte på en modell med stöd i hemmet, åtminstone inte när det blir stöd nästan dygnet om.
- Vem av alla dessa personer som passerar revy ska barnet knyta an till?