Jonas Sandström berättar också hur han och några kamrater varit i Ektorps centrum när de såg en gammal dam ligga på marken och skrika.
– Också den gången ringde vi SOS men de tyckte inte att det var värt att skicka en ambulans eftersom de menade att damen nog inte var psykisk frisk. Men vad spelade det för roll? Hon behövde ju hjälp. Till slut sprang vi till Nacka sjukhus och fick tag på en rullstol så att vi kunde rulla henne dit.
En annan läsare, som vill vara anonym, berättar om hur han hittat en blödande man och ringt efter ambulans:
”När jag var ute en dag och åkte inlines påträffar jag och en kompis en man som har ramlat och slagit i huvudet så att det blöder ymnigt. Hjälper honom att lägga sig mjukt och stoppar blodflödet. Är dock osäker på traumat mot huvudet och vilka konsekvenser det har fått då patienten är berusad. Ringer SOS för att begära ambulanstransport upp till akutmottagningen. Då frågar SOS-personalen om det är en sådan som brukar sitta där nere på stan och dricka sprit (underförstått då skickar vi ingen ambulans). De låter också mig få reda på att det är väldigt dyrt att skicka en ambulans och att personen lika gärna kan ta en taxi till sjukhuset. Trots att jag förklarade att ingen taxi kommer att vilja köra en nedblodad patient nekas patienten ambulans. Till slut kommer en polisbil som får ta över eftersom ingen ambulans kommer till platsen. Polisen fick sedan köra upp patienten till sjukhuset. Att nekande av ambulans skulle vara en engångsföreteelse ställer jag mig mycket frågande till.”
En läsare, som kallar sig ”Anders”, beskriver en händelse som inträffade 2009. Han ringde då såväl sjukvårdsrådgivningen som SOS Alarm:
”Det började med att jag fick hög puls och snabbt sämre allmäntillstånd. Jag ringde sjukvårdsupplysningen där man lyssnade, ställde frågor. Slutsatsen var att jag måste snarast ta mig till akutmottagning på sjukhus. Jag förbjöds att ta egna bilen och anmodades ringa SOS Alarm föra att få ambulansfärd till akuten.
Ringde så till SOS Alarm och en kvinna ställde en massa frågor för att utröna om jag behövde ambulans. Efter ett par minuter var hon klar och ansåg att jag kanske behövde en ambulans samt skickade mig vidare en ambulansjukskötare. Där vidtog en gång till samma utfrågning – ja, man har väl ett standardiserat frågebatteri. För tredje gången på en kort stund måste jag – och nu helt utmattad av ansträngningarna – redogöra för min situation. Det var inte utan att en viss desperation spred sig i min kropp och i det tal som jag trots allt lyckades åstadkomma. Nå till slut blev beslutet ”Vi skickar en ambulans, men den kan dröja". Någon timme senare kom den. Då var jag så matt att jag vid ankomsten till Danderyd inte själv kunde förflytta mig mellan två britsar som stod i jämnhöjd.”
En person som själv är överläkare och chef inom akutgynekologi/förlossning, beskriver hur han själv drabbades av personal som inte hade rätt utbildning i samband med ett hjärtproblem för fem år sedan.
"Ambulansen kom snabbt. På plats ägnade sig en sköterska åt att prata med sina barn i telefon. Den andra manliga sköterskan kunde inte sin apparatur och ägnade
lång tid åt att försöka förstå den istället för att lasta in mig och köra till sjukhuset som låg 5 minuter bort. Jag fick inte ligga ner trots att jag höll på att svimma hela tiden. En läkarkollega erbjöd sig att hjälpa till, och bad dom ta blodtrycket, vilket dom avvisade. Väl inne i ambulansen ställde sköterskan en diagnos på en höft och talade till mig som om jag var inbillningssjuk. Han hade helt fel. Det var ett allvarligt
tillstånd som lyckligtvis helt kunde vändas när jag väl kom till akutrummet. En halvtimmas ren dödsskräck hade kunnat undvikas om dom hade varit professionella."
Siv Göransson i Stockholm ringde SOS Alarm sedan hennes pappa blivit svårt sjuk.
"När min pappa blev jättedålig ringde min syster efter ambulans. Då ville SOS Alarm veta vad han hade för diagnos om de skulle skicka en ambulans! Då svarade min syster "jag är ingen läkare så jag kan inte ställa en diagnos"! Dom skulle skicka en ambulans sa dom men det dröjde väldigt länge så min syster bad att jag skulle ringa igen. Jag ringde SOS Alarm och jag var ganska irriterad och ställde frågan varför ingen ambulans kommit. Det kunde dom inte svara på! Jag berättade att min pappa är jättedålig han ligger nästan livlös och det blöder ur munnen. Då fick jag den här frågan av SOS Alarm " men han kanske har bitit sig"! Jag minns inte vad jag svarade för jag blev så ursinnig. Min pappa klarade sig som tur var men han hade blödande magsår. Jag undrar vad är det för okompetenta människor som sitter på dessa jobb!?"
Michael Borgsén i Bromma skriver om hur hans far för några år sedan blev akut sjuk och han ringde 112 och bad om en ambulans:
"När ingen ambulans kommit efter cirka 20 minuter ringde jag igen och fick svaret att den kommer men förseningen berodde på köer i trafiken . Klockan var då cirka 3 på morgonen! Han fördes till St Görans sjukhus där dom inte hade resurser att operera en brusten kroppspulsåder utan meddelade min far och oss anhöriga att han skulle dö inom några timmar. Jag talade emellertid med en läkarkandidat som upplyste mig om att Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset kunde utföra en operation. Jag bad då läkarna att skicka min far dit. Karolinska vägrade att ta emot honom men Södersjukhuset var villiga att rädda liv. Tyvärr kom beslutet för sent och han dog i ambulansen från St Göran till Södersjukhuset. Jag har inte anmält detta för jag vill inte sätta dit någon men hoppas att läkarna har insett sina grova misstag och att det inte upprepas."
En läsare som kallar sig "Storebror" berättar hur han drabbats av MS och en morgon vaknar och kräks okontrollerat.
"Jag såg dubbelt och hade väldigt väldigt svårt att andas och därför även svårt att prata, allt snurrade jag förstod omedelbart att något inte stod rätt till med mig. Det som hände var att jag som tur var hade mobilen precis bredvid mig, så jag ringde ifrån golvet dit jag ramlat till 112 och bad om hjälp. Jag kunde knappt prata det ända jag sa var:
– Jag behöver en ambulans fort!
Till svar fick jag att jag skulle få prata med en sjuksköterska, och det fick jag göra, hon "konstaterade" att det inte var så allvarligt trots att jag inte kunde svara på hennes frågor. Ända jag sa var AMB..LANS! komiskt nog så bröts samtalet precis efter att hon sa "du får ringa tillbaks om det blir värre" ifall det skulle blivit värre så skulle väl jag också avlidit!?
Senare, som tur var jämfört mot Emil Linnells fall, så hade jag mina föräldrar i närheten som kom hem fort. Dem ringde och skrek på 112 att vi verkligen behöver en ambulans, och då blev dem övertalade."
En kvinna, som vill vara anonym, skriver i ett mejl hur hon körde omkull på cykel för några år sedan fick en allvarlig hjärnskakning.
"Jag var medvetslös och blödde kraftigt från huvudet, min mamma ringde SOS Alarm men fick ingen hjälp. Min bror fick lyfta in mig i bilen och mamma körde själv till sjukhuset, när vi kom fram till sjukhuset anmälde hon i receptionen på akuten att hennes dotter var medvetslös och blödde från ett sår i huvudet. Då blev hon tillsagd av sköterskan att sitta ner i väntrummet! Som tur var insisterade hon på att de skulle ta in mig med en gång så att en läkare kunde undersöka mig. Jag var sedan inlagd en vecka för kraftig hjärnskakning.
Hoppas SOS Alarm förbättrar sin service till sjuka efter det här tragiska dödsfallet, verkligen fruktansvärt att en sjukvårdsutbildad person kan bete sig som den sköterskan gjorde, helt utan empati!"
Signaturen "Fredrik" berättar om hur han skadades svårt men hänvisades till att ta en taxi:
"För några år sen fick jag ett glasbord på handleden och pulsådern skars upp. När jag ringde SOS Alarm började operatören ställa en massa konstiga frågor som vilken färg det var på blodet, om det var ljust eller mörkt, och om det rann eller sprutade. När jag sa att det var blodfärgat, vad fan annars, och pulserade iväg typ en och en halv meter när det väl pulserade, sa han att jag skulle ta en taxi in. Klockan var tolv, en fredagskväll."
När Philip Hansson i Stockholm som 14-åring cyklade nedför en backe i Uppsala slutade färden illa.
"Bromsen på cykeln tog inte så jag blev spetsad av ett järnstaket längst ner i backen. Såret var drygt 2 cm djupt och satt strax ovanför aortan.
En förbipasserande sa att jag behövde en ambulans då jag blödde en hel del från såret. SOS svarade att eftersom jag befann mig så nära sjukhuset kunde jag gott ta mig dit på egen hand. Då bad jag den snälla tjejen att ringa min far som cyklade och hämtade mig. Jag fick skjuts av pappa på pakethållaren till Akademiska och läkaren sa att jag hade väldig tur då såret var bara någon centimeter ifrån huvudpulsådern (jag hade förblött den hade blivit träffad)."
Anders Årman berättar om hur en kvinna blivit akut sjuk på det hotell han då jobbade på men nekats ambulans.
"Jobbade på ett hotell i centrala Stockholm som nattporter, kommer ner en dansk kvinna i panik som berättar att hennes mamma svimmar, vaknar till och spyr och svimmar igen osv. Ringer SOS, får förklara situationen och får den vanliga utfrågningen om vad kvinnan hade gjort och inte gjort osv. Men kvinnan, som var pensionär, var ju på semester med familjen och hade inte druckit något. De säger att det låter inte så farligt och att hon bara behöver vila, vilket då dottern ( den danska kvinnan ) blir extremt upprörd och försöker tala med dem i telefon. Hon påpekar att en liknande händelse hade hänt en annan äldre person i släkten och att de då var hjärnblödning. Åter igen får vi svaret att de inte skickas någon ambulans... och där slutar de. Pratade om händelsen senare med en av min fars vänner vars fru jobbar inom sjukvården och hon innan hon får höra slutet av historien påpekar att det låter som en hjärnblödning. För henne lät de som en självklart fall och för SOS så var det inte ens värt att skicka en ambulans."
Jonathan berättar i ett mejl hur han en dag hittade en man som blödde kraftigt liggande på marken. "Jag kan förstå att drog- och alkoholmissbrukare kanske tar upp mer samhällsresurer än svensken i gemen, men jag tycker att prioriteten bör vara att förutsättningslöst rädda liv", skriver han:
"En dag när jag var ute på promenad så stötte jag på en man som fallit illa och blödde ymnigt. Jag stoppade blodflödet något med diverse textilier och kontaktade sedan SOS. SOS frågade ganska omgående om mannen var berusad, och då jag kände kraftig alkoholdoft från mannen så antog jag att så var fallet. Jag märkte att tonfallet på SOS-operatören omedelbart förändrades, men hon lovade att hjälpen skulle komma."
"Efter 15 minuter så hade det fortfarande inte dykt upp någon ambulans, så jag ringde igen. Cirka 15 minuter efter mitt andra samtal så kom det en polisbil som lovade att plåstra om honom och skjuta hem honom, men upp till sjukhuset skulle de inte ta honom. Kan tilläggas att det vid tillfället var ca -20 grader ute.
Några månader tidigare inträffade ett liknande scenario med en man som förtärt bland annat rakvatten och låg halvt medvetslös ute i regnet. Då blev uppringaren bemött av en skrattande SOS operatör."
En man som vill vara anonym berättar hur han försökte hjälpa en kamrat som han misstänkte försökt ta livet av sig. Men kontakten med SOS Alarm visade sig krångligare än han tänkt sig:
"När min kamrat en dag för ett antal år sedan började chatta med mig förstod jag att något inte stod rätt till – efter en del sludriga chattmeddelanden och ett mobilsamtal får jag uppfattningen att kompisen nog försökt ta livet av sig genom piller. Jag ringde SOS och förklarade läget och gav dem de uppgifter jag hade – namn, stad och telefonnummer. Som svar får jag att de inte kan skicka en ambulans utifrån ett telefonnummer. Jag blev enormt paff – telefonnummer kan ju vem som helst kolla adressen för på internet – kan inte SOS göra detsamma? Tydligen inte. Jag fick lägga på och springa in till datorn – själv slå upp numret på Eniro – skriva av adressen och därefter åter ringa upp SOS för att denna gången kunna ge dem fullständig adress. Först då kunde de skicka en ambulans. Turligt nog gick det bra för kompisen – men funderar fortfarande på vad de där minuterna med Eniro skulle kunna lett till i andra fall. SOS borde ju verkligen vara utrustade för ett samhälle där den mesta kontakten inte sker via fysiska gatuadresser utan via virtuella kanaler där den larmande kan behöva hjälp med att positionera den nödställda."
Signaturen Petter skriver följande om två händelser:
"En kompis till mig dog för några veckor sedan i hjärtsvikt. Han jobbade i frihamnen i Stockholm. Det tog 30 min innan ambulansen kom.Han dog efter 25 min... 30 min för en ambulans att komma! Min bror fick ligga i 25 min med bruten fot i pulkabacken på julafton i 15 minus i centrala Stockholm. Ambulanspersonalen sa att han hade tur att det överhuvudtaget kom någon ambulans. De berättade att stockholmarna skulle bara veta hur illa det är ställt med ambulanser i vårat län. Dags att detta kommer fram, och att invånarna i Stockholm säger ifrån. Hur många skall behöva dö? Det räcker inte med att någon i ansvarsposition svarar att de skall tillsätta en utredning. Det är katastrof!"
Nicholas Aujalay, som arbetar som akutläkare i USA sedan 2002 skriver att svensk akutsjukvård är eftersatt. Han berättar också om hur svårt det ibland kan vara att bli trodd:
"1979 var jag 12 år gammal, spelade fotboll och min kompis bröt armen, den var helt sned. vi gick till telefonkiosken och då fanns det en knapp som man kunde trycka på för SOS Alarm, vi ville ha en ambulans då min kompis hade så ont. Vi blev tillsagda av SOS Alarm att inte ringa och skämta om sådana saker och någon hjälp fick vi inte."
Kjell Israelsson i Sundbyberg beskriver hur han fick ringa upprepade gånger för att få en ambulans:
"För 19 år sedan, den 22 januari 1992, blev min far mycket dålig tidigt på morgonen. Jag kallades till bostaden och insåg att det var allvarligt läge. På plats i bostaden fanns en diabetsessköterska som inte visste vad som skulle göras. Jag ringde då SOS Alarm direkt och begärde ambulans. Jag ringde minst fem gånger och sade jag att det var fråga om liv eller död för min far. Ambulansen anlände mycket för sent efter ca 35–40 min. Min far dog i ambulansen av hjärtstillestånd. Kanske hade min far inte kunnat räddas men uppgivenheten var total. Jag uppfattade att mina larm inte togs på fullt allvar av SOS Alarm."
En kvinna som vill vara anonym berättar om hur hon ringt 112 sedan en person avlidit:
"Den gången fann jag mig få sitta i flera timmar med en död person och mitt sällskap i svårt chocktillstånd. Jourläkarbilen kom cirka 4 timmar efter samtalet till 112 och konstaterade dödsfallet, därefter fick vi sitta med liket ytterligare tills likbilen kom. Att EN enda jourläkarbil då skulle hantera hela Stockholms län, som de sa på 112, och att man inte ens kunde skicka någon form av vårdpersonal att ta hand om mitt sällskap i chock... Galenskap! Tänk om personen faktiskt hade kunnat räddats? Hade någon ens kommit i tid?"
Det finns också de som har mejlat in positiva erfarenheter, som Fredrik och Eva:
"Vi ringde efter ambulans när vi trodde att vår nyfödda bebis hade slutat andats. Inget tjafs. Ambulansen var på plats efter två minuter."
Har du själv varit i kontakt med SOS Alarm och fått vänta på ambulans trots att du varit mycket sjuk? Skriv och berätta om din egen upplevelse.