Hon började med att droppa diskmedel i ögonen. Svedan fick henne för en stund att glömma den supande pappan och den fanatiskt religiösa mamman. Hon var ungefär sju år, tror hon.
- Diskmedlet gjorde det möjligt för mig att komma tillbaka till verkligheten.
Som äldst i syskonskaran på tre tog hon tidigt ansvar. Den världsfrånvända mamman tog ingen större notis om barnen. På tilltal svarade hon helst med en mening eller två från den heliga skriften.
- Hon var motståndare till allting som det inte fanns bibelcitat på. Misshandlad blev jag inte, men det var fattigt. Mamma hade jobb på flera håll, pappa jobbade inte.
Storasyster medlade mellan föräldrarna så gott hon förmådde. Tog hand om de yngre syskonen, gick i skolan. Diskmedlet fick henne att känna sig levande och delaktig i livet, beskriver hon.
- Jag kände att jag gav mig själv ett värde. Men det var hemligt.
Ingen undrade heller över de röda ögonen, som ju hur som helst kunde förklaras bort med allergi. I tioårsåldern krävdes ett avancemang, kände flickan. Diskmedlet hade inte längre samma effekt. Hon började hoppa från höjder.
- Jag hoppade från utedasset, från träd, från berg. Allt jag kunde komma åt. Jag ville inte dö, det var inte det.
Det hade hon nog annars kunnat lyckas med. Vid 16 skilda tillfällen bröt Märta benen. Men det var egentligen misslyckanden - avsikten var ju bara att det skulle göra ont och ge ångestlindring för stunden. Varje gång någon annan såg och var tvungen att köra henne till sjukhuset var det en plump i protokollet.
- Men ingen förstod vad jag höll på med. Jag utreddes för benskörhet, men det hade jag inte.
Hur hanterade du den fysiska smärtan?
- Jag lärde mig stänga av. Jag gick hem en gång med flera brutna ben i foten. Det där är praktiskt än i dag, när jag ska gå till tandläkaren. Men hur jag gör det vet jag inte.
Vid 16 flyttade hon hemifrån. Det blev också avstamp för ett nytt skademönster. Hon började skära sig, bränna sig med cigaretter och strykjärn. Armarna ser ut därefter, med de vita ärren i täta led.
Märta närmar sig de 50 och har inte skadat sig avsiktligt på över tjugo år. Hon undrar med nästan barnslig förtjusning: ska hon nu bli en sådan som badar om sommaren? Som obekymrat kavlar upp ärmarna när solen gassar, eller rent av går i linne? I dag är detta henne helt främmande. Sedan januari behandlas hon enligt shamámetoden, pigmentbehandlar sina ärr så att de inte ska synas så mycket.
- Armarna är inte jag. Ingen ska behöva ha det så. Om det har blivit misstag, om någon sett - då har jag sagt att jag blivit misshandlat. "Oj", säger folk då och vågar inte fråga mer.
Stick i stäv med hur det enligt psykologerna brukar gå till, lyckades hon på egen hand lämna självskadandet bakom sig. Märta blev till slut så sjuk att hon fick hög feber. Hon blev rädd för att dö, och bestämde sig för att lägga av. Då var hon 23 tror hon.
Hon har valt att leva utan partner, men har barn. Inte ens de har fått se hennes ärriga armar. Hon tycker det är sorgligt att inte ha varit mer öppen mot dem.
- De har nog sett nån gång, men inte frågat. Jag önskar att jag aldrig gått in på det här tysta spåret. Det var ju så det var hemma.
Pappa är död sedan många år. Han var ändå snäll, tycker dottern. Men visst gjorde drickandet honom egoistisk. Mitt i natten väcktes hon gång efter annan av att han spelade Beethoven och läste upp dikter han skrivit. Och som äldsta dottern skulle bedöma.
- Jag ville ju att han skulle vara glad, så jag sa alltid att de var bra. Jag var, och är fortfarande, en foglig individ.
Hur mår du i dag?
Hon skrattar till lite, tystnar i omställningen från dåtid till nu.
- Det var en svår fråga. Jag tycker jag ser en ljusning. Men det följer med mig hela tiden.
Hon tror att någon, kanske en lärare, skulle ha upptäckt hennes problem om det vore i dag. Tidigt sjuttiotal var det annorlunda, säger hon. Det kan hon känna sorg över. På frågan om det finns något positivt med den tuffa bakgrunden kommer svaret ändå förvånansvärt snabbt.
- Jag kan känna att jag får till det. Att jag kan klara mig på egen hand.