Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Jakten på sanningen om Hammarskjöld

Allt fler bevis ­talar för att den ­påstådda flyg­olyckan med Dag Hammarskjöld 1961 i själva verket var ett ­attentat. Efter femtio års tystnad vill FN:s general­­sekreterare Ban Ki-Moon återuppta ­utredningen om företrädarens död. DN följde jakten på sanningen, där en brittisk lord, en svensk före detta ärkebiskop och en världs­berömd ­författare har nyckelroller. Spåren leder till amerikanska NSA:s arkiv.

Filmen rullar igång. Vi förflyttas till staden Ndola i Zambia i december 2011, till ett fårat träbord vid ett vattendrag inte långt från platsen där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld miste livet natten till den 18 september 1961.

På ena sidan sitter ”his grace” från Sverige, förre ärkebiskopen K G Hammar. På den andra åldrade zambiske kolarbetaren Johnny Ngongo, som den ödesdigra septembernatten vakade vid milorna i bushen alldeles i närheten.

Mellan dem en mikrofon.

– Det är Guds vilja att jag har fått leva så länge att den tidpunkt nu kommit då jag kan vittna ­sanningsenligt om flygkraschen, säger Johnny Ngongo och blir tolkad från stamspråket bemba till engelska.

– Sent på kvällen såg jag ett plan komma. När det gick ned för landning välte det över på ena sidan och då brann det redan. Vi var inte långt bort. Det kraschade sen mot ett träd. Det exploderade och vi flydde bort.

K G Hammar bär vinröd biskopskjorta och träkors på magen, Johnny Ngongo har solglasögon och ser ut att hålla en hoprullad karta i handen. Vinden river i mikrofonen. Johnny Ngongo beskriver hur de tog sig till vraket i gryningen och fann kropparna.

– Såg du om Dag Hammarskjöld var död eller medvetslös? frågar K G Hammar på engels­ka.

Ankor vaggar i cirklar runt det udda sällskapet.

– Jag är övertygad om att han var död. Vi gick så nära Dag Hammar­skjöld som möjligt. Han låg mot ett träd, men där fanns inga livstecken.

– Och det brann fortfarande?

– Ja, det brann fortfarande.

Hans Kristian Simensen slår igen sin dator.

– Ja du, K G, det var väl bra att du hade med dig en egen fotograf till Zambia!

Vi sitter i ett avskalat kontorsrum som tillhör domkyrkoförsamlingen i Lund. På bordet ligger några fotografier från Zambiaresan 2011, den som skulle förändra så mycket, inte bara för en före detta svensk ärkebiskop och hans ”fotograf”, norrmannen Hans Kristian Simensen, mångårig privatutredare i fallet Dag Hammarskjöld.

De var ingalunda först med att intervjua dessa nya ögonvittnen. De fann egentligen inga egna, nya fakta om den ödesdigra flygkrasch, som gäckat världen i över femtio år. Men något inträffade ändå den dagen i Ndola – kalla det en injektion, en oväntad beslutsamhet – som på ett avgörande sätt påverkade händelseutvecklingen.

Resultatet är historiskt. Efter över femtio års tystnad står FN:s generalförsamling nu inför det oerhörda att återuppta utredningen kring Dag Hammarskjölds död.

Var den gåtfulla flygkraschen en olycka, ett misstag av piloten, eller var den i själva verket ett attentat?

K G Hammar lyfter ett av fotografierna på bordet. Det är taget hemma hos ett annat ögonvittne, Mama Kankasa i Lusaka. De står mitt emot varandra och ber tillsammans. Hennes man, Timothy ­Kankasa, var en av få svarta som vittnade redan då, 1961, som vågade ta risken att utmana de vita i sextiotalets rhodesiska kolonialregim.

Kankasa var säker på att han sett två plan i luften, men vittnesmål från den svarta lokalbefolkningen ignorerades i utredningarna.

– Jag är ingen detektiv, men har man mött de här blickarna, mött deras längtan efter sanningen, då känner man ett särskilt ansvar att ta det vidare. I Zambia är det närmast nationell kunskap att Dag Hammarskjöld blev mördad. Där är de förvånade över att världen inte velat veta och allra mest förundrade över att Sverige inte velat det, säger K G Hammar.

Då, 1961–1962, genomfördes tre utredningar – först två av den brittiska kolonialmakten i Rhodesia, därefter en av FN. Ingen kom till någon entydig slutsats. Rhodesierna lyfte fram pilotfel som den mest sannolika orsaken till kraschen, FN höll orsaken öppen och bordlade frågan.

Men i sin resolution 1962 begärde generalförsamlingen att generalsekreteraren skulle återkomma så snart nya, substantiella bevis dök upp.

Det dröjde ända till februari 2014 innan Ban Ki-Moon gjorde just detta.

För att nå dithän krävdes mer än en spännande Zambiaresa. Det krävdes en sanningssökande historiker född i Rhodesia, en engelsk lord och en svensk världsberömd deckarförfattare. Det krävdes envisa efterforskningar av en brokig samling privatutredare.

Det krävdes, förstås, en myt­omspunnen huvudperson och en olöst gåta.

Sent på eftermiddagen den 17 september 1961 tog FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld plats längst bak i DC6:an Albertina, som skulle föra honom och hans medarbetare från Léopoldville (Kinshasa) i Kongo till Ndola i norra Rhodesia.

Han var nervös. Ena foten vippade oavbrutet upp och ned, noterade stolsgrannen Sture Linnér, som var FN:s högste chef i Kongo.

Till sist kom det:

– Vi kanske gör dumt i att båda resa iväg från Léopoldville, sa Hammarskjöld.

Linnér spände av säkerhets­bältet och flygplanstrappan rullades fram igen. Han klev av.

Nervositeten var befogad. Kongokrisen, som var FN:s och Dag Hammarskjölds svåraste prövning hittills, hade de senaste dagarna urartat till regelrätt krig med FN-soldater i stridslinjen. DC 6:an de satt i, med FN-emblemet målat på stjärtfenan, hade samma morgon beskjutits från marken och fått kulhål i motorn.

Stormaktspolitiken i området var en enda röra av starka intressen och hätska utfall. De flesta riktades mot Dag Hammarskjöld personligen – för FN:s agerande i Kongo efter landets frigörelse från Belgien sommaren 1960.

Kongokrisen hade börjat efter bara några veckor. Landets rikaste provins, gruvornas och mineralfyndens Katanga i sydöst, hade brutit sig ur med stöd av belgisk militär och förklarat sig självständig. Kongos centralregering begärde då stöd av FN för att tvinga iväg belgarna och återföra Katanga till faders­huset.

I september 1961 befann sig 17 000 FN-soldater i Kongo, men hittills hade operationen bara kantats av bakslag och växande protester från kolonialmakterna.

Dit hörde Belgien, som efter självständigheten ville säkra sina ekonomiska intressen i Katangas koppar- och uranfyndigheter. Dit hörde Storbritannien, som stöttade vita intressen i Katanga i kampen för egna kolonin i grannlandet Rhodesia. Och dit hörde de stora belgiskbrittiska gruvbolagen. Lego­soldater med oklara uppdrags­givare strömmade till området för att ersätta borttvingade belgiska soldater. Stämningen var hotfull.

När Albertina lyfte från Léopoldville den 17 september hade Hammarskjöld fått svart på vitt att även USA vänt sig mot honom. Skälet var den plötsliga FN-offensiven i Katanga några dagar tidigare, Operation Morthor. I ett desperat försök att nå en lösning hade FN-trupperna försökt inta Katanga militärt och arrestera regeringen.

President John F Kennedy var ”extremt upprörd” över FN:s våldsaktion och misstänkte en kommunistkonspiration, hette det i ett topphemligt larmtelegram till Hammarskjöld från FN-sekretariatet i New York. Nu var generalsekreteraren på väg till akuta förhandlingar om vapenstillestånd med Katangaledaren Moïse Tshombe. Mötet skulle hållas på ”neutral mark”, i den rhodesiska gränsstaden Ndola.

Neutral mark var en sanning med modifikation. Roy Walensky, den vita rhodesiska premiärministern, hade dagarna innan liknat FN-truppernas agerande vid nazisternas under andra världskriget. Och på nyrenoverade flygplatsen i Ndola väntade Storbritanniens högste representant i Rhodesia, lord Cuthbert Alport, som nyss hade gett klartecken för truppförflyttningar till Ndola. Bägge föraktade Hammarskjöld.

Sådant kan ha spelat in. Eller inte.

Vädret var klart, hett och vindstilla och Albertina ett toppmodernt direktionsplan, som FN chartrat från svenska flygbolaget Transair. Den svenska besättningen var ung, men erfaren. 35-årige piloten Per-Erik Hallonquist hade 8.000 flygtimmar i ryggen.

De var sexton ombord. Några spelade kort under den långa flygningen. Dag Hammarskjöld knåpade med en översättning från tyska för Bonniers, filosofen Martin Bubers ”Ich und Du”. Strax efter midnatt anropar Albertina kontrolltornet i Ndola:

– Vi ser era ljus över Ndola, vi går in för landning, bekräfta …

Bekräftelsen kom, men Albertina landade aldrig på flygplatsen.

Storbritanniens lord Alport lugnade möteskommittén. Hammarskjöld hade i sista stund beslutat att flyga till en annan stad, hävdade han och efter några timmar stängde flygplatsen. Ljusen släcktes och alla gick hem. Inget nödlarm. Inget räddningspådrag.

Två poliser, som sett ett starkt ljussken, försökte väcka flygplatschefen vid halv fyra. Inget kan göras förrän det blir ljust, blev svaret. Först klockan tio nästa dag inleddes sökandet och inte förrän tre på eftermiddagen påträffades vraket och kropparna, femton kilometer från flygplatsen. Då gick Hammarskjölds armbandsur fortfarande. Den ende överlevande, en svårt bränd säkerhetsvakt, sa till sjukhuspersonalen innan han dog att Hammarskjöld ropat ”go back!” och att det var en explosion.

Två dagar senare talade förra presidenten Harry S Truman med några amerikanska journalister.

– Dag Hammarskjöld var på väg att få något gjort när de dödade honom. Notera att jag sa ”när de dödade honom”.

Reportrarna pressade honom på en förklaring.

– Det är allt jag har att säga för ögonblicket. Dra era egna slutsatser.

Men den vedertagna slutsatsen året därpå blev en annan: Även om en attack inte kunde uteslutas var det mest sannolika att piloten felbedömt höjden. Den bedömningen ställde sig även svenska regeringen bakom.

Under åren som gått har nya uppgifter dykt upp titt som tätt, erövrat sina krigsrubriker och tonat bort. Inget har tagits på allvar, inte ­förrän nu.

Historikern Susan Williams befinner sig mitt i kaoset kring Ban Ki-Moons utspel när jag når henne på telefon på Londonuniversitetet. Hon har forskat länge i brittisk kolonialhistoria, men aldrig tidigare upplevt sådan uppståndelse som efter boken ”Who killed Hammarskjöld?” (Hurst, 2011).

– Från början tänkte jag inte alls skriva om Hammarskjöld, bekänner Susan Williams.

Hon berätttar att boken hon egentligen hade börjat på bar arbetstiteln ”Det vita kriget om Afrika”. Susan Williams växte upp i norra Rhodesia (nu Zambia) under kolonialtiden. Hon tänkte skriva en bok om hur den vita nationalismen i södra Afrika spred sig norrut samtidigt som den svarta frigörelsen rörde sig ned över kontinenten. Starka krafter ville sätta stopp för avkoloniseringen någonstans i höjd med Kongo. Enligt Williams var många vita fullkomligt övertygade om att de skulle vinna.

– I arkiven stötte jag hela tiden på referenser till Dag Hammarskjölds död, påståenden om att han blivit mördad. Löjligt, tänkte jag, vilka konspirationsteorier, helt ofattbart! Men så började jag hitta dokument som övertygade även mig…

Ett sådant omskakande ögonblick inträffade i ett bibliotek på Oxforduniversitetet. Susan Williams hade fått arkivarierna att häva sekretessen på vissa centrala ­akter i det privata arkivet efter Roy ­Welensky, den sista vita rhodesiska premiärministern. Hon fick en chock. Där låg inte bara stora delar av haveritutredningen med bilagor. I en av arkivboxarna hittade hon sex foton av Dag Hammarskjölds döda kropp, tre tagna på en bår vid olycksplatsen, tre på bårhuset.

– Där fanns foton av andra offer också, alla svårt brända. Dag Hammarskjöld, däremot, var helt utan brännskador. Kontrasten blev enorm. Fotografierna sa mycket mer än obduktionsrapporten, som knappt behandlar Hammarskjöld alls, berättar Susan Williams.

– Att bilderna fanns i Welenskys privata arkiv avslöjar att han visste mer än han ville säga offentligt.

Fler fynd följde. Susan Williams spårade gamla och nya vittnen och hittade fram till arkiv ingen annan tänkt på. Mot slutet fick hon kontakt med privatutredaren Hans Kristian Simensen, vars far varit norsk FN-soldat i Kongo 1961. Han gav henne tillgång till arkivet efter FN:s underättelseman i Kongo, norrmannen Björn Egge. Williams läste bland annat att Egge blivit hotad på ett diplomatparty i Katanga strax före kraschen. En legosoldat hade stuckit något hårt i ryggen på honom och väst: ”Du förråder den vita mannens sista bastion i Centralafrika. Endera dagen får du en kniv i ryggen.”

För Susan Williams kom boken om Hammarskjöld att handla lika mycket om ”Det vita kriget om Afrika”, som den hon ursprungligen tänkt skriva. Hon suddade ut alla tveksamheter i titeln.

”Who killed Hammarskjöld?” är det enskilt viktigaste underlaget i den nya FN-utredningen. Den är fortfarande inte översatt till svenska.

Sveriges förra ärkebiskop K G Hammar har aldrig intresserat sig nämnvärt för Dag Hammarskjölds död. För honom är Hammarskjöld i första hand en religiös själsfrände. K G Hammar beskriver hur generalsekretarens mystiska kristendoms­tolkning i boken ”Vägmärken” blev hans räddning under en andlig kris.

Men på Bokmässan 2011 blev han uppsökt av en envis norrman, bosatt i Göteborg. Hans Kristian Simensen pratade om en ny bok, som Hammar absolut måste läsa. Det gjorde han och sökte sen upp denne Simensen igen, en omskolad flyglogistiker som bland mycket annat bygger upp Dag Hammarskjöldarkivet vid biblioteket i Alexandria.

Av en slump var K G Hammar inbjuden till Zambia två månader senare. Han skulle hålla föredrag om boken ”Vägmärken”, som en del av femtioårsminnet av generalsekreterarens död.

– Då hänger jag med till Ndola som din fotograf, sa Hans Kristian Simensen och så blev det.

Under resan blev de intervjuade av zambisk tv.

– Det måste göras en ny utredning, sa ”his grace” K G Hammar, både till tv-reportrarna i Ndola och, när de kom hem, till generalsekreterarens närmaste släkting, brorsonen Knut Hammarskjöld. Han skrev också en debattartikel på temat.

Knut Hammarskjöld blev glad över stödet. Han hade identifierat sin farbror på bårhuset i Ndola 1961. Sedan dess hade han aldrig tvivlat på att Dag Hammarskjöld blev dödad. Susan Williams forskning hade gett honom ny energi.

– Jag tror nu att jag vet vem som gjorde det och vem som gav uppdraget. Jag berättar mer när vi ses nästa gång, sa 89-åriga Knut Hammarskjöld till K G Hammar.

Men strax därpå avled Dag Hammarskjölds brorson.

I England väckte Susan Williams bok både fasa (”du förråder brittisk civilisation”) och förtjusning. Lord Lea of Crondall som sitter för Labour i överhuset, tillhörde entusiasterna och tog kontakt. ”Vi måste få till en utredning”, sa han till Williams. Våren 2012 möttes de i brittiska överhusets sengotiska lobby – K G Hammar, lord Lea of Crondall och Susan Williams. Då var förra generalsekretaren i brittiska samväldet, Emeka Anyaoko, också med på vagnen.

Målet var att få FN att agera, men de insåg att de själva var för mycket av parter i målet för att lyckas. De behövde oberoende ­juridiska experter. De behövde pengar.

Fyra världsledande pensionerade jurister kontaktades. Alla tackade ja till att ägna ett år åt att seriöst värdera de nya bevisen i en internationell kommission. Men vem skulle betala? Även om juristerna jobbade gratis skulle kostnaderna dra i väg. Tänkbara fonder ryggade för projektets storpolitiska laddning. Ett tag såg allt ut att gå i stöpet.

Då fick K G Hammar en idé. Han hade en rik bekant med hjärtat i Afrika. På ett torgmöte i Stockholm trängde han in deckarförfattaren Henning Mankell i ett hörn. Mankell behövde ingen betänketid och två dagar senare var grundfinansieringen löst. Nyheten om att en juristkommission skulle granska Hammarskjölds död kunde presenteras för världen.

Arkitekterna bakom visste att Carl Bildt hade hållit högtidstal i Ndola i september 2011, på femtioårsdagen av Dag Hammarskjölds död. Nu hoppades de på offentligt stöd. Men från utrikesdepartementet hördes ingenting. Bara en lätt hånfull bloggpost. ”Flera av de uppgifter som just nu är aktuella har förekommit tidigare…”, skrev en UD-tjänsteman. Han upplyste om hur lätt det är att rykten förvandlas till ”sanningar” och hänvisade till UD:s granskning 1993, som visat att flygkraschen orsakades av ett pilotmisstag.

På en punkt hade UD-bloggaren rätt. Förbluffande många av de nya frågetecknen var kända redan på sextiotalet, ja, redan veckorna ­efter kraschen. Sverige hade snabbt skickat ned tre experter från ­Luftfartsstyrelsen som observatörer i den rhodesiska haveriutredningen. Legendariska säkerhetspolisen Otto Danielsson följde också med.

Det riktigt osar i de utsändas kritiska rapporter hem. Allt var inte fel, men mycket. Chockade berättade de att rhodesierna låtit chefen för rhodesiska luftfartsstyrelsen, Maurice Barber, leda haverikommissionen. Uppenbart jäviga Barber hade varit fullt informerad under olycksnatten och bar personligen ansvaret för att sökandet inte inleddes förrän efter tio timmar. Svenskarna avslöjade att Barber ­redan första dagen slagit fast att olyckan orsakats av pilotfel och att han motarbetat försök att pröva ­andra orsaker. ”Om detta var en personlig åsikt eller om den dikterades av ­politiska hänsyn undandrager sig den svenska gruppens bedömande”, skrev Luftfartsstyrelsen.

Otto Danielssons invändningar var många: Man prövade aldrig vittnesuppgifterna om två plan eller två ljussken i luften, man förhörde inte samtliga afrikanska kolare som blivit ögonvittnen och de få man hörde tog man inte på allvar. Vrakdelarna undersöktes aldrig systematiskt efter kulhål eller kulrester och roderlinorna granskades inte heller ordentligt. ”Som förhållandet nu är, kan man ej bortse från den misstanken att SE-BDY (Albertina) kan ha utsatts för beskjutning eller bombfällning”, skrev Danielsson i sin rapport. Han skulle ­fortsätta att bråka med UD om ­saken.

Svenske konsuln i Léopoldville, Bengt Rösiö, har senare beskrivit stämningen i Ndola dagen efter olyckan som ”glättig, ty det höll ju gudskelov på att gå åt helvete för FN”. Och Sture Linnér, som klev av planet i sista stund, har berättat att belgiska familjer i Léopoldville bjöd in till fester för att fira Hammarskjölds död.

Men av misstänksamheten och den allvarliga kritiken fanns inte mycket kvar när den svenska regeringens arbetsgrupp kom med sitt utlåtande året därpå. Det hette att utredningsarbetet i Rhodesia känne­tecknats av ”objektivitet, strävan efter fullständighet och noggrannhet”.

Man kunde kritisera den sena räddningsinsatsen, men Sverige hade ingen invändning mot slut­satsen att det mesta talade för pilot­fel.

Transairs tekniska chef, Bo Virving, var en av dem som knatade runt bland de brända vrakdelarna i Ndola dagarna efter olyckan. Han tog bilder, samlade metallbitar och plockade upp några av de solkiga spelkort, som låg strödda över ­haveriplatsen. Han var frustrerad. Detta var inte ett misstag av Trans­airpiloten.

Virving hade hittat en bit av planets noskon och ramen till ett cockpitfönster, bägge med misstänkta hål i. Kunde man utesluta kulhål eller granatsplitter? Alltför många hade vittnat om två flygplan. Den misstanken kunde inte viftas bort så lättvindigt som i de officiella utredningarna.

Våren 1962 försökte han gå vidare och skaffa bevis. Han skrev till en svensk fackföreningsman i Ndola och bad om hjälp med en ”undersökning vars natur jag inte vill avslöja förrän jag fått klart för mig om Du skulle vara villig att bidraga”. Men när svenska konsuln i Rhodesia fick nys om planen slog han larm till UD. En sådan privat utredning vore ”synnerligen olämplig”. Bo Virving ombads inte rota mer i saken.

I stället samlade han allt material på hög. Det hamnade till sist i en stor vit kartong märkt Lyxkronans Snabbmakaroner, som hans son, ingenjören Björn Virving, fick ärva. Han har den i garderoben i Västerhaninge där han bor och när DN kommer på besök bär han ut den på bordet.

Björn Virving har forskat vidare i flera år med pappans material som grund. Nu har han så mycket att makaronikartongen inte räcker till. Han tror precis som pappa Bo att Albertina träffades av något slags bomb från ett annat plan och har på eget förlag givit ut boken ”Termitstacken” om sin teori kring kraschen.

Snart är hela matbordet fyllt av historisk dokumentation. Jag tänker på Susan Williams, som fick gåshud när hon hittade till Virvings arkiv. Där ligger de smutsiga spelkorten från haveriplatsen. Där finns haverikommissionens originalrapport, med alla de första vittnesförhören. Björn Virving vecklar ut en karta över nedslagsplatsen. Vrakdelar protokollförda i rutsystem, kropparnas placering utmärkta med nummer.

Vad tror du det var för undersökning din pappa ville göra?

– Han ville tillbaka. Han ville ge sig ut i bushen och se om det fanns fler färgade ögonvittnen, säger Björn Virving.

Femtio år är ingen oöverskådlig tid. Många av kolarna var unga då och lever än i dag. Det insåg Sida-tjänste­mannen Göran Björkdahl hösten 2007, när han besökte kraschplatsen i Zambia och blev presenterad för en äldre man som sett vad som hände. ”Det måste finnas många fler”, tänkte han.

Han inledde ett samarbete med guiden vid minnesmärket, Jacob Phiri. Sedan dess har de aktivt sökt efter vittnen som inte vågade uttala sig 1961, rest från by till by, ibland på cykel.

– Hösten 1961 var en tid av extrem spänning och repression mot svarta i Ndola. Det var inte läge att träda fram frivilligt, särskilt inte som de flesta trodde att det var den vita ­kolonialregimen som låg bakom Hammarskjölds död. Den stöttade ju utbrytarregimen i Katanga, berättar Göran Björkdahl.

Ett tiotal nya ögonvittnen som befunnit sig nära olycksplatsen har de identifierat och intervjuat, däribland Johnny Ngongo, som K G Hammar senare fick träffa. De zambiska vittnena var överraskande samstämmiga. Åtta av elva som sett planet på nära håll vittnade om två plan i luften och om endera en explosion eller ett starkt ljussken i luften. Fyra vittnen som befann sig nära kraschplatsen uppgav samtliga att uniformerade soldater och poliser spärrade av området tidigt morgonen därpå.

Officiellt återfanns inte vraket förrän klockan tre på eftermiddagen

Göran Björkdahl kom nyligen hem till Stockholm efter fem år för Sida i Burkina Faso. Dag Hammarskjölds död har växt till ett helt uppslukande fritidsintresse. Så gott som samtliga Hammarskjöld-anknutna arkiv har han plöjt – i Zambia, Kongo, Belgien, England, USA, Frankrike … Han mejlar över några fynd ur Paul-Henri Spaaks privata arkiv, Natos generalsekreterare fram till våren 1961 och därefter Belgiens utrikesminister.

Där framgår att Nato bildade en hemlig kommitté om Afrika våren 1961, med Kongo som första ärende. Belgien sökte stöd av sina allierade för att stoppa Hammarskjölds ”brott mot FN-stadgan”. Kommitténs existens ”måste hållas strikt konfidentiell”, läser jag i ett mötesprotokoll.

Göran Björkdahls nästa mejl kommer från Ndola i Zambia. I april är han tillbaka igen, för nya vittnesintervjuer.

– En del av kolarna är fortfarande rädda, berättar han.

Juristkommissionen höll tiden. Måndagen den 9 september 2013 presenterade den sin slutrapport vid en presskonferens i Freds­palatset i Haag. Skaran pensionerade höga internationella jurister imponerade: sydafrikanen Richard Goldstone, holländskan Wilhelmina Thomassen, svensken Hans Corell och brittiska ordföranden, sir Stephen Sedley.

– Först var jag tveksam till att delta. Det har ju förekommit så många ovärdiga spekulationer genom åren, säger Hans Corell.

– Men det här var ansedda och seriösa personer. Vilken svensk skulle göra detta om inte den som varit rättschef i FN i tio år och dessutom marskalk i frack och studentmössa vid Hammarskjölds begravning i Uppsala domkyrka?

Juristerna gjorde klart från början att de inte genomfört någon ny utredning, att de inte uttalar sig vare sig för eller emot olycks­teorin. Uppdraget var begränsat till att pröva om de nya bevisen räckte för att rekommendera FN att återuppta sin utredning av Dag Hammarskjölds död.

Ja, var deras noga avvägda svar. Nyheten väckte stor internationell uppmärksamhet. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon svarade med ett pressmeddelande samma dag.

– Och vad gör Sveriges regering?

Hans Corell ställer själv frågan. Sen blir han tyst. Ansiktsdragen spänns och man anar en krävande diplomatisk självbehärskning.

– Är inte tystnaden svar nog? Var är statsmannaskapet? Om inte ­Sverige blir en drivande kraft i generalförsamlingen nu så kommer det att se väldigt märkligt ut.

De nya ögonvittnena fick stort utrymme i rapporten. Två av juristerna hade själva rest till Zambia och förhört dem. Kommissionens slutsats var att vittnesmålen ger ”tillräckliga primärbevis” för att planet brann när det kraschade, vilket skulle kunna stärka hypotesen om att planet tvingades ned.

Men det var uppgifterna om nedtecknad radiotrafik under olycks­natten som avgjorde rekommendationen till FN. Hösten 1961 hade amerikanska National Security Agency (NSA) en avlyssningscentral på Cypern för Asien och Afrika. ­Juristkommissionen vände sig till NSA och begärde ut inspelningar eller transkriberingar av radio­trafik under olycksnatten. Begäran preciserades till allt som berör ett flygplan som sköt mot ett annat ­eller ett flygplan som kring midnatt närmade sig Ndola.

NSA har meddelat att myndigheten har två egna dokument, som svarar mot beskrivningen, tyvärr hemligstämplade. Orimligt efter alla dessa år, resonerade kommissionen och uppmanade FN att driva saken.

I februari släpptes ett telegram från USA:s Kongoambassadör avsänt morgonen efter kraschen. Det gav onekligen mersmak. Ambassadören förmedlar där namnet på en belgisk legosoldat han misstänkte hade skjutit ned Hammarskjölds plan.

När telegrammet skickades var den officiella storyn fortfarande att generalsekreteraren sannolikt bara bytt resmål.

Hösten 1961 arbetade marinofficeren Charles Southall med radio­avlyssning åt NSA på Cypern. Han är mannen bakom det heta tipset om NSA och radiokommunikationen. Fast hans vittnesmål är heller ingen nyhet. Det dök upp på utrikesdepartementet första gången 1967, men avfärdades som ren fantasi. ”Vad skulle den amerikanska regeringen ha haft för reellt intresse av att hålla tyst med det påstådda, uppsnappade radiomeddelandet?”, resonerade UD.

Jag spårar Charles Southall till staden Portland i USA. Han fyller snart åttio år, men kommer just från en affärsresa till Jordanien. Över skype berättar han återigen sin historia – för vilken gång i ordningen? – om hur han på kvällen den 17 september 1961 blev hastigt inkallad av kommunikationschefen för att något ”intressant” var på gång och hur en sju minuter gammal radioupptagning spelades upp strax efter midnatt. En pilot identifierad som belgisk legosoldat hördes rapportera om ett transportplan som kom in lågt, och ja, ”det är planet”.

– Sen hördes skott och så skrek piloten ”Jag har träffat det, det slår ut lågor, det går ned, det kraschar!”, berättar Charles Southall.

– Jag har funderat mycket över hur kommunikationschefen kunde veta att något skulle hända och jag förstår fortfarande inte varför han ville att jag skulle höra det.

I början av 1990-talet påstod en fransk diplomat att en belgisk ­legosoldat erkänt nedskjutningen för honom, en världsnyhet som fick det svenska utrikesdepartementet att tillsätta en utredning. E­­nsam­utredaren Bengt Rösiö grävde fram Southalls vittnesuppgift från 1967 och amerikanska State Department ombads leta rätt på honom.

– Då fick jag ett brev från State Department om att Sveriges regering var intresserad av uppgifter kring Hammarskjölds krasch. Jag svarade direkt, att jag har väntat på detta i trettio år, berättar Charles Southall.

Han erbjöd sig att leta rätt på radio­upptagningen han lyssnat på. En utskrift borde åtminstone finnas i arkiven. Men State Department ­avbröt kontakten och Bengt Rösiö fick veta att Southall inte gått att spåra. State Department skickade i stället ett utdrag ur en Hammarskjöld­biografi, där haveriet beskrevs som en olycka.

Året därpå hittade Expressen marinofficeren och utredare Rösiö fick sina samtal. Southalls teori var att piloten kommunicerat med CIA. Det hade Rösiö svårt att tro på, eftersom ”den gängse uppfattningen är att USA stödde Hammarskjöld”. Southall avfärdades till slut som mytoman och den officiella svenska linjen låg fast: flygkraschen där Hammarskjöld dog orsakades av ett pilotmisstag.

Det mänskliga minnet är förrädiskt, men juristkommissionen konstaterar att ”även om Southalls minnesbild är fel” så räcker ­ögonvittnena för att motivera behovet av att offentliggöra det som avlyssnades och spelades in i den radiotrafik som amerikanska eller andra säkerhetstjänster ”otvivel­aktigt upprätthöll” under olycks­natten.

Det börjar bli spännande. Ban Ki-Moons utspel är förstås av pyramidal historisk betydelse för en svensk regering. Vad är den officiella svenska linjen i dag? Men i regeringskansliet råder tystnad. Kan det verkligen stämma att Carl Bildt inte har något att säga?

Jag gör ett försök, jag gör två, jag gör tre. Jag föreslår möte, telefon, mejl eller tweet. Fem veckor passerar. Först är det tidsbrist. Sedan är Bildt, enligt pressekreteraren ”inte bäst person att kommentera”.

Så bra att han ändå hinner twittra om vädret.

Från statsministerns kansli är meddelandet kort: ”Vi kommer tyvärr inte ha möjlighet att delta i någon intervju just nu och avböjer att delta.”

Det är brinnande Ukrainakris och FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson har fullt upp även han. Jag mailar sekreteraren och får tjugo minuter på telefon tre dagar senare, trots att Eliasson då, i Ban Ki-Moons frånvaro, har högsta ansvaret i New York.

Jan Eliasson betonar att FN:s rättsavdelning har granskat juristkommissionens rapport i två månader, noga prövat och avvägt de nya bevisen. Ban Ki-Moons utspel var ingen självklarhet.

Hela denna tragiska händelse har omgärdats av spekulationer genom åren, men hittills har det inte kommit fram tillräckligt stark information för att ta det vidare. Vi bedömde att det här var så pass viktiga uppgifter att de bör granskas ytterligare. Nu är det upp till medlemsländerna.

Själv har han ingen teori, men tror att sanningssökandet gynnas av att över femtio år förflutit. Ban Ki-Moon har nu med skärpa uppmanat FN:s medlemsländer att häva hemligstämplarna på all dokumentation som kan kasta ljus över händelsen.

Än har Eliasson inte registrerat någon reaktion från svenska regeringen på det historiska utspelet.

– Dag Hammarskjöld är en legend i FN, en förebild och förgrunds­gestalt. Jag utgår från att svenska regeringen och svenska folket känner ett särskilt intresse för att utröna vad som kan ha hänt i samband med hans död.

Sveriges FN-ambassadör i New York, Mårten Grunditz, är den som nu ska driva frågan och föra Sveriges talan. Men inte heller han vill uttala sig i DN om Sveriges hållning. Kansliet skickar mig till UD:s pressenhet i Stockholm i stället.

Till sist kommer det, det skriftliga svaret från Carl Bildt via pressekreteraren. Jag har frågat om den svenska officiella linjen från utredningen 1993 står fast, att Hammarskjöld dog i en olycka.

”Precis som tidigare så välkomnar Sverige vad som kan göras för att bringa ytterligare klarhet kring flygplanskraschen”, läser jag i ­utrikesministerns uttalande.

”Men i första hand betraktar vi detta som en fråga för FN.”

”Föremål funna i DH:s portfölj efter kraschen i Ndola”, står det på engelska på en av arkivboxarna i Kungliga Bibliotekets Dag Hammarskjöldssamling. Försiktigt lirkar vi ut dem, jag och fotografen Fredrik Funck. Vi tappar andan. Där ligger bagagelappen med hans namn och FN-logga. Där ligger hans sobra, vita visitkort, nya testamentet och ett lätt affekterat brev från Storbritanniens vice utrikesminister, ­daterat Léopoldville den 17 september 1961.

Där ligger några tättskrivna gula pappersark, översättningen Hammarskjöld jobbade med under flygresan. De sista ord han skrev: ”Jaget utskiljer sig.”

Portföljen låg bredvid Hammarskjölds döda kropp. Vi synar föremålen. Inga spår av smuts. Inga brandskador. Det är ofattbart.

Dag Hammarskjöld var också förvånansvärt välbehållen, kläderna i stort sett intakta. Det har närt spekulationer om att han överlevde kraschen, men dödades på platsen. Något vittne har noterat ett misstänkt kulhål i pannan och på ett av fotografierna syns ett spelkort instucket vid halsen, ”dödskortet” spader ess enligt vittnen.

Juristkommissionen hävdar också att det finns ”en väsentlig mängd bevis” för att någon hade mixtrat med hans kropp långt innan vraket hittades på eftermiddagen. Bara inte hur.

Kommissionens rättsmedicinska experter har förbryllats av kontrasten mellan bilderna av Hammarskjölds ganska oskadade yttre och de svåra skador som beskrivs i det ovanligt ytliga rhodesiska obduktionsprotokollet. Stämmer skadorna måste han ha förlorat medvetandet och avlidit i kraschen, eller kort därefter. Men utan konkreta bevis kan inget uteslutas.

– Det är lite egendomligt att det finns röntgenbilder på de andra, men inte på Dag Hammarskjöld, noterar Lennart Rammer och Christer Busch, de två svenska experterna.

Patologerna har ett förslag. Det är i dag fullt möjligt att öppna graven och undersöka skelettet i modern datortomografi, utan att kränka stoftets integritet, skriver de. Då skulle frågorna få ett svar.

– Det var Knut som väckte den tanken för några år sedan. Han fick idén när de öppnade Yasser Arafats grav, berättar Inga-Lill Hammarskjöld, Knut Hammarskjölds änka.

– Knut ville hela tiden att utredningen skulle återupptas. Från den dag han såg sin farbror död i Ndola var han säker på att det var mord.

Täta moln täcker himlen över Uppsala gamla kyrkogård, trots att prognosen lovat sol. Det är april 2014 och kyrkogårdsförvaltningen är mitt i vårstädningen. En kråka svävar majestätiskt över kapellet, kraxar till då och då, som i ett desperat försök att överrösta de alltmer uppkäftiga småfåglarna.

Ska ingen skrubba bort mossan från Dag Hammarskjölds gravsten?

Hit fördes han i en kista draperad i svenska flaggan. Trehundrafemtio svenska och internationella honoratiores gick i sorgeprocessionen bakom katafalkvagnen, däribland USA:s dåvarande vicepresident Lyndon B Johnson.

Studenter i vita mössor kantade kortegevägen. På familjens blomsterkrans stod ett enda uppfordrande ord:

Varför?

Fotnot: Elinor Hammarskjöld, familjens ledamot i Dag Hammarskjöld ­Foundation, har avböjt intervju.

Följ DN på Facebook!

Bakgrund

• Dag Hammarskjöld valdes som 47-åring till FN:s generalsekreterare 1953.

• Han var en svensk national­ekonom och jurist, med bakgrund i både finansdepartementet och utrikesdepartementet. Sedan 1951 satt han i regeringen, som konsultativt statsråd i UD.

• 1954 efterträdde han sin far, före detta statsministern ­Hjalmar Hammarskjöld, på stol nr 17 i Svenska Akademien.

• Dag Hammarskjöld höll hög profil som generalsekreterare och gav både FN och ämbetet en helt ny auktoritet, på ett för stormakterna ibland utmanande sätt. Till hans stora framgångar räknas lösningen av Suezkrisen 1956.

• Den 18 september 1961 avled han i en flygkrasch i Ndola, Zambia, på väg till fredsförhandlingar i den pågående Kongokrisen. Samtliga 16 ombordvarande omkom. ”Skjöts Hammarskjölds plan ned?”, stod det på svenska löpsedlar dagen därpå.

• I december 1961 tilldelades Dag Hammarskjöld Nobels fredspris postumt.

Personer i texten

K G Hammar, Sveriges förre ärkebiskop, en av initiativtagarna till ­kommissionen.

Hans Kristian Simensen, fritidsforskare och expert i Hammarskjöldkommissionen.

Henning Mankell, författare, Hammarskjöldkommissionens viktigaste finansiär.

Göran Björkdahl, Sida-tjänsteman och fritidsforskare om Hammarskjölds död.

Lord Lea of Crondall, ledamot av brittis­ka överhuset, en av initiativtagarna till Hammarskjöld­kommissionen.

Susan Williams, brittisk historiker och författare till ”Who killed Hammarskjöld?”.

Ban Ki-Moon, FN:s generalsekreterare sedan 2011.

Sture Linnér, FN:s högste chef i Kongo 1961, avled 2010.

Bo Virving, svenska flygbolaget Transairs tekniske chef 1961, avled 1982.

Björn Virving, ingenjör och Bo Virvings son, fritidsforskare om Hammarskjölds död.

Kongokrisen

30 juni 1960 blev Kongo självständigt från kolonialmakten Belgien.

Den rika gruvprovinsen ­Katanga i söder bröt sig ur ef­ter några veckor, med stöd av belgisk militär. Kongos dåva­rande premiärminister Patrice Lumumba vände sig till FN.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld skickade fredsbevarande styrkor till Kongo. Som mest var omkring 20 000 FN-soldater i landet.

FN-insatsen trappades upp efter mordet på då avsatte premiärministern Patrice Lumumba i januari 1961.

Hösten 1961 befann sig FN-trupperna i strid med militärgrupperingar knytna till politiska och ekonomiska intressen i utbrytarstaten Katanga.

Utbrytningsförsöket upphävdes 1963, sedan FN intagit Katanga. Oroligheter pågick till 1965, då Joseph Mobutu grep makten och krossade allt motstånd.

Den nya granskningen

• Svenska utrikesdepartementet lät utreda kraschen 1992. Utredaren Bengt Rösiö argumenterade i sin rapport för att olyckan berodde på att piloten felbedömde höjden.

• Sommaren 2012 tillsattes The Hammarskjöld Commission efter privata initiativ. Nya bevis finns som motiverar att FN återupptar utredningen, hävdade den så kallade juristkommissionen i sin rapport (september 2013).

• Våren 2014 offentliggjorde FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon sin slutsats att nya bevis fanns rörande Dag Hammarskjölds död. Han föreslog att generalförsamlingen endera tillsätter en expertpanel för att värdera bevisen, återupptar utredningen från 1962 eller tillsätter en helt ny utredning om flygkraschen 1961.

Hammarskjöld­kommissionen

Sir Stephen Sedley (ord­förande), Storbritannien, före detta domare vid hovrätten över England och Wales.

Richard Goldstone, Syd­afrika, före detta chefsåklagare i FN:s Jugoslavien- och Rwanda­tribunaler.

Wilhelmina Thomassen, ­Holland, före detta domare i Europadomstolen.

Hans Corell, Sverige, före detta rättschef i FN

Läs mer.

Susan ­Williams ”Who killed Hammarskjöld? The UN, The Cold War and White Supremacy in Africa” (Hurst, 2011)

Rolf Rembe och Anders Hellberg ”Midnatt i Kongo. Dag Hammarskjölds förlorade seger” (Atlantis, 2011)

Roger Lipsey ”Hammarskjöld. A Life” (University of Michigan Press, 2013)

Hans Landberg ”På väg. Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman” (Atlantis, 2012)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.