Tidigare hemligstämplat Säpo-material om KGB-officeren Jevgenij Ivanovitj Gergel, som Expressen tagit del av, visar att Jan Guillou under flera år haft kontakt med den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Jan Guillou bekräftar för DN att han haft kontakt med Gergel under några år, men att ”det inte finns underlag att kalla mig för KGB-agent på löpsedeln såsom Expressen gör”.
Vad tycker du om att de tidigare hemligstämplade dokumenten släppts?
– Säpo tycker nog att det är kul. Själv tycker jag att det är märkligt att det är lättare för Expressen att få ut papperena än vad det har varit för mig.
Jan Guillou kom i kontakt med den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten på en fest på sovjetiska ambassaden i slutet av 1960-talet. På ambassaden började den unge journalisten prata politik med en person som senare visade sig vara en KGB-officer.
– Det här tyckte jag förstås var jättespännande, jag var 22 år och visste absolut ingenting om spionvärlden. Min kunskapsgrund var James Bond-filmer och dylikt.
Den unge journalisten och KGB-officeren träffades några gånger och Guillou insåg att KGB försökte värva honom som spion.
– Skitspännande, tyckte jag och berättade om det för min gode kollega Arne Lemberg på FIB/Aktuellt. Han blev lika mycket eld och lågor som jag och vi gjorde upp vilda planer över hur FIB/Aktuellt skulle kunna avslöja KGB:s spioneri i Sverige. Det här var så klart kolossalt naivt, men vi var som sagt väldigt unga.
Guillou poängterar att han valde att nappa på KGB:s inviter för att han ville avslöja hur KGB opererade i Sverige. Han bekräftar även att han utförde uppdrag åt KGB vilket han fick betalt för.
– Jag skrev åtminstone två analyser som jag fick betalt för. Pengarna delade jag med Lemberg.
Hur gick din politiska agenda ihop med KGB?
– Jag var maoist och bettraktade Sovjetunionen som det största hotet mot världsfreden och den största belastningen för marxismen/leninismen någonsin. Min politiska agenda gick således utmärkt ihop med tanken på att avslöja KGB:s verksamhet i Sverige. KGB tog nog inte mina politiska åsikter på allvar. Vi ägnade timmar åt att snacka om socialismen i Östeuropa. Det var livliga samtal, men egentligen inte konstigare än att träffa Pierre Schori och diskutera sossarnas förhållande till socialismen.
Säpo fick upp ögonen för Jan Guillous relation med KGB-officeren Gergel redan 1967 efter att en av hans journalistkollega Arne Lemberg slagit larm om hans kopplingar till KGB.
– Jag hade aldrig kunnat ana att Lemberg på ett tidigt stadium, samtidigt som vi var kompisar och journalister som skulle avslöja KGB, skulle springa till Säpo och avleverera en lång tjallarrapport om mig.
Guillou förklarar Lembergs beteende med att han inte var så juridiskt orienterad och att han trodde att varje form av kontakt med sovjetiska diplomater var olaglig.
– Jag förklarade för honom att det inte är olagligt att träffa en person utan att det är ens handlingar som kan vara olagliga – till exempel om vi skulle lämna ut hemligt material, vilket kan tilläggas att vi hade hemskt begränsat av på FIB/Aktuellt.
Samröret med KGB utvecklades gradvis. Luncher blev middagar och en kväll frågade KGB-mannen Guillou om han kunde hjälpa dem genom att skriva en analys över vad Centerpartiets ungdomsförbund tyckte om Vietnamnkriget.
– Att skriva en analys är lagligt, och det är också meningen. Det är en första inkörsport till fördjupat samarbete, ett test för att se om jag kan vara behjälplig.
– Sedan trodde jag att det bara skulle vara några stadier till och sedan skulle jag bli invigd i maffian och få träffa de andra svenska spionerna. Det var väldigt naivt. En IB-affär och tio spionromaner senare har jag helt andra perspektiv på det här, men då verkade det fullt möjligt.
Ganska snart insåg den unge Guillou att kontakten med KGB inte skulle leda någonvart.
– Kontakten kan kokas ned till politiskt intressanta samtal. Jag träffade en person som var CIA-officer ungefär samtidigt och det var samma sak där – politiska samtal, men aldrig något som ledde vidare.
Kontakten med KGB pågick i runt fyra år, uppger Guillou.
– Det var dags att göra slut och jag hade ett fenomenalt bra skäl. Jag sa till den kille som övertagit mig efter Gergel att jag inom något år skulle publicera någonting som de inte skulle vilja bli associerade med och att jag i och med det med största sannolikhet skulle bli noga övervakad av säkerhetspolisen.
– Sedan det samtalet har jag aldrig träffat någon som mig veterligen haft något med KGB att göra, och det trots att jag varit på reportageresor i Sovjetunionen och Ryssland. De har aldrig återupptagit kontakten och ser kanske med samma obehag på den här historien som jag gör.
Fick du ut något av kontakten med KGB?
– Nej, någon insikt i KGB:s verksamhet i Sverige ledde det här självklart aldrig till. Det gick upp för mig efter några år att det var en journalistisk återvändsgränd.
Vad trodde egentligen KGB att du kunde hjälpa dem med?
– De trodde nog inte att jag utifrån min position på FIB/Aktuellt som reporter skulle kunna bidra med något intressant för KGB. Vad de såg var högst sannolikt en väldigt ung och naiv man som de kunde värva tidigt och sedan ha användning för honom senare när han gjort karriär och hamnat på en spännande position i samhället.