Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Jeanette Bonnier: ”Släkten får inte ärva mina andelar”

Jeanette Bonnier.
Jeanette Bonnier.

Jeanette Bonnier, 80, äger ensam en tiondel av Bonnierkoncernen. Hon är en av Sveriges rikaste och en tung makthavare som sitter i styrelsen för DN, Expressen och Svensk Filmindustri.

Inför Dagens Nyheters 150-årsjubileum nästa vecka avslöjar hon att hennes släktingar inte kommer att få ärva hennes ägarandel i Bonnier. I stället ska en stiftelse varje år dela ut miljonavkastningen till konstnärer, forskare och förföljda journalister.

I samtal med Lördags­magasinet diskuterar Jeanette Bonnier tidningskrisen, smärtan när hennes dotter dog och hur anti­semitismen drabbat henne och familjen Bonnier.

Om du ska träffa Jeanette Bonnier så går du in i Bonnierskrapan på Torsgatan i Stockholm. Huset har en luftig foajé med moderna skulpturer.

Du stannar till vid ett av de mer traditionella konstverken, en staty. Den föreställer Jeanette Bonniers pappa, Albert Bonnier Jr (1907–1989), som grundade Expressen 1944 och var Bonnierkoncernens styrelseordförande fram till sin död. Statyn var ursprungligen gyllene. När fadern dog lät Jeanette Bonnier göra den i svart, har du läst.

Om du vill se mer konst kan du gå in i Bonniers konsthall, alldeles intill. Konsthallen är Jeanette Bonniers verk. Den har sitt ursprung i den stiftelse som hon grundade 1985 efter att hennes dotter Maria dött i en bilolycka. Maria Bonnier Dahlin var konstnär. Jeanette Bonnier hedrar hennes minne genom att varje år dela ut stipendier till unga konstnärer.

Du går fram till vakten som sitter bakom ett stort, upphöjt skrivbord. Han studerar dig med forskande blick, lyfter luren och ringer ett samtal, utan att släppa dig med blicken.

Sedan säger han:

– Gå in i hiss B.

Du går in i hiss B och noterar att den saknar knappar. Den är fjärrstyrd. Ljudlöst susar du upp till artonde våningen. Där leder en sekreterare in dig till ett sammanträdesrum med fantastisk utsikt, Ramlösa på en bricka och svensk samtidskonst längs väggarna.

När Jeanette Bonnier kommer in i rummet har jag en stund betraktat en suggestiv målning av Jan Håfström, med svarta, taggiga berg och något som ser ut som ett bombflygplan. Tavlan förmedlar en mörk, olycksbådande stämning.

Jeanette Bonnier har varit skeptisk till att bli intervjuad. Möten har ställts in. ”DET VERKAR SVÅRT ATT PASSA IN VÅRT MÖTE” har hon mejlat. Att hon uteslutande använder versaler i sina mejl har inte gjort mig mindre nyfiken.

I somras träffades vi av en slump på en fest. Jag hade hört att hon smidde planer för hur hennes andel i Bonnierkoncernen – värd runt tre miljarder kronor – skulle användas i framtiden. Jag sa att jag ville intervjua henne.

Hon sa: ”Ska det vara nödvändigt?”

Nu, i sammanträdesrummet i Bonnierskrapan, börjar Jeanette Bonnier genast förklara varför hon inte vill bli porträtterad i DN. Jag sätter på diktafonen mitt i hennes resonemang:

– … som delägare i Dagens Nyheter så tycker jag att det är jävligt känsligt.

Att över huvud taget figurera i DN, eller att …

– Ja. Att över huvud taget figurera.

Vad är det som är tveksamt med att figurera i DN för dig?

– Jag tycker inte att det … passar sig. Ja, om man uttalar sig om någonting som har hänt eller så, så kanske. Men som ett porträtt tycker jag inte att det är lämpligt.

Du har ju låtit dig intervjuas i DN förut. Av min kollega Sanna Björling.

– Kommer jag inte ihåg!

Det var 2006.

– Jaså, ja. En gång kan väl vara tillräckligt. Men nu gör vi det här så får vi se var det hamnar.

Då undrar jag hur du tänker kring det vi diskuterade innan: en eventuell stiftelse som ska finnas kvar även efter att du är borta.

– Ja, jag har ju en stiftelse. Som jag har hållit på med i … ja, vad är det, snart 30 år. Jag ger ut stipendier till unga konstnärer. Och den stiftelsen har jag funderingar på att utvidga.

Vi har satt oss vid konferensbordet nu.

– Har man hållit på i 30 år med samma sak, så måste man kanske tänka ett steg till. Jag gav stipendier till unga som gick på Konsthögskolan. När jag började var det ingen annan som gjorde det.

Så det var du som började med det?

– Ja. Sedan har det här förändrats totalt. I dag är det ju något slags hajp på unga konstnärer. Alla ska vara unga. Gallerierna söker efter unga konstnärer hela tiden och nytt och nytt och nytt. Då måste man tänka om. Kanske stödja vissa rörelser och inte bara ge till enskilda individer. Konstmarknaden i dag är ju … ja, förstörd, höll jag på att säga. Det har kommit in ett penningtänkande i konsten. Folk köper konst som de köper aktier ungefär.

Du drev i början av 1980-talet ett galleri i New York tillsammans med Jan Eric Löwenadler: Bonlow Gallery. Fanns inte pengatänkandet då?

– Inte alls. Det var inte alls så på den tiden. Det är någonting nytt.

Vad är det för rörelser som du vill stödja?

– Ja det får jag ju titta på, vad som finns. Experiment, forskning, jag menar det finns ju massor med saker.

Du köpte Picasso när du var tolv år. ”Jag är ett bildfreak”, har du sagt. Varför är du det?

– Ja, hörredu. Vissa människor kan sjunga, stå på operan och sjunga. Vissa människor kan spela piano. Jag … äsch, det låter så pretentiöst att säga, men jag har ett bildminne. Bild betyder oändligt mycket för mig. Mer än text. Så ja, jag är ett bildfreak. Jag går på bio, jag ser på tv, allt som rör sig fascinerar mig. Och sedan så … Jag köpte ju konst jättetidigt. För liksom … ingenting. Det kostade ingenting, Fontana, Yves Klein, Oldenburg och allt möjligt. Jag köpte konst för att jag var intresserad av sådant som var föränderligt, kan man säga. Konstnärer som gjorde något annat än det vedertagna.

När du köpte Yves Kleins monokroma blå målningar, har du berättat, så blev du nyfiken för att du inte fattade: vadå bara blå färg?

– Ja. När man ser någonting som man inte förstår så tycker jag inte att man ska backa och liksom dra sig undan och glömma bort det hela utan i stället ska man försöka förstå vad det handlar om. Det är det som är intressant.

Moderniteten och den här nyfikenheten på det senaste är något som präglar Sverige. Inte minst din generation, ni som var unga på 1950- och 1960-talet.

– Sverige är ett samhälle som ständigt förändrar sig och som ständigt vill vara modernt. Det finns en baksida med det som inte är så bra.

Vad tänker du då på?

– När man rev 700 byggnader i centrum av Stockholm. Då skiter man rent ut sagt på sin historia. Man vill inte ha någon historia! Det finns något bra i att känna sin historia och att känna sin bakgrund. Att man är en fortsättning på någonting. Och inte bara liksom born yesterday. Hur kul är det?

Du tycker att pendeln har slagit över för mycket, att det bara är modernitet?

– Ja, det tycker jag absolut!

Du förvaltar ju själv ett arv och en tradition och en sorts hållning. En publicistisk hållning. När jag har pratat med människor för att få veta ”hur agerar Jeanette Bonnier i Bonnierstyrelsen?” så säger de att du är den som ibland slår näven i bordet och säger ”vi måste faktiskt tala om produkterna” och inte bara om pengaflöden. Det där är väl ett arv från den roll som familjen har spelat i Sverige?

– Ja. Det som har hänt är att yrkesmänniskor försvunnit från styrelserna. Nu är det ekonomer. Och det är ungefär som att det i Volvos styrelse inte skulle sitta några människor som vet hur en motor ser ut. Journalistik kan man inte riktigt lära sig. Du måste ha en fallenhet, en känsla för vad som händer i samhället, du måste kunna känna för människor, du måste kunna bli förbannad … Samtidigt som du naturligtvis måste hålla en viss distans till vad du gör. Men ekonomer tänker inte så. Ekonomer ser på sista raden: jaha, kostnader, omsättning, vinst, förlust och så vidare. Men det är ju inte det som skapar inkomsterna. Det är vad du säljer som skapar inkomsterna.

Du har varit reporter på Expressen och även skrivit för andra tidningar på 1950-talet. Vad fick dig att börja som journalist en gång?

– Egentligen ville jag gå in vid teatern. Att arbeta som journalist var faktiskt en sorts … traditionell plikt. Men det var ju oerhört lärorikt att vara på Expressen under den fantastiska tiden med Carl-Adam Nycop.

Ett inåtvänt leende. Jag får intrycket att det spelas upp en film i Jeanette Bonniers huvud. Hon talar länge om 1950-talets tidningsvärld i Klara­kvarteren i Stockholm. Om kolleger hon tyckt om, tidningsmänniskor med smeknamn som ”Masen”. Och om ”mördarn”.

– Det hade varit ett mord i Stockholm och mördarn var inte fasttagen. På den tiden var Expressen hemskt nära sina läsare. De fick ringa till Expressen och man hjälpte dem och så. Vi hade en vaktmästare som hette ”Kopparn”. För han var rödhårig. Han var en ganska känd fotbolls­domare och rätt slagfärdig sådär. Han satt i den där hallen som var i Klara, en magnifik hall med två trappor som gick upp. Så kommer en man in där och går fram till Kopparn och säger: ”Jag är mördarn.” Kopparn tittade på honom och sa: ”Mördarn till höger!”

Jeanette Bonnier skrattar högt.

– Han var iskall, Kopparn! Och det var verkligen mördaren som kom in där.

Han ville ge upp hos Expressen?

– Ja. Han gick inte till polisen, han gick till Expressen. Så Expressen hade en enormt nära ställning till sina läsare.

Din pappa grundade Expressen 1944. Det känns som om den tidningen manifesterade en del av den där optimismen som präglade rekordåren.

– Efter kriget fanns en helt annan anda än nu. En anda av framtid, av hopp, av återuppbyggnad. Det fanns bara en annan kvällstidning, Aftonbladet, och den var genompolitiserad. På den tiden bedrev Aftonbladet en socialdemokratisk propaganda som överskuggade den allmänna journalistiken. Det var Aftonbladets problem under många år, att det bara var en partitidning. Att man då startade en liberal tidning baserad på journalistik mer än på politik, det var naturligt.

Det här med kriget, andra världskriget – du minns ju det. Jag har förstått att du blev skickad till Dalarna som barn?

– Ja, jag minns kriget. När tyskarna marscherade in i Norge. Och vi var ju emot nazismen. Dagens Nyheter var emot nazismen. Det var klart uttalat och ingen hemlighet. Och vi var en judisk familj. Då tänkte min far att om tyskarna kommer hit, då är vi de första som de hugger huvudet av. Så jag och min syster skickades till Dalarna. Vi hyrde ett hus i skogen av polismästaren där. Pappa, mamma, min syster och jag bodde där.

Det var en direkt reaktion på den tyska invasionen i Norge, att ni flyttade dit?

– Ja. Visst var det. Du kan ju tänka dig, Norge är inte så långt borta.

Dalarna är närmare Norge …

– Ja! Egentligen är det ju det. Men det var min pappas tanke: Gömmer man sig i skogen så är man mer skyddad än i huvudstaden. Och så var det oerhört pro-tyskt i Sverige över lag. Vi hade ju en tradition i Sverige: Det var till Tyskland man skickades om man skulle lära sig ett yrke och så. Sverige var enormt tyskorienterat.

Kulturlandet Tyskland.

– Ja just det. Goethe och allt det där. Och speciellt när det gällde tryckeri. Min pappa var i Tyskland och utbildade sig. Sverige hade en nära relation med Tyskland. Så när nazismen kom var det ju inte så att de flesta i Sverige backade. Tvärtom. Speciellt inte militärer. De tyckte ju att det var underbart, med allt marscherande.

Jag såg att du talade på Limmud, en judisk konferens, om ”Familjen Bonnier och judendomen”. Har du en judisk identitet?

– Jag tillhör ju inte synagogan. Det fanns ingen religion i min uppfostran. Mamma var ateist, hon struntade totalt i all religion. Men i och med att jag växte upp under kriget, och blev kallad jude, så … Jag känner så här: antisemitism kan blossa upp när som helst. Det har vi sett i Malmö. Du kan se vad som händer i Ungern. Och min släkt har judiska rötter. Och så – det här har jag märkt till min egen förvåning – det finns en gruppkänsla när du är tillsammans med en grupp judar. Det finns en sammanhållning och en gruppkänsla som är … bekväm, kan jag säga. Och det är väl det de har överlevt på, judarna, att de har haft den här gruppkänslan. Håller vi ihop så klarar vi oss. Och det kan du ju säga om det här företaget också.

Ja, jag tänkte just det, att ”det låter lite som om hon talar om Bonnierkoncernen” …

– Ja. Jag tror inte att mina unga kusiner har den här känslan, de växte inte upp under kriget. Men man vet: om man inte håller ihop, då går det åt helvete. Så man måste hålla ihop, och det innebär kompromisser. Bara man inte kompromissar bort sig själv.

Nu talar du om företaget Bonnier, eller hur?

– Ja. Men det är ju också en gruppkänsla. Man måste hålla ihop. För att klara sig.

Men hur gör man det då, när ägandet späds ut och fler och fler släktingar delar på företaget? Jag hörde om en yngre Bonnier, en släkting till dig som bor i USA. Hon visste inte att ni har judiskt påbrå.

– Det är faktiskt sorgligt. Föräldrarna måste berätta familjehistorien för sina barn. Om den här familjen finns ju hur mycket böcker som helst, är man intresserad så är det bara att läsa. Den här historielösheten, att man svävar i något vakuum … det är inte bra.

För sammanhållningen i släkten, menar du?

– Ja. Naturligtvis späs det ut, det här, mer och mer. De ynglar av sig, folk! Men det finns ju några krafter som bryr sig också.

Jag läste i Björn af Kleens Bonnierbok en intervju med din unge släkting Grant Bonnier, som också verkade ha lite dimmiga begrepp om släktens rötter.

– Grant är min kusins son. Han är en av dem som är ganska långt borta. Född i Amerika, med en amerikansk mamma …

Det som jag funderade på när jag läste om Grant var: Hur ska man hålla ihop koncernen och familjen? Det är ju ett medvetet val av er att inte börsnotera Bonnierkoncernen, att behålla ägandet i familjen.

– Det är oerhört medvetet. I alla fall hos mig. Så länge jag finns så blir det ingen börsnotering.

Varför är det så viktigt?

– Jag tror att man har sin frihet på ett annat sätt. Om du är på börsen så ska du hela tiden mäta dig med andra börsbolag. Du ska hela tiden koncentrera dig på hur din aktie går, om den går upp eller ner eller hur det är, va.

Blir det ännu mer av ekonomism, menar du?

– Ja, det tror jag. Definitivt.

Så att stå emot börsnotering är ett sätt för dig att både behålla kontroll och behålla företagets själ?

– Ja, jag tycker det. Det är jätteviktigt.

Vilken är Bonniers själ?

– Under 200 år har det funnits ägare i det här företaget som har kunnat yrket, om böcker och tidningsutgivning. De har involverat sig själva i produkterna med sin själ, kan man säga, om jag ska bli lite sentimental. Jag går tillbaka till det jag sa innan, om ekonomer och yrkesmänniskor. Det har varit enormt viktigt. Och jag tror också att det har varit viktigt för dem som man arbetat tillsammans med. Det har funnits en kropp – det finns fortfarande – och inte någon diffus stiftelse eller någon styrelse som byts ut då och då med olika människor. Det blir så påtagligt fysiskt. Här är människor som bryr sig.

Hur många sådana finns det i familjen?

– En del. Jag tror att just för oss, med vår bakgrund, så har vi ett slags stolthet över vad våra förfäder har åstadkommit. I kulturens namn. Böcker och tidningar är en viktig del i kulturen. Hade man gjort spik eller tvättmedel är jag inte säker på att vi hållit ihop på det här sättet.

Om Bonnier hade gjort spik eller tvättmedel, då hade det inte spelat någon roll om ni varit på börsen?

– Nej. Dessutom tror jag att den familjen hade splittrats. Det hade varit många som sagt: Jag skiter i tvättmedel, det intresserar mig inte.

När jag råkade på dig i somras så sa du att DN borde bli mer elitistisk.

– Det tycker jag fortfarande.

Hur då?

– Den borde vara i Berlinerformat [lite bredare och högre än dagens DN]. Då skulle den sticka ut, stå för sig själv. Nu är alla tidningar i samma format, vad det nu heter.

Tabloidformat.

– Ja. Dagens Nyheter i ett annat format … det skulle ge en signal om att det här är något annorlunda. Du trycker på din tv på morgonen och ser nyheter, du lyssnar på din radio, du tittar på din jävla Ipad och så vidare. Då finns ingen som helst anledning för en morgontidning att hålla på med exakt samma nyheter som andra.

Du tycker att DN bör bli mer djuplodande.

– Mer djuplodande, man skulle välja sina ämnen på ett annat sätt och man skulle inte vara så rädd för att förlora sina gamla prenumeranter. Jag tror att de som prenumererar på DN i dag, de kommer att dö med Dagens Nyheter i knät. Men samtidigt så tror jag att man skulle locka en ung utbildad publik. För säg mig, var får du de här lite mera djuplodande, lärorika texterna? Var får du dem någonstans? Men sedan måste jag säga att Wolodarski har förändrat en stor del av tidningen. Den blir bättre och bättre. Men fortfarande ser jag en annan tidning framför mig.

Du menar att det är på väg åt ditt håll, men att det är för mycket pliktbevakning?

– Ja. Absolut. För räddhågset. De är så förbannat försiktiga. Det går långsamt. Och sedan tycker jag: Man får inte publicera i mobilen samma sak som man har i tidningen. Vad är det för logik med att säga ”du ska betala för någonting som du kan se gratis”?

Du vill ha mer exklusivitet för dem som verkligen betalar.

– Ja, absolut.

När du talar om att göra en mer elitistisk DN så tänker jag att det kan vara lätt att man marginaliserar tidningen, att den får sämre genomslag.

– Jag är inte rädd för det. Jag ser att det finns en lucka här.

”Jag älskar Expressen”, säger du ibland. För några år sedan var tidningen illa ute ekonomiskt. Var det du som räddade Expressen då?

– Räddade vill jag inte säga. Men jag har sagt någon gång att så länge jag lever, så lever Expressen.

Jeanette Bonnier skrattar till; ett glatt, lite hest skratt.

– Inte många år till, höll jag på att säga … Men! Det var ju några år där, när det var domedagsstämning över kvällstidningar, de kommer aldrig att överleva, blablabla. Då sa jag ifrån: Nej! Men jag är ju ingen ensambestämmande. Jag har en stor ägarandel i det här företaget. Men om jag ska köra över folk helt och hållet … det kan jag inte göra själv. Då måste jag ha andra delägare med mig.

Hur gör du för att få med dem då?

Ett nytt skratt.

– Använder kinesisk dropptortyr. Precis som droppen urholkar stenen så urholkar jag hjärnan på folk.

Du tjatar, helt enkelt?

– Ja. Tjata, tjata, tjata, tjata, tjata. Du vet att man måste tro på någonting. Man måste tro på någonting i livet, annars blir det jättetrist.

Vad är det som du tror på då? Det är mörka moln över tidningsutvecklingen i vår tid.

– Det kan man faktiskt säga. Men då kan man ta det där exemplet med Dagens Nyheter [Jeanette Bonnier knackar med pekfingret i bordet för extra emfas] – då tror jag på det här! Förstår du? Det är min tro.

Och när det gäller Expressen då?

– Du vet, jag har sagt så här om kvällstidningarna: De har ett eget språk. De tar upp egna ämnen, egna saker. De kopierar inte morgontidningarna, och de kopierar inte radio – de är sig själva och därför kommer de att överleva.

Din pappa startade Expressen. Du har jobbat där. Var det av nostalgiska skäl som du slogs för Expressen när den gick dåligt?

– Det var naturligtvis en blandning. Det kanske folk tror: ”Åh, hon är så sentimental, stackars mänska.” Nä, det är jag inte alls! Jag tror på kvällstidningarna, som jag fortfarande kallar dem. De ska vara i tabloid. Men morgontidning, nej.

Har inte internet lite grand ersatt kvällstidningens roll? När folk vill ha något sensationellt eller något som berör och som man inte hittar någon annanstans – går de inte ut på nätet då?

– Det är mycket möjligt. Jag är inte så mycket på nätet. Men då får man bara vara mycket skickligare än de andra. Man ska inte lägga sig platt och tänka: ”Åh, det går inte, det är så många andra som gör samma sak.” Sedan tror jag att det är jätte­viktigt just för Expressen att ha rörliga bilder på nätet.

Jeanette Bonnier ser på när Lena Josefsson blir fotograferad av Kalle Assbring till katalogen för Liljevalchs vårsalong 2015.

Tillbaka till konsten: Du är med och väljer ut vilka tavlor som ska visas på Liljevalchs vårsalong. Hur går det till?

– Ja han Castenfors som är chef på Liljevalchs får ju in miljoner, nej, men jag vet inte hur många förslag från människor som vill ställa ut på Vår­salongen. Och då måste han ha en jury som hjälper honom med det där och då ingår jag i den.

Hur går det till då?

– Ja men Gud! Jag fick ett mejl om hur det skulle vara: Vi börjar klockan nio och slutar klockan fem och håller på en hel vecka. Jag tänkte: Gud vad har jag gett mig in i? En hel vecka ska man sitta där. Och samma vecka är det både styrelsemöte i Expressen och styrelsemöte i Dagens Nyheter.

Samtalet glider åter in på Bonnierhistoria. Jeanette Bonnier minns sitt första styrelseuppdrag på 1960-talet. Då var antisemitismen en faktor som påverkade familjens affärsmässiga beslut.

– Farfar Tor tillhörde ju mosaiska församlingen. Jag minns när han var styrelseordförande och vi hade gett ut något som hette Levande Livet. Lukas, min farbror, hade gett ut Levande Livet. Det var en tidning för killar.

En grabbtidning.

– Ja, en grabbtidning. De hade tagit in lite ekivoka tjejbilder. Och då kommer jag ihåg att farfar sa: ”Vi kan inte ge ut den här tidningen.” Med betoning på vi: ”Vi kan inte ge ut den här tidningen.”

Fanns det en rädsla hos din farfar att det skulle slå tillbaka på ett antisemitiskt vis, menar du?

– Du måste förstå: kommer man från en judisk bakgrund så är man hela tiden påpassad. Då får man vara försiktig med vad man gör.

För att allt man gör kommer att tolkas utifrån att man har en judisk bakgrund?

– Ja. Man undviker vissa grejer för att inte ge andra människor en chans att hoppa på en.

Så det är lättare för en Karlsson att ge ut ekivoka tidningar än en Bonnier?

– Ja, absolut. Ja, ja, ja.

Din farfar Tor gav ju ut sina minnesanteckningar 1972, som jag gick till Malmö stadsbibliotek och läste häromdagen …

– Just det! ”Längesen” heter boken. Och den är så bra, ska jag tala om för dig.

I den skriver Tor att hans pappa, Karl Otto Bonnier, alltid sa till sina barn ”Låt inte förskräcka er, då de ropar judar efter er. Vi är svenskar.”

– Ja. Och min pappa, han ville ju vara så där jättesvensk, han gick med i landstormen och så där. Men för somliga var han ändå främmande, på grund av sitt ursprung.

Har du alltid varit intresserad av släktens historia?

– Jag växte ju upp under kriget. Och då blev man betraktad av vissa som någon jävla judejävel. En del av mina släktingar har fått hakkors ritade på sina hus och så där. Det finns under ytan hela tiden. När mina förfäder kom till Stockholm och skulle öppna en låda på Norrbro – ett stånd där man sålde saker – då fick de gå till kungs för att söka tillstånd. För judar fick inte äga mark.

Du pratar om Gutkind Hirschel nu? Han som sedan bytte namn till Gerhard Bonnier, som kom till Sverige i början av 1800-talet.

– Ja, vem var den förste? Ja, det var nog Gerhard. Sedan ska du veta att Kreuger, som ägde Stockholms-Tidningen, han förfalskade min farfars brev och påstod att vi hade velat sälja Dagens Nyheter 1942 och få pengar så att vi kunde fly till Amerika. Det var helt enkelt en förfalskning av min farfars namnteckning. Och den här utrikesministern Günther …

Christian Günther.

– Ja. Han bad oss helt enkelt att lämna landet. Han sa att han tyckte det var bra om vi gjorde det.

Varför?

– Ja, för att Dagens Nyheter var en nagel i ögat för nazisterna. Så var det. Så med den bakgrunden … Man var, man blev, oerhört medveten om sin situation.

Blev du personligen utpekad under din uppväxt?

– Jag gick på Djurgårdens folkskola. En skolkamrat åt lunch hos oss varje dag för att vi bodde så nära skolan. Hon kallade mig för jude. ”Hon är ingen människa, hon är en jude”, sa hon en gång. Vi lekte. Så kom det några killar från Djurgårdsvarvet och frågade vad vi lekte. Den ena var en orm, den andra var ett lejon och blabla. Och jag skulle vara lite märkvärdig så jag sa ”jag är människa”. Då sa min skolkamrat: ”Nä, hon är ingen människa, hon är jude.”

Var det något hon hade hört hemma, tror du?

– Naturligtvis. Det var ju inget hon hittade på själv.

Den här händelsen satte sig hos dig.

– Ja, det är någonting man inte glömmer. Hon åt lunch med mig varje dag, hemma hos mig varje dag. Det var ju liksom … Varför just hon?

Hur gammal var du då?

– Sju, kanske.

Så det var under kriget.

– Ja, det var under kriget.

Jag tror inte att alla förstår att de antisemitiska stämningarna var starka även i Sverige då.

– Nej. Jag har träffat jämnåriga svenskar som tror att man hittar på när man berättar hur det var. Som säger att de inte hade en aning om att det fanns en antisemitisk inställning i Sverige.

Är det att man inte vill se det fula hos sig själv, i sitt land?

– Det är ju möjligt att människor som är kanske tio år yngre än jag, att deras föräldrar efter att det gått åt helvete för tyskarna blev generade och inte ville prata om det. Om de då hade hållit på tyskarna. Så gick det åt helvete för tyskarna, och det kom bilder från koncentrationsläger och så. Då vill man inte gå ut och säga: jag höll på tyskarna! Det höll man tyst om.

Är det de här minnena som får dig att bry dig om familjens judiska arv och intressera dig för det?

– Ja. Men jag tror inte att många av mina nu­varande släktingar gör det. Jag ser inga tecken på det.

När det gäller Bonnier så tänker jag: Det spelar ingen roll om familjen Bonnier betraktar sig som judar eller inte – i antisemiternas ögon är de judar och fiender i alla fall.

– Exakt så. I och med att judar en gång i tiden inte fick äga mark var de ju tvungna att skaffa and­ra yrken. Advokater, bankirer, läkare eller vad det nu var. Sedan att en del judar hade förmågan att bli rika och var bra på att jobba med pengar – det har ju använts emot dem. Men vad skulle de göra då? De fick ju inte bli bönder.

Betecknar du dig som judinna?

– Det kan jag inte eftersom min mamma inte var judinna. Om man ska se det riktigt strikt.

Judiska församlingen här i Stockholm har gått ifrån det där att man måste ha en judisk mor.

– Ja, just det. Nej, men jag skiter i allt det där, jag är inte ortodox, jag äter skaldjur och allt sådant. För mig handlar det mer om vad jag känner och vad jag tänker.

Och då känner du dig hemma i judiska miljöer?

– Ja, jag gör faktiskt det.

Innan vi slutar vill jag återkomma till det här med arvet. Jag får intrycket att du vill lämna något efter dig, något mer än Bonniers konsthall och din nuvarande stiftelse.

– Jo, alltså … När jag en gång är borta så kommer det ju fortfarande att komma in pengar. Och då har jag väl tänkt att det skulle gå, inte bara till konsthallen, utan om det blir något över så skulle det gå till … några andra stiftelser också.

Kan du inte säga lite om vad det skulle kunna vara då?

– Jaa … En sådan där enkel sak som fängslade journalister, till exempel.

Tänker du på Dawit Isaak och sådana journalister?

– Ja, alla journalister som sitter bakom lås och bom.

I Ryssland och Egypten och …

– Ja, överallt. Men … Det är inte sluttänkt än.

Jag förstår att det inte är sluttänkt. Men varför har du de här tankarna alls?

– Jag har ju inga arvingar. Och jag tänker inte berika några släktingar med att ge dem mina andelar i det här företaget. Utan pengarna som kommer av den här delen av företaget, de pengarna ska användas till annat än att berika några personer.

Men hur funkar det då? Jag har förstått att för att hålla företaget inom släkten så kan inte din andel eller någon annans säljas på öppna marknaden.

– Nej, det kan den inte. Just nu är det så. Du kan erbjuda din andel till en släkting, att köpa till ett mycket lågt pris. Det är ju ett sätt att hålla ihop familjen. Kanske inte det bästa, men det har fungerat under många år.

Du äger 10 procent av Bonnier. Det känns lite makabert att fråga, men: När du är borta en dag – vad händer med dina 10 procent?

– Jo, då kan jag ju i mitt testamente säga [Jeanette Bonnier slår med pekfingret mot bordsskivan] att den avkastning som kommer på de 10 procenten av företaget ska gå dit och dit och dit. Förstår du?

Ja. Det är den här utdelningen som ni ägare får, det blir några tiotals miljoner för dig varje år.

– Ja, det beror ju på hur bra företaget går. Och sedan beror det också på om man säljer ett företag, då kommer det ju in pengar. Går det åt helvete så blir det inga pengar.

Men vem får dina andelar i Bonnier?

– Nej, då ger jag inte andelen till någon. För gav jag dem till någon, då skulle ju den personen få avkastningen. Det blir en styrelse som får … inte använda pengarna hur de vill, för det talar jag ju om hur de ska användas – utan en styrelse som får använda mina andelar till makt. Eller inte makt, ta bort ordet makt – det finns en viss röst. För 10 procent av företaget har du en röstandel som du kan använda dig av om det kommer till ett problem där du måste rösta.

Om det till exempel skulle vara: Ska vi börs­notera Bonnier eller inte?

– Precis. En sådan fråga.

Men kan du då instruera i testamentet: ”Så här vill jag att ni som förvaltar min andel ska agera”? Att de inte ska rösta för en börsnotering, till exempel. Skulle du kunna säga så?

– Nej … Om du tittar på en del stiftelsers stadgar och regler så blir de efter ett tag helt omoderna.

Man kan inte förutse samhällsutvecklingen.

– Nej, man kan inte förutse. Och då ska man inte binda. Det är jättefarligt att sätta sådana där hårda regler.

Är det något annat än förföljda journalister som du skulle vilja stödja?

– Forskning av olika slag. Det finns så mycket att välja på.

Intervjun är slut. Det är dags att åka den fjärrstyrda hissen ner igen. Men först frågar jag Jeanette Bonnier varför hon bara använder versaler i sina mejl. Hon ler och svarar att det sparar tid och knapptryckningar.

Några veckor senare svänger en svart VW Golf in på parkeringen utanför Liljevalchs konsthall på Djurgården. Jeanette Bonnier kör. I framsätet sitter konstsamlaren Tom Böttiger.

Jeanette Bonnier väljer konstverk till Liljevalchs vårsalong 2015 med konstsamlaren Tom Böttiger och Moderna Museets Vänner-ordföranden Lena Josefsson.

De är båda med i juryn som ska välja ut konsten till Vårsalongen – och sortera bort det som inte anses hålla måttet. Det visar sig vara en process full av skratt och brutala sågningar.

– Usch!

– Vad är det här, en apa? Nej, nej, nej!

– En duva igen. Vad är det med det här att alla ska ha en duva i sina målningar?

– Bort med den.

– Men det här porträttet av Ingvar Carlsson, det har något. Det får vara kvar.

Tillsammans med konsthallens chef Mårten Castenfors och Lena Josefsson, ordförande i Moderna Museets Vänner, går Jeanette Bonnier och Tom Böttiger runt i ett rum fullt av A4-blad: utskrifter av bilder som tagits av konstverken.

Totalt har 2.300 verk skickats in till Liljevalchs. Det första grovurvalet är gjort. Nu ska Jeanette Bonnier och hennes jurykolleger sortera bort ytterligare verk tills runt 150 konstnärer återstår.

– Här har vi några nunnor.

– Läskiga.

– Och här har vi en kille som sitter och onanerar i skogen.

– Den här då, tycker ni den är bra?

– Nej.

– Jo, hörni, det här måste faktiskt vara med.

DN:s fotograf Fredrik Funck följer Jeanette Bonnier med sin kamera. Jag har hängt med för att se om det blir en kaffepaus, så att jag kan passa på att ställa några ytterligare frågor. Framför allt vill jag höra om Jeanette Bonniers dotter.

Plötsligt kommer möjligheten. Vi sätter oss i Liljevalchs kök.

Vem var din dotter?

– Det är svårt. Jättesvårt. För det första så fick jag henne så sent i livet. Jag hade svårt att få barn. Så hon var som en gåva. Jag var trettio år. Det var en vansinnigt besvärlig förlossning. Hm.

Jeanette Bonnier är tyst en stund.

– Jag kan säga så här: Det är väl den människa som jag har kunnat älska utan några krav. Det är ju så att … älskar man någon, en man eller så, så har man vissa förhoppningar. Vissa krav.

Vissa anspråk.

– Ja. Anspråk. Och det hade jag aldrig på henne. Min första spontana känsla var väl att: här har jag fått till låns ett liv som jag ska ta hand om. Jag kände aldrig ”min dotter” så där, ägande, förstår du? Utan det var ett liv, en människa. Sedan visade det ju sig att hon var fruktansvärt begåvad. Intelligent. Kul. Snygg. Hon hade liksom allt. Och då tänkte jag så här: ja, om jag inte har gjort någonting annat i mitt liv så har jag gjort en människa som är bättre än mig själv.

Du tänkte så?

– Ja. Hon var bättre, hon var absolut bättre. Hon gick i skola här i Sverige, i Sigtuna, och sedan sa hon till mig att ”jag ska inte fortsätta, skolan är så dålig”.

Jeanette Bonnier skrattar till.

– Hon sa att hon ville åka till Schweiz, till en internatskola där hon hade några släktingar.

Hur gammal var hon då?

– Hon kunde väl ha varit tolv, tolv, tror jag att hon var. Något äldre, kanske.

Var bodde du då?

– I Stockholm. Jag körde henne till den där skolan och jag sa till henne: själv skulle jag aldrig kunna gå på den här skolan. De gick upp klockan sex och duschade kallt och …

Det var lite kärvt?

– Ja, enormt. Och så hade hon fått en rosa overall av mig. Jag hade skickat den till henne. En dag ringer hon och så säger hon ”Mamma, jag tänker inte stanna kvar här i skolan”. En lärarinna hade sagt: ”Så där får du inte se ut! Gå genast och klä om dig.” Sedan åkte hon till London för att ta sina A-levels, motsvarande gymnasieexamen. Då fixade hon själv ett ställe att bo, hon hyrde något rum någonstans. Det är konstigt, men jag var aldrig orolig för henne.

Då var hon femton år eller så, när hon flyttade till London?

– Ja. Men hon var så jävla kapabel, förstår du? Så när hon ringde hem efter någon dag och sa ”nu ska jag ha min middag” och jag frågade vad det skulle bli, vad hon skulle bjuda på, så läste hon upp menyn och jag tänkte ”jag behöver inte oroa mig för henne, hon klarar sig”.

Hon tog sina A-levels?

– Ja. Sedan kom hon in på Columbia-universitetet i New York när hon var sjutton. Det var ju ganska ungt. Hon studerade arkitektur, och målade på egen hand. Hon hade med tre målningar på en utställning. Och en av dem hade hon skurit i, av misstag. Och jag sa: Vi tar inte ut försäkring på den här utan vi låter laga den och sparar den. Och i dag är jag jätteglad att jag gjorde det, för jag har inte mycket kvar av vad hon har gjort.

Jeanette Bonnier ser plötsligt trött ut.

– När hon dog hade de en minnesgudstjänst i en kyrka downtown i New York. Och då sa hennes lärare: Hon var så begåvad att hon ibland blev förvånad själv. Det var ganska elegant uttryckt. Hon hann bli en intressant person redan vid unga år.

Hur fick du reda på att det hade hänt?

– En polis ringde.

Och vad var det som hade hänt?

– Bilolycka. Det var en kille som körde. Full. Han tog sedan livet av sig.

Pojken?

– Ja, pojken.

Han körde bilen där din dotter satt?

– Mm.

Hur var det när du fick det beskedet från polisen?

– Det var sommar och varmt. Jag gick ut på gräsmattan – och jag kände inte gräset. Jag skulle kunna ha gått på glödande kol eller knivar eller så, jag skulle inte ha känt något. Jag tror att det var hjärnan som slog ifrån. För att skydda sig själv. Förstår du?

Och sedan?

– Det finns ju bara två val. Antingen tar du livet av dig. Eller så lever du vidare.

Och då beslutade du dig för att hedra din dotter?

– Ja. Det var nästan det första jag tänkte också. Det föll sig så naturligt. Så var det. Men hördu, nu måste jag jobba.

Jag vill ställa en sista fråga. Vi pratade om tidningskrisen förut, och du talade om vikten av god, djuplodande journalistik. Nu blir många journalister av med jobbet på Bonniers tidningar. På redaktionerna gråter människor. Hur ser du på det där?

– Alltså, men du: Det är fruktansvärt. Tragiskt. Men det här är ju samma sak som när grafikerna blev utan jobb. Det är ju tekniken. Vi som företag kan ju inte sitta fast i en gammal struktur. Vi måste anpassa oss. Annars dör vi! Och då finns det inga jobb alls. Så det finns tyvärr inget bra scenario för detta. Tyvärr.

Jag tänker på Expressen, som du älskar. Där får folk sluta. Chefredaktören talar om att det kan bli svårt att upprätthålla kvaliteten.

– Jag hoppas att det inte blir resultatet. En liten redaktion med hög kvalitet kan bli oerhört effektiv. Kvaliteten sitter hos journalisterna: här uppe, säger Jeanette Bonnier och pekar mot huvudet.

Finns Expressen och Dagens Nyheter kvar om tjugo år?

– Jag är övertygad om det.

Foto i texten: Fredrik Funck

Milstolpar. Viktiga årtal för Bonnierkoncernen

1804: Gerhard Bonnier startar bokförlag. Hans tre söner grundar varsitt förlag varav Albert Bonniers blir ett av Sveriges ledande.

1864: Rudolf Wall grundar Dagens Nyheter.

1901: Karl Otto Bonnier blir en av de större ägarna i Dagens Nyheter (den första aktien köptes 1888) och blir 1924 majoritetsägare.

1929: Bonnier köper Sveriges största tidsskriftsförlag Åhlén och Åkerlund.

1944: Bonnier startar kvällstidningen Expressen.

1951: De helägda Bonnier­företagen samlas i en koncern, Bonnier­företagen.

1973: Dagens Nyheter köper landets ledande filmbolag, Svensk Filmindustri.

1976: Näringslivsinriktade dagstidningen Dagens Industri startas.

1990-talet: Sydsvenskan, Kvällsposten. Göteborgs-tidningen, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet förvärvas.

2007: Blir ensam huvud­ägare i TV4.

Fakta. Bonnierkoncernen

Fokuserar på sex affärsområden: böcker, tidsskriftsförlag, fack- och affärspress, radio- och tv, dagstidningar och tillväxt­företag (spelföretag etc).

Några av de stora företagen Bonnier äger är Adlibris, Pocket Shop, Bonnier tidskrifter, TV4-Group och HD-Sydsvenskan.Totalt äger koncernen 350 företag och varumärken.

År 2013 omsatte Bonnier AB 26,7 miljarder kronor. Antalet anställda är drygt 9 000 och verksamheter finns i 16 länder.

Koncernens ägare består huvudsakligen av ättlingar till tre av Karl Otto Bonniers fyra söner.

Ägarandelar:

45 procent: Pontus Bonnier, Eva Bonnier den yngre, Karl-Otto Bonnier den yngre och Åke Bonnier den yngre.

20 procent: Jeanette Bonnier och Charlotte Bonnier.

35 procent: Övriga ättlingar och stiftelser.

Fakta. Jeanette Bonnier

Namn Johanna Margareta Jeanette Bonnier.

Född Den 23 januari 1934, dotter till Albert Bonnier Jr och Birgit Flodquist.

Bor På Östermalm i Stockholm.

Varit gift Med Bengt Thomasson, Hans Dahlin och Jörn Donner.

Gör Sitter i styrel­serna för Albert Bonnier AB, Dagens Nyheter, Expressen, SF och Bonniers konsthall. Äger 10 procent av Bonnierkoncernen, ett innehav som värderas till runt tre miljarder kronor.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.