Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Judehatet som drar storpublik

Tänk en känd antirasistisk komiker, säg Özz Nûjen, som plötsligt slår sig ihop med nazister och spottar ur sig judehat. Tänk dig att han fortsätter att vara populär.

I Frankrike drar Dieudonné M’Bala M’Bala fulla hus när han hånar Förintelsen och drar skämt om gaskammare och ”judar i medierna”.

Den nya antisemitismen är inte ny – det är samma gamla judehat. Men den kommer i ny skrud: med reggaemusik och vänsterretorik.

Det är exakt ett år sedan nu. Komikern Dieudonné M’Bala M’Bala uppmanade sina fans på Facebook – då drygt en halv miljon – att ge sig ut och demonstrera.

Den 26 januari 2014 ekade ropen på Paris gator:

– Jude, stick, Frankrike är inte ditt land!

Hundratals röster. Om och om igen.

– Jude! Jude! Jude!

Det var dagen före Förintelsens minnesdag. Demonstranterna hyllade Förintelseförnekaren Robert Faurisson:

– Faurisson a raison, les chambres à gaz c’est du bidon! Faurisson har rätt, gaskamrarna är skitsnack!

De hånade Förintelsen med ett ord från en känd sketch där Dieudonné med ananasfrukter gör narr av Shoah, som Förintelsen kallas i Frankrike.

– Shoah-nanas! Shoah-nanas!

Nu, ett år senare, står Dieudonné M’Bala M’Bala och drar judeskämt inför en fullsatt teatersalong. Biljetterna kostar nästan 400 kronor. Kvällens båda föreställningar är utsålda. Hans följarantal på Facebook har stigit till närmare en miljon.

– I skolan fick ni lära er att judar är eviga offer. Men jag vill tala med er om judarnas roll i den svarta världen, säger han.

Så målar han upp en bild: en svart slav – som han döper till ”Anelka” efter den kände franske fotbollsspelaren – och hans judiske slavägare.

En judisk slavägare? Dieudonné, som skrivit föreställningens manus, rycker på axlarna i en gest som betyder ”skyll inte på mig”. Han säger att han föredragit om slavägaren haft ett annat ursprung. Så skrattar han till:

– Men nu var han en jude.

Läs också: Så genomfördes förintelsen – digital grafik

Publiken skrattar stort. Den är med på noterna. Théâtre de la Main d’Or ligger i centrala Paris, nära Bastiljen. Det är Dieudonnés egen teater. Går man hit så får man höra skämt med udden riktad mot judar och hånfullheter om Förintelsen, det vet alla.

2008 bjöd Dieudonné in den då 80-årige Förintelseförnekaren Robert Faurisson. Publiken applåderade när Faurisson kom upp på scenen och klappades om av komikern. Ett skämtpris delades ut till Faurisson – av en scentekniker som klätts ut till judisk koncentrationslägerfånge, i randig fångdräkt med gul Davidsstjärna.

Webb-tv: Åsikterna om Dieudonné M’Bala M’Bala går isär i Paris

I publiken satt det högerextrema partiet Nationella Frontens grundare, Jean-Marie le Pen. Politikern som sagt att gaskamrarna var en ”mindre detalj” i andra världskrigets historia och som under sin parti­ledartid välkomnade Förintelseförnekare till partiets kongresser. Le Pen är personlig vän med Dieudonné och hade bara några månader tidigare blivit gudfar när komikerns tredje barn döptes i en katolsk kyrka i Bordeaux.

2013, på just denna scen, sa Dieudonné om en känd judisk tv-journalist (som först sagt att Dieudonné har en ”sjuk hjärna”):

– När jag hör honom tala, Patrick Cohen, så säger jag till mig själv: gaskamrarna… synd.

Även i kvällens föreställning nämns Patrick Cohen, men jag hinner inte uppfatta skämtet. Dieudonné går snabbt över till att tala om ”en annan jude i medierna”.

Alla skämt handlar inte om judar. Dieudonné – motståndare till samkönade äktenskap – har även en tydlig udd mot gayrörelsen. I en sketch förutspår han att heterosexualiteten tar slut år 2050. Han driver med en fransktalande kanadensare som lever med en gris och gör med tillgjord röst en imitation av en transperson. Han slår mot Melodifestivalvinnaren Conchita Wurst: varför inte utse en ”apa” som segrare direkt?

Så härmar han sin pappa (som är från Kamerun – hans mamma är från Bretagne i Frankrike) med mörk röst och kraftig brytning. Det är en kärleksfull imitation.

Kärleken försvinner när Dieudonné ger sig på president François Hollande och premiärminister Manuel Valls. Frankrikes högsta politiker har själva bäddat för attackerna: ständigt upprepar de hur farliga och olagliga Dieudonnés ord är.

Dieudonné ”är inte längre en komiker”, har Valls sagt, utan en rasist som måste stoppas. Hollande har kallat honom ”profesionell antisemit” och uppmanat statliga tjänstemän att agera kraftfullt.

Franska myndigheter har förbjudit hans shower flera gånger. Det pågår så många rättsprocesser mot Dieudonné att hans advokat knappt kan hålla räkningen på dem.

Senast för en dryg vecka sedan greps han efter sin Facebookstatus ”Jag känner mig som Charlie Coulibaly” – en typisk Dieudonnéformulering som länkar samman tidningen Charlie Hebdo med Amedy Coulibaly, terroristen som sköt ihjäl fyra judiska kunder i kosherbutiken Hyper Cacher. Brottsrubriceringen: ”Försvarande av terrorism”.

Läs också: Mengele sände hennes mor till gaskammaren

Gripandet öppnade för anklagelser om hyckleri. Ena dagen demonstrerar landets ledare för yttrandefrihet efter attacken mot Charlie Hebdo – nästa dag applåderar de när landets polismakt griper en komiker på grund av något han skrivit på Facebook? Även många som avskyr Dieudonné ifrågasatte gripandet.

I sin enmansshow – som han gett namnet ”Den vidriga besten” – gör Dieudonné allt för understryka sin roll som Samhällets Fiende Nummer Ett.

Innan ridån går upp hörs rytanden som från ett vilt lejon och en dramatisk speakerröst:

– Regeringen är emot detta odjur! Det är farligt och oförutsägbart!

Sen står Dieudonné på scenen i en orange overall, lik den som USA tvingade fångarna på Guantánamo att bära. Han har kedjor runt kroppen och ett halsjärn, som slavarna som skeppades från Afrika till Amerika.

– Ni ser hatet framför er. Hatets epicentrum! ropar han.

Bredvid honom finns en varningsskylt med ett överkorsat öra och texten ”Lyssna inte!”.

Dieudonné är maktkritisk, inget snack om saken. Men det som gör att antirasistiska organisationer fördömer honom är hans rastänkan­de: att han spelar på urgamla antisemitiska föreställningar om judisk makt.

I sin show denna kväll skiljer han hela tiden ut den judiska gruppen. När han attackerar Hollande och Valls gör han ingen poäng av deras etnicitet. Dieudonné drar inte ett enda skämt som slår mot vita icke-judar som grupp – men när judar står i skottlinjen är det viktigt för honom att betona att de är just judar.

Slavhandel är en ”judisk specialitet”, säger komikern från scenen.

Ralph, en 24-åring från Paris­förorten Torcy, är lycklig efter showen. Dieudo, som han och kompisen Frédérick kallar sin idol, har levererat sanningar ännu en gång.

– Politikerna vill stoppa honom för att han attackerar det judiska folket, det judiska samhället, säger Ralph.

Frédérick nickar.

– Judar styr medierna. Eller inte styr helt, det är överdrivet. Men det ligger något i det Dieudo säger. Journalister vänder på orden och får antisionism att bli antisemitism.

De flesta i publiken är som Ralph och Frédérick: unga män mellan 20 och 40 år. Den etniska blandningen är stor: här finns vita, svarta och folk med rötter i Mellanöstern. Känslan att Dieudonné slår under­ifrån, mot makthavarna, är viktig för många.

– En komiker som staten vill stoppa, honom måste man lyssna på, säger Ralph.

Få vill uppge sina efternamn. Frédérick säger att han vet folk som fått sparken från sina jobb för att de synts i tidningen eller på nätet i samband med Dieudonné.

– Särskilt om de har gjort en ”quenelle”.

Quenellen är en gest som ser ut lite som en nazisthälsning, fast med den utsräckta armen pekande snett nedåt, i backen. Dieudonné hittade på quenellen 2005, och gesten har fått enorm spridning i sociala medier och genom att idrottsstjärnor gjort den under matcher.

Hela foajén i Théâtre de la Main d’Or är fylld av fotografier av männis­kor som glatt gör quenellen: en bonde med sträckt arm framför sin traktor, en bagare framför ett degtråg, kompisgäng på solsemester, ett finklätt brudpar, en ung man som gör quenellen bredvid François Hollande…

Jag ser ingen av de bilder där Jean-Marie le Pen skrattande gör quenellen. Inte heller någon av alla de quenelle-foton som tagits av Dieudo-fans framför synagogor, vid judiska skolor eller i Auschwitz. Eller bilden när Dieudonnés nära vän Alain Soral, antisemitisk författare, gör quenellen i Berlin, framför minnesmonumentet för Förintelsens offer.

Komikern själv slår ifrån sig alla kopplingar mellan quenellen och Hitler. Istället handlar quenellen om maktkritik: att stoppa något upp långt upp i makthavarnas röv. Ordet quenelle betyder en avlång fiskfärsbulle, men är även slang för stolpiller.

– Ni journalister bara ljuger. Om quenellen och om allt.

Orden kommer från en kepsklädd 32-åring som säljer Dieudo-prylar: quenelle-tröjor, ölöppnare, böcker och dvd-filmer från tidigare shower. Försäljaren heter Jo Damas och är Dieudonnés systerson. Det visar sig att han spanat in mig under föreställningen. Nu är han misstänksam.

– Du antecknade bara när han skämtade om judar, säger Jo Damas.

Varför pratar han så mycket om judar? frågar jag. Jo Damas – som också är komiker med en egen stå- upp-föreställning – ger sig in i en lång diskussion om orättvisor.

– Jag träffade en svart man som sa att Förintelsen var värre än slavhandeln och kolonialismen. En svart man! Förintelsen var hemsk, miljoner dödades… men det varade i fyra år. Kolonialismen varade i 400 år! För mig är det obegripligt när en svart man säger så. Det är alienation. Det är judeofili.

Jo Damas tycker att judar sär­behandlas positivt i det franska samhället. Det står alltid poliser på vakt utanför judiska skolor och synagogor – men ingen skyddar vita icke-judar i förortsskolor, menar han.

– Det händer att vita småkillar får smällar av invandrare. Men du ser inga poliser på såna skolor. Judarna är bra på att se efter sina intressen.

Jo Damas talar uppskattande om sin morbror Dieudonnés politiske partner och vän: författaren Alain Soral.

– Jag känner också honom.

Alain Soral är en antisemitisk författare som beundrar Dieudonnés förmåga att nå ut. Soral beskriver sig som ”nationalsocialist på franskt vis”.

– Han har en vision om att vita män ska vara stolta över att de är vita. Att det är bra att vara vit.

Jo Damas har liksom Dieudonné delvis afrikanskt ursprung. Den svarta identiteten är viktig för honom. Men det finns ingen motsättning, menar han, mellan det och att gilla Soral. Det är bra om olika etniska grupper, även vita, står upp för sig själva.

– I franska samhället är det annars mycket vit skuld. Vita fransmän vältrar sig i skuld över hur judar behandlades under andra världskriget.

Hos Alain Soral och Dieudonné M’Bala M’Bala möts extremhögern och extremvänstern, förenade av judehat. Soral var kommunist på 90-talet. På 2000-talet blev han kampanjledare för nationalistiska anti-invandringspartiet Nationella Fronten. Men han gillade inte partiets hårda antimuslimska linje. Det var fel sorts konspirationsteori. För Soral kommer hotet inte från muslimerna, utan från judarna.

Sorals idéer är urgammal, klassisk antisemitisim: Världen styrs av judiska bankirer, judisk media och judiska lobbyorganisationer.

Soral saknar inte inflytande i Frankrike. Hans antijudiska bok ”Att förstå Imperiet” har sålts i 80 000 exemplar och har legat på franska Amazons politikbestsellerlista sedan den kom ut 2011.

Framför allt är han en skicklig nätaktivist som enligt premiär­minister Manuel Valls förenar ”en aldrig tidigare skådad front av ytterligheter”. 2007 grundade Soral en nationalistisk tanke­smedja, vars välbesökta webbplats ständigt pumpar ut budskap från Dieudonné och andra antisemiter. Som många nationalister vill Soral komma bortom vänster och höger och i stället betona kärleken till nationen. Hans budskap har starka inslag av antifeminism och homofobi.

Premiärministern kallar Sorals skapelse ”en varböld av hejdlöst hat”.

T-shirtförsäljaren och komikern Jo Damas, Alain Sorals kompis, försöker förklara varför nationalsocialisten Soral gjorde en quenelle framför Förintelsemonumentet i Berlin.

– Han har sagt till mig att det handlade om homosexuella. Du vet, quenellen handlar om sodomi. Det är en grov gest, säger Jo Damas.

Ja?

– Och tydligen träffas homosexuella och har sex vid det där monumentet. Det var det Alain Sorals quenelle anspelade på.

Jo Damas fortsätter att prata om problemen med den globala kapitalismen, med media och med judar. Som många antisemiter är Jo Damas, Alain Soral och Dieudonné fixerade vid lobbyorganisationen AIPAC – American Israel Public Affairs Committee – som arbetar för att främja Israelvänliga åsikter.

Politikerna är inte världens verkliga makthavare, enligt Jo Damas. Presidenter och premiärministrar byts ut.

– Det är media som styr, media som sätter agendan, media som förstör världen med sina lögner.

Men vem bestämmer vad tidningar och tv ska rapportera?

– AIPAC, säger Jo Damas.

Advokat David-Olivier Kaminski vankar av och an i tingssal 17 i Paris pampiga Palais de Justice. Varför kommer inte Dieudonnés advokat? Notarien och domaren undrar också. Alla är de klädda i de svarta kåpor som franska jurister bär i rätten.

– Jag ringer honom, säger notarien irriterat och halar fram en Iphone från en gömma i sin svarta skrud.

David-Olivier Kaminski nickar. Han är advokat – och ordförande för den antirasistiska organisationen Licra i Paris. Organisationen stämmer ofta Dieudonné.

Den här gången vill Licra förbjuda försäljningen av en dvd med föreställningen ”Le Mur”, där bland annat skämtet om Patrick Cohen och gaskamrarna finns med.

David-Olivier Kaminski vill slå fast en sak direkt: Dieudonné är inte Charlie Hebdo.

– Skillnaden är fundamental. Charlie Hebdo attackerar idéer: religioner och politiska ideologier. Dieudonné sprider hat mot människor. Sensmoralen i hans kommentar om Patrick Cohen är: nazisterna dödade inte tillräckligt många. De borde ha dödat allihop.

Den antirasistiska advokaten suckar tungt. Han minns 1990-talet, när Dieudonné M’Bala M’Bala var en favorit bland antirastister. Då han inte myste med le Pen, utan tvärtom kämpade hårt mot Nationella Fronten. Då han blev folkkär som ena halvan av komikerduon ”Élie et Dieudonné”.

Élie Semoun, judisk komiker med marockanska rötter, var Dieudonnés vän och partner. De växte upp tillsammans i ett medelklassområde nära Paris. Tillsammans drev de med stereotyper och var, enligt Sémoun, själva symbolen för fransk antirasism. Duon upplöstes 1997.

2003 chockade Dieudonné M’Bala M’Bala sin gamle vän och stora delar av Frankrike. Utklädd till ortodox jude med tinningslockar reste sig Dieudonné och gjorde en Hitlerhälsning i ett tv-program. Med armen utsträckt ropade han: ”Isra-heil!”

Élie Semoun vädjade till sin barndomsvän att lämna den väg han slagit in på. Men radikaliseringen fortsatte. Show efter show med antisemitiska inslag.

Yttrandefriheten har gränser, säger David-Olivier Kaminski. Han påminner om att det i Frankrike är ett brott att förneka att Förintelsen ägt rum.

– Vi är inte i USA, där man får säga allt om alla, när som helst, hur som helst.

Läs också: Överlevande berättar: rädd det ska hända igen

Dörren till rättssalen slås upp. Sanjay Mirabeau, Dieudonnés advokat, går med snabba steg. Hans kåpa fladdrar. Ett tv-team följer honom i hälarna – de gör en dokumentär om den 37-årige stjärnadvokaten.

– Förlåt förseningen, säger Sanjay Mirabeau.

Han klappar om sin motståndare. De båda advokaterna ler mot varandra.

– Vi är gamla vänner. Men även en vän kan göra misstag, skämtar Sanjay Mirabeau.

– Jag säger detsamma om dig, kontrar David-Olivier Kaminski.

Vid pläderingen trycker Kaminski hårt på vilken destruktiv kraft han anser att Dieudonné utgör.

– Han jämför judar med maffian som stjäl och begår mord. Han skapar hat och han gör Frankrike illa. Om vi släpper igenom detta innebär det att det är acceptabelt att säga precis vad som helst.

David-Olivier Kaminski påminner om att Dieudonnés show ”Le Mur” förbjöds i Frankrike på grund av dess antisemitiska innehåll. Inspelningen till dvd:n gjordes därför när Dieudonné framträdde i Lausanne i grannlandet Schweiz.

– Ska man kunna tjäna pengar på en förbjuden föreställning?

Hans motpart Sanjay Mirabeau säger strävt att kommersen redan är ett faktum: Dvd:n har sålts i 40 000 exemplar.

– Om den här dvd:n kan göra ont, så är det redan gjort.

Sanjay Mirabeau räknar upp företeelser som upprör människor men ändå tillåts: Charlie Hebdo, tidelagsfilmer, våldsamma spel som Grand Theft Auto, där ”målet är att döda folk och bränna bilar”.

– Gillar man det inte så köper man det inte, säger Sanjay Mirabeau.

Domaren lyssnar till argumenten och meddelar: dom i målet kommer den 4 mars.

Fast redan om några dagar är det dags för Sanjay Mirabeau att åter ta sig till Palais de Justice. Den 2 februari hålls förhandlingen om Dieudonnés Facebookstatus om terroristen Coulibaly.

– Dieudonné ger mig lika mycket jobb som tio vanliga klienter, säger Sanjay Mirabeau och ler.

Han säger att Dieudonné M’Bala M’Bala totalt stämts 80 gånger. Just nu bedrivs ”30–40 processer” mot hans klient. Runt hälften är yttrandefrihetsärenden. Hälften är skattemål – Dieudonné misstänks ha fört ut pengar till sin pappas hemland Kamerun för att komma undan skatt.

Den franska staten förföljer Dieudonné, säger Sanjay Mirabeau. Att premiärminister Manuel Valls utsett komikern till ”republikens fiende” är ofranskt, tycker advokaten.

– Premiärministern är som en jihadist. Att bekämpa min klient är ett heligt krig för honom.

Dieudonné är ingen rasist, säger Sanjay Mirabeau. Han är ute efter att blottlägga hyckleri.

– Varför är det okej för en tidning att pissa på muslimer genom att håna deras profet, eller att förneka att slaveriet fanns – men inte okej att testa gränser för vad man kan säga om Förintelsen och judar?

Om vi bortser från lagen – varför vill din klient fortsätta med sina judeskämt? De är uppenbart antisemitiska.

Sanjay Mirabeau funderar en stund.

– Tänk dig att du har en svartsjuk fru. Hon tjatar om att du är otrogen, men du har faktiskt inte varit det. Din fru fortsätter tjata. En dag tröttnar du och bestämmer dig för att gå ut och få lite fitta.

Du menar att om folk hela tiden kallar Dieudonné för antisemit, så tar han till slut på sig antisemitkostymen?

– Kanske är det så.

Sanjay Mirabeau tycker att Frankrike ”överbeskyddar” sin judiska befolkning. Det är en positiv särbehandling, menar han, som bottnar i skam över det franska agerandet under Förintelsen.

– Frankrike har inte slutit fred med sin historia.

Bir-Hakeim vid Seines strand är en av de metrostationer som ligger ovan jord. Eiffeltornet är bara några kvarter bort. En ständig ström av människor rör sig längs den välskyltade vägen från stationen mot Paris mesta turistmål.

Inga skyltar pekar mot det minnesmärke nära stationen som minner om en av de allra mest skamfyllda händelserna i Frankrikes historia: Vélodrome d’Hiver-räden.

Vélodrome d’Hiver, eller Vel d’Hiv, var en stor hall för cykeltävlingar, boxning, fäktning och andra sporter. Under 30- och 40-talen höll franska fascister stora möten här.

Sommaren 1942 beordrade den franska Vichyregimen – som samarbetade med de tyska nazisterna – massarresteringar av judar. Under två dagar, den 16 och 17 juli, grep Parispolisen mer än 13 000 judar. Över 4 000 var barn.

Alla barnfamiljer stängdes in i cykelarenan Vel d’Hiv, där de hölls utan mat och tillgång till toaletter. De som försökte fly sköts av polisen. Sjukdomar spred sig snabbt och flera tog livet av sig.

Efter fem dygn skickades judarna vidare till koncentrationslägret i Parisförorten Drancy, och därifrån vidare i godsvagnar till dödslägret Auschwitz.

Skulpturen av den polsk­judiske konstnären Walter Spitzer föreställer några av de människor som stängdes in i Vel d’Hiv och sedan mördades, bland dem barn och en gravid kvinna.

”N’oublions jamais” står det vid foten av skulpturen vid Seines strand. ”Låt oss aldrig glömma”. Vem läser? Quai de la Grenelle där monumentet står måste vara en av centrala Paris mest ödsliga platser.

Vi huttrar i en halvtimme. Förutom en joggare och en mobilpratande man passerar ingen människa minnesmärket.

– Jag hörde inte ett ord om Vel d’Hiv när jag gick i skolan. Det var mycket om andra världskriget, men inget om detta, säger 40-årige Alexandre Feve, som arbetar på ett bygge i kvarteret intill.

I dag vet han. Frankrikes inställning till minnet av Förintelsen har ändrats de senaste decennierna.

Vel d’Hiv-räden – och minnet av den – rör vid en känslig nerv i Frankrikes självbild. Under decennierna efter kriget skylldes Förintelsen nästan helt på tyska nazister. Fransmäns inblandning i folkmordet sopades under mattan.

En av de mest aggressiva franska judehatarna var den nationalistiska politikern Louis Darquier. Flera år före den tyska ockupationen valdes han in i Paris kommunfullmäktige med ett aggressivt anti-judiskt budskap. Under ett fullmäktigemöte 1936 sa han ”du är en smutsig jude” till en annan politiker och fortsatte:

– Vårt lands existens är hotad så länge vi inte gör oss av med dessa människor.

När nazisterna ockuperade Frankrike och Vichyregimen installerades fick Darquier och andra judehatare chans att på allvar förverkliga sina idéer. Våren 1942 utsågs Louis Darquier till chef för Frankrikes ”kommissariat för judiska frågor”.

Två veckor före Vel d’Hiv-räden hölls ett möte mellan de franska och tyska myndigheterna där Louis Darquier försäkrade att han var redo att ”befria den franska staten från judarna”.

På 1960- och 70-talen började en yngre generation fransmän ifrågasätta och lyfta fram det franska ansvaret för Förintelsen. 1978 lyckas en reporter från tidningen l’Express leta upp Darquier, som gömt sig i en liten by i Spanien med hjälp av fascistvänner i den spanska militären.

I intervjun spyr Louis Darquier ut sitt hat. Förintelsen är ”en judisk uppfinning”. Han, ansvarig för deportationen av 75 000 judar från Frankrike, kallar intervjuaren för ”en agent från Tel Aviv”. Han, som krävt att franska judar skulle bära en gul stjärna på sina kläder och som ville frånta judar deras franska medborgarskap, säger att l’Expressreportern är ”förgiftad av judisk propaganda”.

Folk förstår inte ”hur atmosfären på 30-talet var”, säger en irriterad Darquier:

– Judarna var överallt!

Intervjuaren påminner Darquier om hans ord på ett Parismöte 1937, tre år före naziockupationen: ”Den judiska frågan måste lösas snarast. Låt judarna bli deporterade eller massakrerade.”

– Det var bildligt talat. Jag ville aldrig se någon död, svarar Louis Darquier.

Inte ens judarna du skickade till Auschwitz? frågar reportern. Svaret:

– Jag ville att de skulle försvinna. Jag var inte intresserad av vad som hände sedan. Det var inte min sak.

Intervjun i l’Express 1978 och andra avslöjanden om fransmäns ansvar för Förintelsen skruvade upp trycket på politikerna att erkänna fransk skuld och be om ursäkt.

President François Mitterrand vägrade på 1980-talet. Hans linje: Vel d’Hiv var fruktansvärt – men Frankrike har inget ansvar för Förintelsen. Det var inte det sanna Frankrike som gjorde detta, utan den illegitima Vichyregimen – den regim som bytte ut republikens valspråk ”Frihet, jämlikhet, broderskap” mot ”Arbete, familj, fosterland”.

Walter Spitzers minnesmärke över Vel d’Hiv invigdes först 1994. Inskriptionen på sockeln ekar Mitterrands olust och starka behov att distansera sig från Vichyregimen:

”Franska republiken hedrar offren för rasistisk och antisemitisk förföljelse och brott mot mänskligheten under ledning av den så kallade ’regeringen för den franska staten’”.

Bara ett år senare, 1995, gick president Jacques Chirac ett steg längre: han medgav att Frankrike var medskyldigt i Förintelsen. Tusentals franska poliser och gendarmer hjälpte nazisterna i deras utrotningsprojekt, påminde Chirac. Han talade om Vel d’Hiv-räden som ett svek mot Frankrikes upplysnings­ideal och mot de mänskliga rättigheterna.

– Frankrike begick den dagen det irreparabla. Landet bröt sitt löfte och överlämnade dem som skulle skyddas till deras bödlar, sa Chirac.

Presidenten François Hollande har fortsatt på samma linje: Vel d’Hiv var ett brott begånget ”i Frankrike, av Frankrike”.

Nu är Frankrike moget att ännu mer lyfta fram det mörka minnet av Vel d’Hiv-räden. Själva sporthallen förstördes i en brand 1959 (den ödsliga plats där Walter Spitzers minnesskulptur står ligger några hundra meter bort).

På tomten där hallen faktiskt stod en gång bygger ett stort försäkringsbolag just nu kontor. Vi råkar komma dit lägligt:

– Då lyfter vi. Åhej! ropar en arbetsledare på bygget.

Fem byggjobbare i lysorange jackor greppar en stor stenplatta med guldbokstäver:

4 115 BARN

2 916 KVINNOR

1 129 MÄN

Det är en minnesplatta över de judar som spärrades in i Vel d’Hiv. Varför så många barn och så få män?

Många judiska män hade blivit förvarnade och flytt hemmen innan räden börjat. De trodde inte att den franska polisen var ute efter kvinnor, barn och åldringar. Det var fel. ”Alla barn ska medföras”, stod det i polisernas instruktioner.

Efter några veckors fångenskap skildes alla barn under fjorton år från sina föräldrar. I augusti 1942 skickades barnen till Auschwitz där de gasades ihjäl.

Nu, i januari 2015, sätter bygg­jobbarna minnesplattan på plats i ett provisoriskt fönster i ett plank runt bygget. Tanken är att förbipasserande ska kunna se den under den tvååriga byggnationen.

– Tappa den inte!

– Så.

Minnesplattan har funnits tidigare, men får nu en mer framskjuten plats.

– Dessutom ska vi anlägga en trädgård till minne av alla barn som dog, säger Alexandre Feve, arbetsledare vid bygget.

Tycker du som fransman att det är viktigt att man lyfter fram det hände i Vel d’Hiv?

– Inte för mig. Men för judarna är det viktigt.

Ilan Halimi blev 23 år. En vinterdag 2006 hittades han naken, med handbojor, fastbunden vid ett träd nära ett järnvägsspår utanför Paris. Han hade då varit försvunnen i 24 dagar. Hans ena öra och stortå hade skurits bort, och hans kropp var täckt av sår efter knivstick och massiva brännskador från frätande syra. Många ben var brutna. Hans penis var bortbränd.

Ilan Halimi dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

Barbarerna, så hette det ungdomsgäng som kidnappat Ilan Halimi. Medlemmarna var från samma förort som sitt offer och visste att han var jude. Därför måste hans familj ha pengar, resonerade kidnapparna. De krävde 450 000 euro i lösesumma.

Tanken byggde på en antisemitisk fantasi. Ilan Halimi hade växt upp under knappa omständigheter med en invandrad, ensamstående mamma. Själv arbetade han som telefonförsäljare.

När pengarna uteblev (enligt franska medieuppgifter rekommenderade polisen familjen att ligga lågt) torterade kidnapparna Ilan Halimi. Under tre veckor deltog minst nitton personer i tortyren. De silvertejpade Halimis huvud, utom en springa för mun och näsa. De slog honom över hela kroppen, särskilt på testiklarna, knivskar honom och brände honom med cigarretter och tändare.

En av kidnapparna erkände att han släckt en brinnande joint i Ilan Halimis ansikte eftersom han inte gillade judar.

Gängets ledare Youssouf Fofana flydde till sina föräldrars hemland Elfenbenskusten, men greps och lämnades ut till Frankrike. Han dök upp i domstolen leende, pekade mot himlen och sa ”Allahu Akbar”. När han ombads uppge sitt namn svarade han:

– Jag heter arab, från afrikanska barbariska salafistiska revoltarmén.

Youssouf Fofana kastade en sko i rättssalen och skrek att all världens judar var hans fiender. Rätten dömde honom till livstids fängelse.

Noam Meghira, i dag en 26-årig ekonomi­student, var 17 år när Ilan Halimi-fallet rullades upp.

– Det var då jag beslutade mig för att slåss mot antisemitism, säger Noam Meghira.

Han blev medlem i UEJF – Förbundet för franska judiska studenter. Studenterna i förbundet är mycket ute i skolorna och håller workshops som ska bryta ner vanföreställningar och fördomar.

Vi träffas på ett litet kafé i norra Paris som Noam valt. Högtalarna spelar nordafrikansk popmusik. Liksom Ilan Halimi har Noam Meghira rötter i Marocko. Hans föräldrar, som driver en kemtvätt, flyttade till Frankrike på 1980-talet.

Noam Meghira ler svagt.

– Du vet, det finns ett uttryck: ”lycklig som en jude i Frankrike”. Det är kanske inte helt sant just nu, men det är något att sikta mot.

Det gamla uttrycket bär på en historia: Frankrike var ett av de första länderna i Europa där judar efter sekler av förföljelse fick samma medborgerliga rättigheter som andra. I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var Frankrike en tillflyktsort för många flyktingar från antisemitiska pogromer i Ryssland, Ukraina och Polen.

På 1960- och 70-talen kom en ny judisk invandringsvåg. Hundra­tusentals nordafrikanska judar kom hit efter att kolonierna Algeriet, Marocko och Tunisien blivit fria. Vissa skrämdes av den växande arabiska nationalismen som hade antisemitiska inslag.

Av världens 14 miljoner judar bor i dag drygt en halv miljon i Frankrike. Endast USA och Israel har en större judisk befolkning.

Noam Meghira och många med honom känner stark tillhörighet till den franska republiken. När Israels premiärminister Netanyahu efter terrordåden uppmanade franska judar att emigrera till Israel blev flera franskjudiska grupper irriterade. Sådana uttalanden försvagar judiska minoriteter i Europa, menade franska rabbiner. De påpekade att de flesta franska judar inte har några planer på att flytta.

– Ett Frankrike utan judar är inte längre Frankrike, deklarerade premiärminister Valls.

Ett viktigt uttalande, tycker Noam Meghira.

– Vi är fransmän som alla andra. Detsamma gäller franska muslimer – de är en viktig del av vårt land.

Noam Meghira berättar att hans organisation UEJF inte bara bekämpar antisemitism, utan även hat mot muslimer.

– Vi stämde nyligen en känd tv-journalist, Eric Zemmour, som säger att allt som är fel i samhället är muslimernas fel. Zemmour är jude, men det spelar ingen roll: Hat är hat.

UEJF lägger mycket kraft på att försöka stoppa näthat. Som hashtaggen #unbonjuif (översättning #enbrajude). Noam Meghira förklarar:

– Folk skriver #enbrajude och lägger till ”…är en död jude”. Eller postar en bild på en utmärglad lägerfånge och taggar med #enbrajude.

För ett par år sedan ”trendade” hashtaggen #unbonjuif – den blev Frankrikes tredje mest populära på Twitter. När det amerikanska företaget vägrade lämna ut judehatarnas identiteter stämde UEJF Twitter på 400 miljoner kronor – och vann. Twitter ändrade sig – personuppgifterna har lämnats till franska myndigheter.

Den farligaste näthataren är, enligt Noam, Dieudonné M’Bala M’Bala. I ett videoklipp på nätet uppmanar komikern franska myndigheter att släppa Youssouf Fofana, ledaren för gänget som kidnappade Ilan Halimi. Han talade även om ”den judiska lobbyn” i samband med Ilan Halimi-fallet.

– Hatet han sprider får direkta konsekvenser för vanliga människor, säger Noam Meghira.

När Dieudonné skulle uppträda i Nantes åkte Noam dit med några vänner och en packe flygblad. När myndigheterna stoppade showen riktade fansen sin vrede mot Noam och hans judiska vänner.

– ”Du är jude, du är systemet!” ropade de.

Dieudonné M’Bala M’Bala ser helt färdig ut, när han tumlar ut i foajén på sin teater. Klockan är närmare midnatt och han har just rivit av kvällens sena föreställning.

Det är dags att skriva autografer och låta sig fotas av fans.

– Jag kan inte prata med journalister, det är så körigt nu, säger Dieudonné till oss.

Högtalarna spelar reggaemusik. Dieudonné ställer sig under ett stor svartvitt fotografi av en liten pojke. Han pekar på bilden.

– Det är Hugo Chávez som ung.

Hugo Chávez, Venezuelas socialistiske president som dog 2013, var känd för sin tuffa hållning mot USA. När han talade i FN:s generalförsamling dagen efter George W Bush kallade Chavez USA:s president för ”Djävulen” och sa att det ”luktade svavel”. Samma år träffade Dieudonné Chavez – i Syriens huvudstad Damaskus. 2009 åkte Dieudonné till Iran och mötte dåvarande premiärministern Mahmoud Ahmadinejad. 2011 for han till Libyen för att stödja diktatorn Muammar Khaddafi mot ”västmakternas aggression”.

USA-motståndet löper som en röd tråd i Dieudonnés idévärld, sammantvinnad med antisemitismen. I teaterfoajén sitter ett klistermärke som hånar Barack Obama. På en vägg längre bort står det ”Hezbollah Club”.

Terrorstämplade Hizbollah är en Iranstödd shiamuslimsk väpnad grupp i Libanon, som slåss på diktatorn Bashar al-Assads sida i Syrien. Dieudonné har träffat Hizbollahkrigare i Libanon tillsammans med Nationella Fronten-politiker.

Antisemitism, antikapitalism och antiamerikanism hänger ihop för Dieudonné.

Ett typiskt Dieudo-uttalande:

– Jag skrattar åt den amerikansk-sionistiska axeln.

Ett annat:

– Jag föredrar Bin Ladens karisma framför George W Bushs.

Ett tredje:

– Jag vill inte välja mellan judar och nazister – jag är neutral.

Vid sitt signeringsbord i teaterfoajén klunkar Dieudonné snabbt i sig ett glas isvatten. Kön av fans är lång. Unga upphetsade killar. Alla vill göra quenellen med idolen. Mobilkameror höjs.

Damien Glez, skribent och satirtecknare från Burkina Faso, har skrivit om Dieudonnés fans. I en intervju i The New Yorker påpekar Glez att komikern ”använder språk och metaforer från gammaldags fransk antisemitism inför en ung publik som inte har en särskilt utvecklad idé om vad antisemitism är”.

– De vet inte vem Robert Faurisson är. Så tar du detta till förorten, där många unga känner sig förtryckta av islamofobi och är arga och frustrerade över behandlingen av palestinierna. Så blandas allt: antisionism, antisemitism och ilska mot systemet. Humor och hat. Förbittringen från Le Pen och ilskan hos nyanlända invandrare.

På medeltiden anklagades judar i Europa för att sprida digerdöden, ritualslakta barn och vara ”Kristi mördare”. I nazi-Tyskland skulle judarna utrotas med argumentet att den ”judiska rasen” förstörde det rena ariska samhället. I Paris år 2015, på Dieudonnés teater, kommer judehatet med reggaemusik och vänsterretorik.

Antisemitismen muterar, finner nya former. Men egentligen är det samma gamla hat.

En av de mest aggressivt jude­hatande böcker som någonsin skrivits gavs ut i Frankrike år 1886. Den heter ”La France Juive”. Författaren Édouard Drumont pekar ut judar –”kommersiella, snåla, beräknande, svekfulla” – som det stora hotet mot Frankrike.

”La France Juive” fick stor betydelse för den antisemitiska våg som visade sig i samband med Dreyfusaffären, när den judiske officeren Alfred Dreyfus avskedades efter falska anklagelser om spioneri.

Skribenter, inte minst författaren till ”La France Juive”, hetsade i pressen. I januari 1898 gav sig tusentals människor ut på Paris gator. De skrek:

– Död åt judarna!

Dieudonnés kompis Alain Soral har gett ut ”La France Juive” på sitt bokförlag.

I teaterns bar säljs Quenelle-vin. På flaskans etikett gör en tecknad Dieudonné en quenelle med ovanligt utsträckt arm. ”ANTI-SYSTEME” står det ovanför.

Det kan verka konstigt att Dieudonné, som slåss mot diskriminering av svarta och muslimer, slår sig ihop med nationalsocialisten Alain Sorals vita rasistprojekt.

Förklaringen är samsynen om att ”ANTI-SYSTEME” = antisemitism.

Svarta och vita, tillsammans mot judarna.

Fakta. Personerna i reportaget

Dieudonné M’Bala M’Bala

49-årig komiker, på 90-talet en frontfigur för fransk antirasism. Har bildat allians med nazisten Alain Soral och hånar nu judar och Förintelsen. Jagas med blåslampa av staten vilket stärker hans roll som systemkritiker. Uppfinnare av gesten ”La Quenelle”.

Alain Soral

56-årig sociolog. Dieudonnés vän. Kommunist på 90-talet, gick sedan över till nationalistiska Nationella Fronten. Har nu sin egen tanke­smedja och bokförlag. Kallar sig ”nationalsocialist på franskt vis”.

Robert Faurisson

86-årig historiker. Känd Förintelseförnekare. Har bjudits in av Dieudonné som gav honom pris i samband med en show.

Jean-Marie le Pen

Grundare av högerextrema partiet Nationella Fronten. Dieudonnés vän och gudfar till ett av komikerns barn. Var partiledare fram till 2011, då dottern Marine le Pen tog över.

François Hollande och Manuel Valls

Frankrikes president respektive premiärminister som ofta uttalat sig om hur farlig och destruktiv Dieudonné är. Dieudonné ”är inte längre en komiker”, har Valls sagt, utan en rasist och antisemit som måste stoppas.

Jo Damas

Dieudonnés 32- årige syster­son. T-shirtförsäljare på morbroderns teater och själv komiker. Tror att den Israelvänliga amerikanska lobbyorganisationen AIPAC styr världens medier.

David-Olivier Kaminski

Advokat och ordförande i den antirasistiska organisationen Licra i Paris som ofta stämmer Dieudonné.

Sanjay Mirabeau

Dieudonnés advokat. Gammal vän till Kaminski. Tycker att det är hyckleri av franska politiker att omfamna satirtidningen Charlie Hebdo men jaga hans klient.

Louis Darquier

Nationalistisk fransk högerpolitiker. Rabiat judehatare. Samarbetade med nazi-Tyskland under och skickade tiotusentals judar till utrotningsläger. Gömde sig i Spanien efter kriget, dog 1980 i Malaga.

Ilan Halimi

23-årig telefonförsäljare som torterades till döds av ett gäng judehatare 2006.

Noam Meghira

26-årig vice ordförande i UEJF – Förbundet för franska judiska studenter. Fransman med rötter i Marocko. Påverkades starkt av Ilan Halimi-fallet. Slåss mot antisemitism och hat mot muslimer.

Fakta. Antijudiska attacker i Frankrike

1980. En bomb i en väska på en mc exploderar utanför en synagoga på Rue Copernic i Paris. Fyra människor dör, ytterligare 20 skadas. 34 år efter dådet åtalas en 60-åring med libanesisk bakgrund för bombningen. Åklagaren kopplar honom till terrororganisationen PFLP – själv förnekar han brott.

1982. Två terrorister kastar in en granat som exploderar i den judiska restaurangen Goldenbergs i Paris Maraiskvarter. Sedan går de in och skjuter med automatvapen. Sex människor dödas, 22 skadas. Restaurangen var en träffpunkt för Förintelseöverlevande. En palestinsk terrororganisation låg bakom.

1995. En bilbomb exploderar utanför en judisk skola utanför Lyon. 14 människor skadas.

2003. Stora delar av en ortodox judisk internatskola i Gagny utanför Paris brinner ner efter att skolan attackerats med brandbomber. 2006 lyckas attentatsmän på nytt bränna delar av skolan.

2006. Ilan Halimi, fransk jude, kidnappas och torteras under tre veckors tid av stort ungdomsgäng: ”Barbarerna”. Han påträffas naken, svårt skadad och handfängslad och dör på vägen till sjukhuset.

2012. Fyra personer, varav tre barn, skjuts till döds på den judiska skolan Ozar Hatorah i Toulouse. Mördaren är Mohammed Merah, en 23-årig muslimsk man som säger att han hämnas de dåd som franska soldater och judar utsätter ”hans folk” för. Merah skjuts några veckor senare ihjäl av polisen efter att han försökt skjuta sig ut från en lägenhet.

2014. I juli attackeras flera judiska butiker och synagogor i Marais-kvarteren efter en pro-palestinsk demonstration i centrala Paris.

2015. Tungt beväpnade terroristen Amedy Coulibaly går in i en kosher-mataffär i Paris. Han skjuter ihjäl fyra människor och håller nitton andra som gisslan. Efter några timmars belägring går polisens insatsstyrka in och skjuter Coulibaly till döds.

Fakta. Frankrike och Förintelsen

I juni 1940 invaderade Hitlers trupper Frankrike. Vichyregimen samarbetade med nazi-Tyskland, var antisemitisk och djupt auktoritär. Den franska republikens valspråk – ”Frihet, jämlikhet och broderskap” – byttes mot mottot ”Arbete, familj och fosterland”.

Vintern 1940–41 började franska judar sättas i koncentrationsläger. 1942 skruvades förföljelsen upp. Sommaren 1942 beordrade Vichyregimen massarresteringar av judar. Under två dagar, den 16 och 17 juli, grep Parispolisen mer än 13 000 judar. Över 4 000 var barn.

Alla barnfamiljer stängdes in i inomhuscykelarenan Vélodrome d’Hiver. De som försökte fly sköts av polisen. Sjukdomar spred sig snabbt och flera tog livet av sig. Alla barn under fjorton år skildes från sina föräldrar. I augusti 1942 skickades barnen till Auschwitz där de gasades ihjäl.

Vichyregeringen upphörde 1944 när de allierade befriade Frankrike. Frankrike har ett sårigt förhållande till skulden för Förintelsen, visar den svenske historikern Johannes Heuman i en färsk avhandling.

President François Mitterrand vägrade på 1980-talet be om ursäkt för de franska judedeportationerna. Hans linje: Frankrike har inget ansvar för Förintelsen. Det var inte det sanna Frankrike som gjorde detta.

1995 medgav president Jacques Chirac att Frankrike varit medskyldigt till Förintelsen. Tusentals franska poliser och gendarmer hjälpte nazisterna i deras utrotningsprojekt, påminde Chirac. Presidenten François Hollande har fortsatt på samma linje: Velodrome d’Hiver-räden var ett brott begånget ”i Frankrike, av Frankrike”.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.