Det står många barn längs de smala gatorna när en svensk pluton kör genom byn Alizayi. Några vinkar till soldaterna när de kommer, men andra kastar demonstrativt stenar mot pansarterrängbilarna. Det är inte lätt för soldaterna att se vänligt sinnade ut när de kommer farande i full stridsmundering.
– Det är hela tiden en svår avvägning mellan vår egen säkerhet och att få kontakt med lokalbefolkningen, säger plutonchefen Petter Bolund. Men skytten som sköter kulsprutan på fordonens tak brukar vända bort vapnet och ta av sig sina goggles när vi åker genom byarna.
– Men varje gång vi åker förbi en folksamling så vet vi att några av männen som står där är insurgenter.
I Natos rapporter om motståndaren i Afghanistan talar man inte om talibaner, utan om ”insurgents”, upprorsmakare. På svenska finns inget bra ord så det har nu blivit ”insurgenter”. Bland svenskarnas motståndare i området finns kanske en och annan taliban, men mest är det olika kriminella nätverk som terroriserar befolkningen med olagliga skatter och avgifter för beskydd. På nätterna åker de runt i byarna och sätter upp affischer med hotelser mot dem som samarbetar med de svenska soldaterna.
Det är bara 35 kilometer från den svenska huvudbasen i Mazar-i-Sharif till befästningen på kullen i Alizayi. Men det kan ta fem timmar för en svensk pluton att ta sig dit över ökensanden. Kolonnen av pansarterrängbilar stannar ständigt för att söka av marken för vägbomber.
Svenskarnas Forward Operation Base i byn Alizayi kunde vara tagen ur en gammal film om Främlingslegionen i Algeriet. En brant backe längs kullens ena sida leder upp till fortet som är omgärdat av tjocka murar och taggtråd. I de fyra hörnen finns värn till vaktposterna. Bakom sandsäckar och kulsprutor har de fri utsikt över byn och åkrarna där nedanför.
Förra fredagen anlände Petter Bolunds pluton hit för avlösning. Plutonen på 30 man tillhör den strategiska beredskapen på K3 i Karlsborg och kom till Afghanistan i augusti för att förstärka den svenska truppen inför parlamentsvalet.
Barnen som kastar sten mot soldaterna borde vara med några av kvällarna uppe i fortet för att få en annan bild av soldaterna. Då lägger de ifrån sig hjälmar, skyddsvästar och alla tunga vapen. Några sitter runt en liten brasa och värmer en burk Bullens pilsnerkorv eller en burk ravioli. Från sjuktransportens grupp hörs höga skratt. De tittar på filmen ”American pie” på en bärbar dator. Om det inte vore för fullmånen skulle hela fortet vara becksvart, för här finns ingen elektricitet.
Hela scenen påminner mer om scouter på hajk än en krigsbas. De är yrkessoldater och man kunde vänta sig en viss machomentalitet. Men av det syns inte ett spår. Det enda som stör intrycket av scoutläger är den underliggande spänningen, beredskapen på att något hela tiden kan hända.
En kväll lämnar några grupper soldater fortet för att vara backup åt en annan pluton som ska göra en husrannsakan på en gård där man tidigare blivit beskjuten i från. Framåt natten lyser ljusgranater upp himlen. Alla rusar upp på muren för att spana ut i den mörka natten. I radion hörs rapporten: ”Misstänkta insurgenter rör sig i området.” Lite senare hörs en explosion i området där man letar efter vapen.
Efter ytterligare några ljusgranater rapporterar radion: ”Tio motorcyklar rör sig västerut bort från området.”
Sedan blir det lugnt. Man fann inga vapen.
– Vår uppgift här är att vara närvarande i området och försvåra insurgenternas verksamhet, säger plutonchefen Petter Bolund. Vi genomför patruller dygnet runt. På dagarna gör vi sociala patruller för att skapa kontakt med byborna. Då går vi utan hjälmar och med sänkta vapen.
På en sådan patrull stannar soldaterna till och pratar med Mohammad Den.
– Det var kris i byn innan soldaterna kom hit, säger han. Våra egna myndigheter gjorde inget för att stoppa de kriminella. Om man inte gjorde som de sade gick de bara in i våra hus och rånade oss.
Området runt byn Alizayi är ganska välbärgat. Ett nät av diken förser de annars torra jordarna med vatten från floden Balkh. Just nu syns mest bomull och marijuana på fälten.
– Bomull ger en bra inkomst, säger Anridden Bai som äger gården närmast det svenska fortet. Men inte så bra som opium, men det tvingades vi sluta med för fem år sedan.
Och marijuanan?
– Jo, den får vi också bra betalt för.
Mathias Holmqvist är kompanichef inom den nuvarande svenska huvudstyrkan FS 19. Han förde befälet när fortet i Alizayi byggdes.
– När vi kom hit och grävde ner oss i kullen kom folket från de närmaste gårdarna fram till oss och sade: Om det nu blir strider med insurgenterna så kommer vi att slåss på er sida, berättar han.
– Så vi kände oss verkligen mycket välkomna!
Vid lägerelden på kvällen frågar vi soldaterna om uppgiften här ute känns meningsfull.
– Ja, mycket, svarar Jon. Annars hade jag inte varit här. Insurgenterna sprang för glatta livet när vi kom. Vi skulle behöva ett sådant här fort i varje by.
De flesta soldaterna tror att de är välkomna i byn, men inte alla.
– Det är nog olika i olika byar hur välkomna vi är, säger en soldat som vill vara anonym. Jag tror inte att vi är så väl sedda i just denna by, däremot lite längre bort i Sheberghan.
– Men när vi nu är här skulle det inte kännas schyst att åka hem och lämna dem i sticket, att låta talibanerna ta över.
Soldaten Daniel har funderat mycket på den militära närvaron i Afghanistan:
– Jag vet inte vad som är bäst, situationen i landet är så oerhört komplex. Det finns ingen militär lösning på landets problem. Men det finns inte heller någon lösning utan militär närvaro.
Här kan du se Anders Hanssons bildspel från reportaget.