Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Kevinfallet: Nyckelvittnen gav pojkarna alibi

12:33. Efter DN:s granskning tas Kevinfallet upp igen. Dessutom kliver ett nyckelvittne fram. Hör DN:s Josefin Sköld och Björn af Kleen om vad som hänt.

Enligt Arvikapolisen rådde inga tvivel om att de två bröderna, fem och sju år, var skyldiga till Kevins död. Men DN:s granskning visar att nyckelvittnen gav pojkarna alibi.

Enligt Rikskriminalens rapport sågs Kevin sista gången i livet vid 17.30-tiden söndagen den 16 augusti. Lite tidigare på eftermiddagen, vid fyratiden, fick de mordanklagade bröderna, deras pappa och styvmor besök av goda vänner, en barnfamilj. Familjerna hade känt varandra i flera år. De skulle äta middag tillsammans och därefter åka ut och fiska.
Senare kom den gästande familjen att bli nyckelvittnen i Arvikapolisens utredning.

Läs även: Polisens starkaste kort: Ett erkännande som inte fanns

I förhör berättar pappan att barnen gick ut för att leka på gården efter middagen, vid 17-tiden. En halvtimme senare kom 5-åringen och en av småsystrarna in och lekte i lägenheten fram till avfärd för fisketuren.

Mamman, som beskriver sig själv som en hönsmamma, hade ständig uppsikt över barnen. Så också under timmarna familjen besökte de fem- och sjuåriga bröderna i Dottevik, eftermiddagen då Kevin dog.

Ingen i familjen vill i dag framträda med namn, men de står fast vid uppgifterna de gav i polisförhören 1998.

Familjens då tioårige son förhördes av polisen den 24 augusti 1998. Han berättade att han hela tiden lekt med sina småsystrar och de två bröderna. Pojken förhörs ytterligare en gång, då om observationer av äldre barn i området, innan polisen åter försöker få honom att säga att pojkarna var nere vid sjön, denna gång 14 oktober. 10-åringen ger hela tiden samma svar: bröderna var inte vid mordplatsen.  

Totalt förhörs familjen över ett dussin gånger av polisen.

I förhören frågade polisen upprepade gånger om han någon gång skiljts från bröderna under tiden mellan den gemensamma middagen och att de båda familjerna åker och fiskar.

– Nej, svarar tioåringen, som också beskriver andra barn och skeenden med tydlighet och utan uppenbar tvekan.

Vart var ni när ni lekte? frågar förhörsledaren.

Tioåringen berättar:

De var vid sandlådan som syns från brödernas lägenhet. Han och bröderna cyklade fram och tillbaka, men hela tiden korta sträckor och aldrig bröderna ensamma.

Polisen frågar: När ni gick in, var ni allihopa då?

10-åringen: Mmm.

Polisen: Eller var det någon som inte var med?

10-åringen: Alla hängde med.

Polisen: Alla hängde med?

10-åringen: Ja.

Polisen framhärdar: När ni ska gå in i lägenheten, är (5-åringen) med då?

10-åringen: Ja, alla var med.

Polisen: Alla var med. Var (5-åringen) borta någonting på egen hand innan ni går in allihopa?

10-åringen: Nej.

Polisen: Han var med er hela tiden?

10-åringen: Ja, för mamma sa att jag skulle hålla reda på dem, (5-åringen) är lika gammal som (10-åringens lillasyster).

Polisen fortsätter:

Polisen: Ingenting som du har glömt i detta?

10-åringen: Nej, inte vad jag vet.

Polisen: Kan det ha varit någon liten utflykt som du inte kommer ihåg, som du inte kommer ihåg att berätta här?

10-åringen: Nej.

Polisen: Kan ingen av er ha gjort någon liten extra tripp?

10-åringen: Inte vad jag kommer ihåg. Vi cyklade bara till gungparken som längst.

Polisen: Till gungparken som längst?

10-åringen: Ja, och så runt där då och så åkte vi tillbaka.

De pratar om att 10-åringen inte varit nere vid vattnet, ”Jag får inte vara nere vid sjön utan flytväst eller något”. Han säger också att bröderna ”är alldeles för små för att gå ner där”.

Polisen frågar om han märkt någon ”konstigt” med sjuåringen. Men den tioårige pojken är tvärsäker i sina svar. Ingenting var konstigt, ingen var nere vid vattnet där Kevin sedan hittades.

Polisen konfronterar då 10-åringen med att sjuåringen själv sagt att han varit vid sjön.

10-åringen: Han kanske var det före, innan vi kom med våran familj.

Polisen: Nej, det är senare ser du. Det är den där tiden som ni var ute.

10-åringen: Ja, jag har inte varit nere vid sjön i alla fall.

Polisen: Det behöver ju inte vara så jättenära sjön som (7-åringen) har varit, men han har i alla fall varit så han har sett sjön.

10-åringen: Ja, jag har inte varit så jag har sett sjön, för jag tänkte aldrig på att kolla vid gungparken heller om jag såg sjön, för jag bara cyklade jag.

Förhöret slutar med att poliserna ber 10-åringen att höra av sig om han minns något mer.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.