KANTON.
Det blev succé när den svenska ostindiefararen ”Götheborg” anlände till Kanton. Av den anledningen att Kina för länge sedan beslutat att det skulle bli en framgång.
Ankomsten av en kopia av det historiska skeppet från 1700-talet i kombination med besök av det svenska kungaparet tilltalar både kinesisk tradition och fåfänga.
Kina vill vara vän med alla. Ett par statschefer i veckan anländer till landet, men få bevakas av den statliga televisionen från helikopter. Få fartyg som närmar sig Kinas kust ges över två timmars direktsändning i teve.
Ombord under sista sjömilen in mot hamn stod kung Carl Gustaf och drottning Silvia och spejade ut över Pärlfloden Kungen genuint intresserad av skeppet och bygget. Han förhörde sig om förhållanden ombord och tittade ned på kanondäck där han till slut frågade några av jungmännen:
Kommer ni att segla igen när ni kommer hem?
Och alla svarade ja.
Och kungen sa att det hade han inte trott. Och så skrattade alla, för det var en sån dag.
Vid kajen hälsade Kina välkommen på sitt mest gästfria sätt, för det där med det svenska skeppet är en sak som fallit i god jord. Det påminner om en vän i en tid då Europa annars började sammanknippas med kolonialherrar som kom för att röva och sälja opium.
I Sveriges fall handlade det om en alltigenom fredlig handel, till fördel för båda länderna. Vi kom hit med silver, säger Börje Ljunggren, Sveriges ambassadör i Kina.
Silver (bytt i Spanien mot traditionellt svenska produkter) i stället för opium och en annan attityd, det grundlade enligt en kinesisk guvernör ryktet att svenskar är bra att ha att göra med.
En sak till har bidragit till den kinesiska uppställningen: Sverige är ett land för frihandel, som för frihandelns talan i Europa, som vägrar ställa sig bakom krav på höjda handelshinder mot denna frustande drakes aptit att sälja. Det ligger i exportnationen Sveriges eget intresse, och därför är Sverige en vän också i dag.
Kina är den största förändringen i vår tid, inget annat lands betydelse ökar så mycket så snabbt, säger Börje Ljunggren.
Vid hamnen höll kung Carl Gustaf tal. Historia och nutid vävdes ihop till ett rep av långvarig, bestående och framtida vänskap.
Så dags hade jungman Christoffer Treutiger, vars förfäder deltog i färderna med ostindiefararna på 1700-talet, redan summerat resan:
En söndagssegling, sa han.