Nä, nu är banne mig vasken igentäppt med matrester igen. Och vem sjutton har ett öppnat mjölkpaket med flera veckor gammalt utgångsdatum stående i kylen?
På arbetsplatser där det finns ett antal anställda dyker irritationsmoment som ovan nämnda upp med jämna mellanrum. Krydda dessa med icke rengjorda toaletter och en tjock hinna av oidentifierbara rester på och i tangentbordet, och voilà – en arbetsplatskonflikt kan vara i antågande
Själv vill man ju gärna tro att man drar sitt strå till stacken. Att det bara är andra som smiter undan ansvar. Men enligt forskarna är det inte så enkelt. Och framför allt – ens egen ”höga” moral rasar lätt när andra maskar och slarvar.
Torun Lindholm är docent i Psykologi vid Stockholms universitet. Hon använder några internationellt erkända begrepp på varför vi beter oss så här skrupelfritt just på jobbet.
- Det här är uttryck för två fenomen. Dels "social loafing" – på svenska socialt slappande eller maskande. Dels avindividuering, säger hon.
"Social loafing" innebär att man ingår i en grupp och vet att ens bidrag som enskild person inte syns. "Min insats syns inte, då kan jag slappna av", tänker man. Detta sker ofta oreflekterat. Man tycker att man bidrar lika mycket – men studier har visat att det gör man inte alls.
Det andra psykologiska fenomenet som docenten belyser är det som passar bäst in på den kvarlämnade disken och den skitiga toaletten.
- Avindividuering kallas det på svenska. Det är när man bryter mot normer när man är anonym. Om jag går in i ett lunchrum utan att någon ser mig – ja, då är det lättare att låta disken stå kvar, säger Torun Lindholm.
Men inte heller här behöver beslutet vara medvetet, betonar hon. Särskilt om man ser någon annan bryta mot normen är det lätt att själv tappa sina värderingar.
- Men ofta är det någon som tar på sig att städa upp. Någon blir "storasyster".
Finns det några grupper som är mer benägna att falla in i detta?
- Dels är män mer benägna än kvinnor, framför allt att maska socialt. Sedan är folk mer benägna att göra det i individualistiska kulturer som i Västeuropa. Här sätts individen i centrum, till skillnad från mer kollektiva kulturer som i Asien.
Går det att komma åt problematiken – och få bättre arbetsmiljö?
Torun Lindholm tror att det handlar om att få folk att fatta, att rannsaka sig själva lite grann. Sedan måste rutiner tas fram för att få saker att flyta. En nog så svår nöt att knäcka på stora arbetsplatser – ju större kollektiv, desto högre risk för dessa fenomen.
Margareta Sarnecki är doktor i psykologi, också hon vid Stockholms universitet. Hon ser hos oss ett samhälle som har gått från att vara just ett samhälle till att vara oerhört individualiserat. Det kollektiva har fått ge vika för det individualistiska.
- Från att ha visat hänsyn bryr man sig inte längre lika mycket om huruvida det kommer in någon efter mig, på toaletten eller in i köket. Vi mellan 40 och 60 har oerhört mycket fokus på precis vad vi behöver. Ansvar för varandra har gått över till att sätta individen i fokus.
Toalett och mat representerar ett par av våra grundläggande behov vi alla delar, och ändå tar vi inte hänsyn ens på de områdena, trots att vi alla behöver äta såväl som uträtta våra behov, konstaterar Margareta Sarnecki.
- Men jag tror inte det kollektiva ansvaret är förlorat, utan tror mer på en bumerangeffekt. Pendeln kommer att gå tillbaka, säger psykologidoktorn.
Hur kan man då redan i dag komma till rätta med snusket och slarvet och slippa kollegial irritation?
Thomas Jordan, docent samt forskare och lärare på institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, svarar.
- Låt oss ta ett tankeexperiment. Vi har en arbetsplatsträff där vi pratar om hur vi ska få bukt med disken. Någon erbjuder sig att komma in en kvart tidigare varje dag och diska. Vad tror du händer?
Nej, de skyldiga kommer inte alls att skämmas i tysthet och skärpa sig till mer ordningsamma kollegers stora glädje.
I stället kommer irritationen att stanna kvar i bygget – eftersom det tydligen finns de som inte respekterar sociala spelregler. Som inte visar vanlig hyfs och hänsyn. Alltså kommer folk att fortsätta muttra även om den där generösa personen hukar sig över diskhon.
- Folk kommer att komma fram till att det handlar om något annat, något som inte kan lösas genom att till exempel byta ut kopparna mot pappersmuggar. Nej, man måste ta upp det här som ett reellt problem och tänka till om en pragmatisk lösning, säger Thomas Jordan.
Först då kan man komma till pudelns kärna. Att tjata och försöka uppfostra kollektivet tror han inte på. I stället får man skapa tydliga regler att följa – någon utses att tömma kylen varje fredag, exempelvis, och då får den som lämnat sin mat där skylla sig själv när den hamnar i soporna.
- Alternativet skulle ju vara uppsatta övervakningskameror och hot om löneavdrag om man blir påkommen.
Och så, tror Thomas Jordan, vill nog inte merparten av kollektivet ha det.
Hur snuskigt är det på din arbetsplats? Diskutera!