Morgonsolen letar sig fram mellan de gamla ekarna på Ornö i Stockholms skärgård där nio sömniga tonåringar som tillbringat en stor del av livet åt att gömma och glömma sin kropp nu ska lära sig att "känna in" den.
- Tryck en hand under nyckelbenet och en under naveln, instruerar behandlingsassistent Sofia Singemo.
Vi är på terapikollot "Ny ork" och först efter qigong-passet är det frukost. Gröten är framdukad och borden dignar av paprika och gurka, men smörgåsarna är ransonerade.
- En mjuk och en hård macka och sedan känn efter! rabblar Jennifer Hujanen.
Sedan sommarkollot följer Marcus Nordström samma regler hemma. Sockrade flingor, bröd med både smör och pålägg, och söt chokladdryck är utbytta och han har gått ned 3,5 kilo sedan juli. Nu är det oktober och han är tillbaka på en av två inbokade uppföljningshelger för att trimmas ytterligare i kost, motion och självutveckling.
- Alternativet hade varit att bara satsa på hopp och lek, säger Anna Bohlin, sjuksköterska på Behandlingsteamet för överviktiga barn vid Södertälje sjukhus och initiativtagare till kollot.
Tron på att vikten och självkänslan är nära kopplade till varandra fick henne att söka andra lösningar. I samarbete med vårdföretaget Terapikolonier AB formades Ny ork. Förhoppningen är att kunna hjälpa även barn i femtonårsåldern, som annars visar på mycket dåliga behandlingsresultat jämfört med mindre barn.
Fetma och övervikt ökar kraftigt bland barn och ungefär vart femte barn är i dag drabbat, även om det finns stora etniska, sociala och geografiska skillnader. Barn som inte behandlas har en mycket dålig prognos för att bli normalviktiga vuxna och skadorna kommer tidigt. Redan före tio års ålder kan man se förändringar i blodkärl och lever hos barn med fetma.
Före frukost på Ny orks första dag vägdes barnen in och trettonde och sista dagen följdes deras vikt upp.
De hade då gått ned i genomsnitt 3,8 kilo var. Frågan är hur de klarar av att hålla sin nya vikt i vardagen, och efter sista helguppföljningen i vår ska barnen åter upp på vågen.
- Det är viktigt att utvärdera och kunna visa på resultat, säger Anna. Det här är ingen billig väg att gå.
Kollot är ett exklusivt pilotprojekt. Fem vuxna ägnar dygnets vakna timmar åt dubbelt så många barn. De arbetar med musik, samtal och övningar. Viktigaste instrumentet är ändå gruppen som sådan.
- Eftersom vi vet att alla har samma problem hjälper vi varandra. Här kan jag säga vad jag väger utan att skämmas för det, säger Veronica Kanfjäll.
- Här kan man vara sig själv utan att skämmas, förtydligar Alexandra Lestander.
- Som på diskot i somras, påminner Jennifer. Alla bara rockade loss. Det hade jag aldrig förut gjort i hela mitt liv.
Liksom de andra på lägret har hon blivit retad för sin vikt. Barnen på kollot berättar för varandra om mobbning, tröstätning, viktuppgång och själväckel.
- Argheten och det ledsna försvinner när man äter, säger Alexandra.
Marcus talar om euforin när man "är på suget" och hittar en kakkartong.
- Men nu har jag stoppat det, säger han. Jag tar ett glas vatten i stället.
För den som klarar det är vinsterna stora. På kollot finns barn som väger hundra kilo. Barn med ansträngningsastma och barn vars värden visar att det är i riskzonen för diabetes. Men de medicinska argumenten räcker inte för att få dem att sluta äta fel och för mycket. Anna minns en konversation hon haft med ett av barnen:
- När mamma och jag har bråkat tar jag en bulle, sade barnet.
- Varför då? frågade Anna.
- För att jag hatar mig själv.
- När man hamnar på det planet inser man att det är helt meningslöst att sitta och säga: "Jag tycker att du ska gå ut och gå tre gånger i veckan", säger Anna. Det är först när man börjar tycka om sig själv och vara rädd om sig själv som det händer saker.