Få människor lyckas gå igenom livet utan själsliga sår och upplevelser av utanförskap. Ensamhet och utsatthet verkar vara jämnt fördelade inom mänskligheten, också en sorts rättvisa.
Man får snällt lära sig att hantera motgångar och försöka gå vidare. Med ålder och mognad brukar såren läka och de flesta blir rätt hyggliga och fungerande människor, trots svåra barndomsupplevelser och andra kriser i livet.
Men under senare år har en viss överkänslighet för kränkthet utvecklats och spritt sig. Den verkar ses som en moralisk tillgång i såväl det offentliga samtalet som i vardagslivet. Klart att offentligheten också är ett terapirum, men kvoten av kränkthet i vårt land har för länge sedan överskridits.
Varenda kotte verkar vara kränkt och vill få känslan bekräftad, gärna av DO. Ingen tar längre skit i det trygga Sverige, och alla verkar tro sig vara ensamma om sin erfarenhet.
Vem har inte varit utsatt för rasism, sexism eller arrogans från människor som man tillfälligt stött på och som är en ofrånkomlig del av tillvaron? Som flyktingbarn, kvinna och invandrare från arbetarklass borde jag ha en hel del att vara kränkt över. Men kronisk kränkthet övergår förr eller senare i en offermentalitet som tar mer än den ger.
För att förekomma de läsare som redan i tanken har formulerat ett ilsket motinlägg, vill jag direkt säga att det inte är acceptabelt med rasism, kvinnohat och klassförakt. Inte desto mindre anser jag att varje individ, i ett land som Sverige, också kan välja hur han eller hon ska förhålla sig till allt elände som drabbar dem.
Fler borde skona sig själva genom att säga ifrån en gång och sedan gå vidare. Men alltför många, såväl barn som vuxna, har vant sig vid att bli curlade.
Många bär på svåra trauman och behöver stöd och vård för att kunna hantera erfarenheten tillräckligt för att gå vidare. Det är inte till dem jag vänder mig, utan till alla dem som utifrån ett tillfälligt obehag, utan närvaro av fysiskt tvång, permanentar en känsla av utsatthet. Skam och skuld är en del av denna utsatthet och det är viktigt att prata om oförrätterna som man har upplevt, även om de för andra tycks diffusa
Men att göra sig hemmastadd i den där känslan av att vara utsatt är att förvandla sig själv till evigt offer, ett självupptaget sådant. I samma ögonblick förlorar vi också tron på den egna kraften att gå vidare och försonas med våra oförrätter. Vi har blivit en nation av gnällspikar. Livet kan inte alltid vara rosaskimrande. Vi får göra som tidigare generationer svenskar – ta skiten, damma av oss och fortsätta framåt.
Gnällspikar bygger inte ett land. Vem orkar lyssna på en människa som fastnat i kränkthet och inte förmår lyfta blicken för att se sitt liv i ett annat perspektiv. Nästa gång någon säger något kränkande, säg ifrån, ryck på axlarna och gå vidare.