Sverige

Kravaller i blodigt tio-årsminne

Emma Gabrielsson blev slagen när hon demonstrerade i Göteborg för 10 år sedan.
Emma Gabrielsson blev slagen när hon demonstrerade i Göteborg för 10 år sedan. Foto: Pernilla Wahlman/Scanpix
Näsan var krossad. Blodet rann. De uppåtvända händerna skrek uppgivenhet och ögonen förtvivlan.

Nyhetsbilden på Emma Gabrielsson blev en symbol för våldstornadon på Göteborgs gator under toppmötesdagarna 2001.

Klockan 11.08 torsdagen den 14 juni 2001 landade George W Bush på Landvetter.

En efter en droppade EU-ländernas stats- och regeringschefer sedan in för att diskutera klimatfrågor och EU-utvidgning i ett två dagar långt toppmöte.

Få minns facit av de samtalen.

I stället skulle Göteborg hamna på samma sidor i historieböckerna som Nice och Seattle, där toppmötet och WTO-mötet kom i skymundan av samma skäl.

– Jag tyckte toppmötet var odemokratiskt i grunden och jag tyckte att jag hade ett ansvar att åka dit och protestera, säger Emma Gabrielsson i dag, tio år senare.

Då var hon 22 och bodde i Stockholm och bar inom sig ett politiskt engagemang som hade växt sedan 15-årsåldern.

Redan den första dagen i Göteborg deltog hon i en demonstration.

– Det var mycket folk och jag kände ett slags stolthet att så många hade tagit sig dit.

– Men det var överväldigande att se hur många poliser som var där.

Det var en polisstyrka som, visade det sig, skulle förlora kontrollen.

Utredning efter utredning åren efter pekade åt samma håll.

Det var inte bra skött.

– Man reagerade reaktivt, det vill säga efter det att saker började hända. Man hade inte i tillräckligt hög utsträckning jobbat på att förebygga, säger Mattias Wahlström, forskare vid Göteborgs universitet.

I en avhandling nyligen gick han igenom polisens taktikutveckling efter Göteborgskravallerna och fann att man sneglat mot Danmark.

– Efter dansk modell har man börjat använda säkrade fordon för att komma ifrån statiska linjer med sköldar och batonger. En annan förändring har varit att förbättra dialogen och försöka sätta sig in i hur demonstranterna tänker, säger Mattias Wahlström.

Han har kommit fram till att förståelsen för demonstranter har ökat generellt inom polisen, men till priset av att vissa misstänkliggörs även om de inte har för avsikt att bråka, och därför kanske inte får komma till tals.

– Det är problematiskt ur demokratisk synvinkel, säger han, om tidigare beteenden diskvalificerar människor från att ta plats i det offentliga rummet.

Den andra dagen, den kritiska fredagen den 15 juni då allt urartade och tre personer skulle skottskadas och Avenyn vandaliseras, vaknade Emma Gabrielsson hemma hos kompisar.

– Vi åkte ner till stan, vi var på Hvitfeldtska och på en Reclaim the city-fest och egentligen såg jag inget av rabaldret vare sig på Avenyn eller Vasagatan.

Hon gick i väg lite för sig själv när poliser på led kom rusande och skrek Spring, spring.

– Jag förstod inte vart, men jag blev inknuffad i Vasaparken och där låg en kille på marken och sex–sju poliser matade på med batonger. Jag trodde de var på väg att slå ihjäl honom.

– Men jag hann aldrig gå emellan för en av poliserna gav mig en käftsmäll så att jag svimmade.

Med krossad näsa reste hon sig ur buskaget och fotografen Adam Ihse tog den senare prisbelönta bilden som blev den kanske mest kända efter kravallerna.

Vad var din känsla när du stod där blodig?

– Det var en känsla av Vad-i-helvete-gör-ni, säger Emma Gabrielsson.

Hyser du ännu större agg nu?

– Både ja och nej. Jag tror jag fick växa upp lite och ta min egen kamp på allvar jämfört med innan.

– Jag tror att många som var där kom till en skiljeväg, antingen är du beredd att offra saker eller inte.

Forskaren, Mattias Wahlström, tror att risken för att något liknande kan hända igen är mycket liten.

Någon överrrumplingstaktik som kan överraska polisen finns inte längre.

– Men, säger Emma Gabrielsson, motståndet lever kvar och man försöker hitta andra vägar. Det finns andra grupper med större makt.

– Ett EU-toppmöte går inte att stoppa, om man inte ska dö på kuppen.

Den blodiga dagen för tio år sedan var hennes livs mest traumatiska, men det är märkligt nog inte händelsen som sådan hon minns mest:

– Nej, det är bilden, säger hon.